Det var spökets fel!

Är huvudet dumt får kroppen lida. Är huvudet dumt två gånger får kroppen lida dubbelt så mycket.

Sistlidna natt, just en stund innan halv sex hade jag en dröm.

Jag drömde att jag befann mig på torget i Vasa. Jag mötte ett gäng som frågade om jag sett ett spöke.  Jo visst, svarade jag. Där inne i en bar finns det, sa jag. Vi tittade in genom att trycka näsorna mot fönsterrutan för att spana in spöket. Just då kom en stor, tjock man (spöket), som såg ut som en enda stor ballong, bakifrån och lyfte upp mig från marken. Jag blev alldeles ilsken och började sparka. Jag missade men det gjorde ändå ont i foten. Jag sparkade en gång till och nu gjorde det riktigt ont, samtidigt som jag vaknade med en ömmande stortå på höger fot. Jag hade med kraft sparkat rakt in i väggen invid sängen, inte bara en gång utan två! Inte konstigt att jag hade en värkande stortå på höger fot i ottan och knappt kunde gå.

Det blev dock bättre under morgonen och mitt på dagen beslöt jag att gå till postlådan mitt i byn. Kanske en bit till, tänkte jag.

Det var mitt andra dumma drag denna dag och denna gång medvetet. Ju längre jag gick desto sämre blev foten. Ibland högg det till som en kniv. Jag kom mig hem men tänkte, hur dum få man vara?

Jag borde naturligtvis stannat hemma och kurerat stortån idag, och kanske imorgon, istället för att gå en tur i det soliga vädret.

Vid nyår avgav jag inget nyårslöfte men jag har som avsikt att motionera mera och skaffa bättre kondition. Jag läste nämligen en artikel i tidningen Land om hur nyttigt det är att motionera minst en halvtimme varje dag, helst mera. Jag har en app i telefonen som mäter sträckan plus en del annat. Enkelt sedan att skriva upp bedriften i en tabell som visar hur jag lyckas med min intention. Det var kanske detta som fick mig ut idag? Jag borde inte ha varit så ivrig utan väntat en dag eller två men jag kände sådan motivation och lust att jag bara vill få ytterligare några kilometer till månadsresultatet.

Med detta vill jag ha sagt att även om man har ett mål eller ett nyårslöfte så måste man få avvika från det utstakade spåret om så krävs. Visst kan det vara svårt att komma igång igen men har man antecknat så att man ser svart på vitt hur det går så tror jag att det är lättare.

Detta med att fästa saker och ting på papper är viktigt, tror jag. Det må sedan vara allt från vedarbete till motion eller något annat. Ser man kurvan plana ut så får man en kick att nej, inte ger jag tappt nu! En lite bit till idag och nya siffror på framgång syns även om de är små, imorgon blir det lite mera.

Något ytterligare jag har som mål, inte nyårslöfte, detta år är att läsa en bok till av Torgny Lindgren, cykla Botniarundan, men inte på den officiella dagen utan en dag någon gång kommande sommar när vädret är fint och temperaturen lagom. Kanske också göra ett par resor ut i Europa eller någonstans. Varför inte sjösätta min roddbåt som legat på land i åratal och fiska med nät. Rökt abborre är ju gott! Oj, oj, hur skall jag hinna med allt, friherre som jag är!

Nu sitter jag här med stickningar i min tå men måtte det ändå inte ge med sig kanske redan imorgon. Jag tror inte något är brutet utan det är nog bara en stukning. Kommande natt måste jag ta det lugnt i drömmarnas värld och inte sparka på spöken!


10 000 steg om dagen – så påverkas din kropp  

Titta där kommer snöplogen! Idag var den ute för att skrapa vägen så att det inte uppstår lika spårigt väglag som ifjol. Folkets ilska ifjol fick väl herrarna att skjuta till lite mera pengar? Ganska bra väglag i år, vill jag påstå.

Inte som Woodstock men Jokkmokk duger gott!

Vi har välsignats med ett helt underbart sparkföre! Jag ställde mig på medarna idag och rände ned till byn, mer eller mindre. Någon spark här och där gjorde att jag susade framåt med god fart. Inte på ett enda ställe bet den fast. Ni som nyttjat spark vet vad jag menar.

Och inte blev det sämre genom att jag undfägnades med äggsmörgåsar och te i en av gårdarna. Som friherre kan jag inte må bättre, speciellt som jag stiger upp från min skönsömn på morgonen när det mig behagar, d.v.s. i god tid innan 06.

Tidigare på dagen hade jag besökt min frissa och hon gjorde mig fin i huvudet så nu kan jag med tillförsikt närma mig julen – utan att förväxlas med tomten. Han är ju lite hippieaktig med långt hår och yvigt skägg. Dock inte att förväxla med de något magrare typer som befolkade Woodstock 1969.

Förresten, en upplevelse som jag missat och så häri bakspegeln gärna skulle ha upplevt är just Woodstock-festivalen 1969. Då var jag bara en pojkspoling som knappast visste vad Woodstock var och än mindre kunnat ta mig dit.

Vilken stämning det måste ha varit där och vilka band som uppträdde där. Jag undrar, trots alla festivaler och konserter som nu erbjuds nästan som vardagsmat, om inte Woodstock ändå var alla festivalers urmoder.

Arrangörerna hade räknat med 200 000 besökare, det kom 500 000! – (siffrorna varierar) – Två personer dog och två föddes på festivalen. År 2019 är det 50 år sedan Woodstock och månne inte då så borde de ställa till med en jubileumsfestival? Men det blir nog aldrig som den gången 1969.

Oj, hur kom jag in på detta, jag som bara tog en tur med sparken idag? Jo, det var frissan. Hos henne beklagade jag mig över att det ser dåligt ut med att besöka vintermarknaden i Jokkmokk i början på februari. Researrangören, som jag bokat hos, meddelade för en vecka sedan att för få som hade anmält sig; det blir ingen färd till Jokkmokk i år. Suck, och jag som sett fram emot detta!

Dock finns en möjligen att köra bil dit själv. Det blir t.o.m. klart billigare. Körning via Haparanda. Övernattning i Boden två nätter på hotell och besök på marknaden fredagen den 2 februari. Renraid, modevisning, stor marknad med bl.a. sameslöjd, renrace på Talvatis, konserter av Sofia Jannok samt Pia-Maria Holmgren bl.a. På kvällen samedans för den som orkar. Fast den får jag nog skippa, tror jag.  Någon som är sugen att hänga med och dela bensinkostnaden? Tre dagar totalt.


Woodstock  

Jokkmokk vintermarknad  

Se där kommer jag åkandes som en annan Michelin-gubbe på en självstyrande spark! Kanske jag tar den till Jokkmokk ifall det blir av?

[youtube=https://youtu.be/EVH0jvnaIqU]

 

[youtube=https://youtu.be/25jcOuRtJv4]

På glid mot bakelse och ljusare tider

Jag tog både bakelse och flera pepparkakor! Frossade lite.

Byarådet bjöd på nyårskaffe på bystugan. Vi säger på bystugan, inte i bystugan. De senaste dagarnas kyla dämpade sig och jag plockade fram sparkstöttingen för en färd till detta lilla kalas. Till en början gick det så där. När det är kallt väder glider sparken saktare, så sakta att det t.o.m. stannade helt i backen på väg ned till byn. Kanske det dåliga föret också hade att göra med att det var första gången i vinter jag provade sparken. Den brukar glida lite dåligt den första stunden. På hemvägen gick det betydligt lättare, jag formligen flög fram.

Ett trettital själar hade samlats i festsalen och vi bjöds på kaffe/te, bakelse och pepparkakor. Syftet är att vi bybor skall träffas och språkas vid en stund, dryfta vad som hänt i byn, minnas och trivas tillsammans.

Förr i världen var det vanligt med julfrämmande. Julfrämmande betydde att man månaden efter jul besökte varandra, bjöd på kaffe och pratade. Granen skulle naturligtvis vara kvar och julstämningen kändes i varje vrå. Denna sed har sakta försvunnit och därför är nyårskaffet på byastugen, ofta på trettondagen, en välkommen ersättning. Nytt för i år var att vi höll en tyst minut för de som avlidit i byn senaste år. De har varit ovanligt många 2016.

Nu ser vi fram emot påskbrasan påskaftonen 15 april! Då är det betydligt ljusare tider.

2017-01-06-002
Både små och stora medar användes för transport till bystugan. Bilarna räknas inte! Min spark till vänster.

Sparkföre

Trots gårdagens storm ville jag gå ut en tur på eftermiddagen. Jag tänkte mig att fotografera vid någon av byns bryggor men när jag närmade mig f.d. bybutiken så ångrade jag mig. Vinden kändes inte allt bra, snål, kall och kämpig på åkerfälten. Mycket bättre var det säkert inte nere vid stränderna varför jag vände hemåt, i motvind och lätt snöfall.

Med hukande kropp och nedböjt huvud travade jag hem och såg då mest den hårda, snötäckta vägbanan. Det som då slog mig var: vilket fint sparkföre!

När jag kom hem plockade jag fram sparkstöttingen och fortsatte på landsvägen in i skogen västerut. Först syntes rostiga medspår i snön med rosten försvann snabbt efter några hundra meter. Det var då det slog mig något för andra gången denna dag: hur annorlunda är inte stormen i skogen än ute på fälten och öppna landskap.

På åkern pressar vinden på, speciellt om man har motvind, den känns kall och bitande, entonigt tjutande och vid snöfall piskar snön i ansiktet. Ibland är det knappt så man ser något. I skogen är de annorlunda. Visserligen blåser även vinden där men man är mera skyddad och träden och alla buskar ger stormen ett annat ljud. En bullrande sång men inslag som av sopkvastar mot farstutrappans fårade plankor som skulle kunna vagga en till sömns om man låg i en hängmatta upphängd mellan två svajande ungbjörkar. Visserligen kallt så här i begynnande vintertid men med tjockaste och bästa overallen på är det inte alls omöjligt att likt ett barn somna i moder naturs vagga.

Jag har alltid gillat skogen. Den känns trygg och ger lugn. Den verkar oändlig och bakom varje stam finns en stam till, eller en mosstäckt sten. Skuggor som lever och ändras, solens strålben som vandrar mellan stammarna varefter dagen lider för att till sist flyta ut i skymning. Nattetid är ljudens tid, då sitter man stilla och lyssnar medan de mörka timmarna skrider förbi om inte månens sken i trolsk sommarnatt eller surrealistiskt snölandskap skapar de mest vidunderliga scenarier. Skogen är som en enda stor galleria av konst och performance om man bara har förmågan att se.

Början på all denna min skogsromantik tror jag mig fått från de indianböcker jag läste som barn. Då var det indianer och nybyggare som smög omkring i de nordamerikanska skogarna och lurpassade på varandra. Skogen hjälpte och skyddade, skogen var både vän och fiende, skogen var tät och full av gömställen. Skogen var ett mysterium och det är den än. Ett väsen som kan omsluta och förvilla.

Allt detta och lite till tänkte jag på medan jag med sparken åkte en god bit längs med vägen med skog på båda sidor. Tillbaka hade jag medvind och då gick det undan!

sparken
Här hamnade jag visst på ett sidospår. Sparksäsongen är inledd.
skogen
Alltmer snö och frost får vi vänta i skogen. Detta är bara början.

 

Huru man kan hamna i toaletten av ren nyfikenhet och huru man med spark träffar folk

Idag gjorde jag en fin tur i solskenet som behagade stråla över byn. Sparkstöttingen gled längs den frusna vägen som en raket. Långkalsonger fick jag dock montera på mina skankar för en bitande nordanvind ville ibland svepa fram över åker och teg. Men vände jag mitt anlete mot solen så värmde den lite.

Visserligen ligger byn några minuter vid sidan av pulsådern genom landskapet och avståndet till provinshuvudstaden är hela 40 minuter men byn är ändå ingen håla som Gud glömde. På min färd i olika vädersträck på byvägarna träffade jag flera bybor men även utbölingar som sökte sig till byn för att *pimpla eller besöka sina villor för snöskottning och dylikt. Det blev en hel del pauser och samtal. Mest gladde jag mig över att få träffa byns nestor som snart fyller hela 94 år. Även han tog en tur med sparkstöttingen i det vackra vädret. Men cykeln har han ställt till sidan, den är för riskabel att använda vid den åldern även om vägarna snart blir snörfria om en månad eller så.

Fotografiapparaten hade jag med och allt som oftast stannade jag till och tog en bild eller tio. Jag gjorde en avstickare till bystugan, f.d. folkskolan, och tog några bilder. Bl.a. fick jag med uthusen och utedassen på några bilder. Ännu på 1960-talet användes dessa toaletter av eleverna. Inte var det då tal om innetoaletter och rinnande vatten. Hela fem utedass fanns då men idag finns annat bakom dörrarna som lämnats kvar som påminnelse om vad som en gång varit. Möjligen kan tre toaletter ännu finnas kvar i sitt ursprungliga skick.

Jag kom att tänka på vad Talande Granen i Saltgruvan berättade om de utedass som fanns på hans skola en gång i tiden i en helt annan by men ändå så lik vår folkskola. Ett par gossar fick för sig att krypa under sittbänkarna från baksidan och spionera på flickorna som uträttade sina behov. Vilket nöje de fick därav kan diskuteras men mest var det hyss och pojkstreck. Miljön i utedassens nedre regioner kunde inte heller ha varit helt väldoftande och trivsam men det var inget som pojkvaskrarna brydde sig om.

Alltnog blev de upptäckta och flickorna rapporterade, skvallrade skulle gossarna ha sagt, till läraren. Det blev uppläxning av äventyrarna och straff utmättes. Straffet bestod i att de både måste sitta en timme var på hålet medan den andra fick sitta undertill och begrunda sina synder och kamratens ändalykt. Öga för öga och tand för tand. Att sådana straff och åtgärder idag skulle utmätas av läraren är helt uteslutna men den tiden var skolläraren en auktoritet i byn och hur undervisning och fostran tillämpades kunde vara mycket individuella.

Talande Granen berättade också om en annan gång när byläraren en vinterdag kom körandes med häst och släde genom byn. Talande Granen instruerade sin kompis att de inte skulle låtsas om läraren och allra minst hälsa. Det straffade sig följande skoldag genom att Talade Granen fick stå i skamvrån en hel dag. Ett hårt straff kan tyckas för lite ohyfs från pojkarnas sida.

Ja, vad vore livet utan uppfriskande historier om gamla lärare och lumpen. Mången stund kan ägnas åt dessa ämnen.

På hemvägen hörde jag ett flåsande bakom mig och såg min svåger komma i full fart med sin racerspark uppför backen vid f.d. bybutiken. Han hann ikapp mig och båda sparkstöttingarna skulle jämföras, hans av  modernare slag och min veteranspark. Vid fortsatt hemfärd konstaterades att min spark hade gott glid och gärna ville sega sig förbi racern. Det var nog mera gediget stål i medarna till min sparkstötting menade svåger. Eller så hade jag bättre schvung i skankarna men det sa jag inget om. Vi låter det vara som att gammalt stål är bäst.

*Att pimpla eller pilka därom tvista de lärda. Något om detta kan läsas på detta ställe

Här har man suttit en och annan gång bakom dörrarna dock aldrig under bänkarna.
En veteran och en racer
Vedtravar i förgrunden som kvarnen vakar vaksamt över

Med sparken till förr i världen

Med långa steg med mitt ena ben förflyttade jag mig snabbt framåt längs den vintriga vägen vars körbana mestadels bestod av hårdpackad snö och is. Nedför backarna gick det som ett huj och t.o.m. uppför backarna kunde jag med god fart glida fram. Som ni förstår så var jag idag ut på tur med sparkstöttingen, allmänt här i trakten enbart kallad sparken.

Med rosig kind och frusen tipp, med röda snibbar som stack fram under mössan och med lätt rim i ögonbrynen susade jag fram på medar av järn. I övrigt var jag rejält klädd och frös inte det minsta, inte ens i händerna. Annat var det förr i världen när salig moder såg till att vi hade skyddat ansikte med halsduk för mun och näsa och Nivea på kinder och nästipp när det var kallt ute och fartvinden kunde tänkas fläkta extra mycket. Idag var det minus 10-13 C och ingen blåst så då gick det bra utan extra skydd. Ett perfekt sparkföre!

Ett annat vinterfordon var kälken som kom till användning när jag ännu var liten knodd. Den var tillverkad av morfar. Skulle vi ha någon större vara inhandlad från bybutiken, men ändå inte så stor att vi behövde spänna för hästen, så kom kälken till användning. Mest använde vi kälken till att hämta vatten från en av källorna i närheten. Det var ett passligt arbete för oss ungar. Vi placerade på ett par hinkar och travade iväg till den källa som var närmast och som hade vatten, fyllde på och återvände hem. Skulle det hämtas vatten till kreaturen i ladugården fick hästen spännas för åkan och så bar det iväg genom skogen.

Vi har här i närheten tre källor som har ett friskt och gott vatten och den ena brukade aldrig vara sin, d.v.s. utan vatten någon gång.  Folk från byn brukade komma till våra källor för att hämta dricksvatten och på somrarna kom sommargästerna från stan och kungariket och stannade till vid den källa som låg närmast vägen för att få med sig ett gott vatten till kaffetåren. Allt detta hände förra århundradet innan vi ännu fått vattenledning till alla gårdar.

Det kan tänkas besvärligt att bo utan rinnande vatten och avlopp men överlevde gjorde vi och det skulle nog också den moderna människan göra idag om det blev nödvändigt. Jag brukar fundera på hur fina bostäder vi har idag, varma, upplysta, fullpackade med maskiner och elektronik, ständigt uppkopplade till omvärlden med TV, radio, telefon och Internet och hur utsatta vi är om elektriciteten är borta en stund. Hjälp, inget Internet, jag får abstinens. Sjunker innetemperaturen under + 20 C börjar folk huttra och bekymrat undersöka om det är något fel på värmeanläggningen i huset och far i huset börjar kanske spekulera i om det vore dags att byta fönster i kåken.

Själv eldar jag för kråkorna men vad gör det, jag har ved i uthuset som värmer skönt och lite kallt på morgonen gör att man bara snabbare får upp ångan. Det går bra så länge jag inte har isrosor på fönstren och vattenledningen inte fryser.

Hur kom jag in på detta? Jag skulle ju bara åka lite sparkstötting.
Jag undrar om kälken finns kvar någonstans? Kanske den borde få se dagens ljus?

Vinterväg över Öjen.
Sparken från ovan