Arbeit i laag
Uttrycket ”arbeit i laag” (arbeta tillsammans) är något mycket fint i Österbotten. Tillsammans kan man uträtta mycket, laganda skapas och man ställer upp när någon behöver hjälp eller det allmänna påkallar. Talko är ett annat ord, hämtat från finskan, som betyder ungefär frivilligt, obetalt arbete.
Själv är jag ingen utpräglad ”arbeit i laag”-människa utan jag föredrar att arbeta ensam i de flesta fall. Visst ställer jag upp för det allmänna och hjälper även en medmänniska men helst gör jag det solo allena.
Vissa saker kräver dock att man är flera för att lyckas och igår var det ett sådant tillfälle. Torsdagsklubben hade, trots dagens namn, ätit lunch tillsammans och det beslöts att göra ett ryck för att skapa mera utrymme i byastugan. Önskemål har framförts att någon typ av museum skulle skapas i byastugan. Utrymme fanns men där stod ett halvfärdigt båtbygge i faner som nu skulle förpassa till utsidan.
Sagt och gjort, med fem gubbar och två traktorer varav en med släpvagn, så sköt vi ut båtbygget som stått där i årtionden. Ganska så smärtfritt. Båtbygget har varit till salu för en billig penning och även för gratis avhämtning men ingen har nappat. Nu skulle det ut. Vad göra av det hela? Jo, jag tror det var jag som kläckte idén, förvandla båten till en lekstuga för barnen bredvid deras nya klätterställning. Bra, eller hur? – Senare på kvällen for jag dit och röjde gräs där den nya lekstugan, eller skall vi kalla den lekbåten, kommer att stå. Passar mig bra med sådant arbete.
Annars är det rätt roligt att höra på och delta i pratet när något skall göras. Gubbarna kivas och skojar, idéer och förslag bollas med varandra, ibland gnabbas det men mest är det fina tongångar. Någon har avancerade planer, andra är mera jordnära. Ibland får vi höra en historia om hur det var förr i världen. Gissa om jag spetsar öronen då! Samarbetet fungerar fint och på något sätt blir jobbet gjort. Som igår när båtbygget åkte ut.
Förr i världen fanns vissa arbetsmoment i jordbrukssamhället som krävde att man arbeita i laag. Till exempel på höstarna fanns ”pääron- och tröskankalas”. Potatisen skulle ur jorden och säden skulle tröskas. Då samlades folk från vissa gårdar och hjälptes åt i tur och ordning för att få arbetet gjort och naturligtvis bjöds det på förplägnad. Allt annat vore märkvärdigt. Det är nog därifrån ordet kalas har smugit sig in i sammanhanget. Arbete och kalas på samma gång. Så bra!
”Kockan” (kokerska), för det var nästan alltid kvinnor som stod för maten, var en extra viktig person. En bra kocka i byn var guld värd när det vankades kalas.
Har du varit med om något liknade arbetskalas? Suttit vid matbordet efter ett svettigt arbetspass? Låtit sig väl smaka och hört skvaller och historier berättas. För den sociala biten var en nog så viktig del av kalaset som maten och arbetet. Att få umgås.
Se där kommer farkosten ut, den båt som aldrig kommer att segla på böljan den blå. Tanken är att svänga den upp och ned med ingång från aktern.
Här någonstans på baksidan av byastugan kommer lekbåten att finnas. Synd att inte någon ville ta sig an detta båtbygge men förhoppningsvis kommer det att få sin nytta ändå. Ett namn borde lekbåten få. Förslag? Hans ”Hanski” Olin var byggmästaren en gång i tiden.
8 kommentarer
Wesber
Att ingen Oxgangarbo ville färdigställa båten, synd på en så fin båt men barnen blir nog glada.Barnbarnen tycker i alla fall om att leka i en eka som står i en lekpark nära dom så den blir nog populär. Talkoarbete har jag aldrig varit med på, jo förresten , när jag var liten så minns jag att många bybor samlades vid tröskningen och hjälpte varann. När vi la nytt tak på vårt hus här då var det frivilliga här och hjälpte till men skulle jag ha bjudit dom på mat också ???? Min arma nöt, det fattade inte jag, kaffe och bulla var det enda som erbjöds. Nu skäms jag!!!!!
Per
Där har vi ytterligare ett tillfälle när det gällde att arbeit i laag: pärtspikningskalas. Ett typiskt tillfälle för frivilligt arbete. Det var ett evigt tävlande om vem som först kunde ropa ”Riiet upp!”. Riiet var den riktbräda som pärtorna placerades mot för att få en rak rad med nya pärtor och när man spikat den sista pärtan på raden som skulle riiet flyttas upp för nästa rad. Att bära upp pärtor var ett typiskt barngöra. Ett evigt spring upp och ned på stegar. Och arbetsskyddet var minimalt.
Aj, aj, ingen köttsoppa? Men det var kanske inget pärttak som lades så var det kanske mera förlåtligt.
Ha, ha, jag kom att skratta åt ditt uttyrck ”arma nöt”. Länge sedan jag sist hörde det men det brukade salig mor använda.
Annepauline
Vilken fiffig idé att göra lekbåt av båten. Varför inte kalla båten Hanskis? Eller kanske Opp-å-ner. Det skulle ju passa bra med Botten upp men kanske inte på en lekbåt, hehe.
Per
Det var inga dåliga namnförslag. ”Botten upp” är fyndigt men även Hanskis. Själv har jag på förslag ”Hanski Båten” eller ”Hanski Boat”. Vi får se vilket det blir.
Annepauline
Nu skrev Wesber en kommentar om lägga tak på hus. Vi hade talko arbete hemma när vi lade nytt pärttak på en stor lada. Jag vill minnas det var fem, sex ”gubbar” uppe på taket och jag pilade upp och ner för en stege med pärtor. Det var roligt för gubbarna skojade med mig hela tiden. Nu råkade det sig så att vi hade en ko som min far döpt till Stenlund för att kossan skelade och han tyckte att kon liknade en gubbe i byn som skelade rätt kraftigt. Vad hette gubben om inte Stenlund och han var med och spikade pärtor. Mitt i pärtarbetet skulle jag ta hem korna som gick på bete där gubbarna var på ladutaket. Stenlund var en egensinnig ko som gick sina egna vägar, mitt i allt var hon långt ifrån koflocken och jag ropade: Stenlund, Stenlund, kom nu! Inte tänkte jag på att herr Stenlund faktiskt var uppe på taket och spikade pärtor. Tack och lov verkade det som om han inte hörde vad jag ropade, han reagerade inte. Min far hade hört vad jag ropade så han berättade det för min mor sedan. Jösses, så jag skämdes, inte hade jag tänkt på att herr Stenlund var på ladutaket när jag kallade på kon Stenlund.
Per
Det var en riktigt god historia! Som jag skrattade. Kanske gubben Stenlund också var lite döv? Förmodligen inte Stendöv, ha, ha… Kanske han slog dövörat till vilket är något annat än att var döv.
Då är du en av de få som varit med om pärtspikning på riktigt. Själv har jag också varit. Både som pärtbärare och pärtspikare. Senast på 1980-talet.
Hur var det med maten? Blev det någon köttsoppa eller kalops som också var vanligt vid arbetskalas? Och skivorna från vetelängden skulle vara extra tjockt skurna när det var dags för kaffe.
Annepauline
Haha, jodå, visst blev det köttsoppa till herrarnas stora förtjusning! Jordgubbskräm med grädde till efterrätt. Du har rätt, tjockt skurna skivor av vetelängden så alla ojade och vojade sig över de tjocka skivorna för de var ju så mätta redan, de orkade inte mer. Det där hörde liksom till, tjocka skivor och de var så mätta, ändå åt de upp skivorna med god aptit. – Jag var också med häst och kärra till en kvarn där de hade en pärtmaskin på sidan om. Vilka minnen! Nu är kvarnen riven, så himla synd. Det var en ståtlig kvarn som var i privat ägo och ägarna hade inte råd att underhålla den.
Per
Oj, oj efterrätt också! Mums, jag tror inte det var svårt att få folk till era projekt och talkon. Bra mat lockade säkert en och annan. Bara de inte blev så mätta att de inte orkade upp på taket för ett pass till.
Troligtvis var det samma maskineri som drev både kvarnen och pärthyveln. Ofta vid någon större bäck eller å där det fanns fallhöjd för att få kraften ur vattnet. Om det var vattenkraft.
Ofta var det så att när verksamheten inte var lönsam längre eller den blev för gammalmodig så fanns inte pengar för underhållet av själva byggnaderna. Samma med många rior som brukade vara ganska stora byggnader. Tyvärr är de flesta borta idag.