Dikt och verklighet

Ikväll besöktes Oravais Teater och deras uppsättning av ”Hjälten på den gröna ön”. Jag hade hoppats på att åtminstone träffa någon bekant i vimlet men icke. En handfull kända ansikten, det var allt. Som vanligt fanns det några näpna flickor vid ingången som sålde programblad. Speciellt den minsta med flätor sålde bra. En man som gick före mig tyckte att det var lite fusk. Han kände sig tvungen köpa ett programblad av en sådan söt tjej. Jodå, det försäljningstricket fungerade bra. Å andra sidan kostade skriften endast 1 euro.

Själv pjäsen handlade om en yngling som mer eller mindre av en slump blev hjälte för en kort tid i en by på Irland. Han lyckades förvrida huvudet på byns fruntimmer som svärmade omkring honom och även en och annan av mansfolket såg honom som en hjälte. Ända till hans far dök upp. Då visade det sig att det fadersmord som låg som bakom denna hjältedyrkan saknade täckning.

Föreställningen var sevärd även om jag tycker att ”Min yttersta vilja” som spelades ifjol var bättre. Något som jag hängde upp mig på var att vissa pauser i replikskiftet blev onödigt långa. Skall jag nämna någon speciell av skådespelarna så gjorde Heidi Kastus som värdshusägarens dotter en bra insats.

Ibland är verkligheten närmare än vad man tror. I vår by skedde för länge sedan en liknande händelse. Då handlade det också om en uppgörelse mellan far och son i ett potatisland. Den gången slutade det med tragedi. Även kvällens pjäs fick ett tragiskt slut även om det inte var fadern som fick sätta livet till.