På tal om att resa

Jag har egentligen bara åkt charter två gånger. En gång med buss till Lloret del Mare och till Kanarieöarna en annan gång på 1980-talet.

Vi var tre kompisar som skulle på semester mitt i vintern. Vi styrde till Arlanda och lämnade bilen där. Minns jag inte fel var det Spantax som stod för transporten. Jag minns också en flygvärdinna med en, i mitt tycke, ovanligt praktfull näsa som stod för servicen ombord.

Bagaren började må dåligt efter halva flygresan. Han såg stjärnor och solar. Han reste sig och skulle besöka toaletten. Han tog några steg och försvann plötsligt mellan stolsraderna. Vupps, han snavade, svimmade, ville syna mattan lite närmare? Han fick hjälp upp av en flygvärdinna och mekanikern. Han travade iväg en bit och dök än en gång på näsan. Han hjälptes upp, blek om nosen, en andra gång och fick nu assistans till en toalett där luften var betydligt mera frisk och sval. Det var det som var problemet den gången. Luften var fruktansvärt tjock och kvav ombord. Flygvärdinnan med näsan tyckte: ”Too much alcohol”. Detta stämde emellertid inte. Bagaren hade tagit endast en öl eller två ombord på flyget.

Jodå, den obligatoriska grisfesten besöktes och sangria bjöds. Sviker mig inte minnet var det norrmän som var bordsgrannar. Mekanikern blev sedan av med sin plånbok på Las Canteras i Las Palmas. En tjock sak som stack upp en god bit ur bakfickan. En smart ficktjuv såg läget och var strax framme med flinka fingrar. Vi hyrde en bungalow där katter sprang in och ut efter behag. Ibland var de uppe på bordet och snodde vårt smörgåsålägg, ibland sprang de bara genom huset som om det var ett hundrameterslopp de ville vinna.

Resan var annars lyckad men när vi kom tillbaka till Arlanda hade det snöat ordentligt och innan vi hittade bilen under en halv meter snö var vi ordentligt stelfrusna i våra något för somriga kläder.

Detta påminner mig om tv-reklamen där en snubbe kommer ut på gatan tidigt på morgonen och skall till jobbet. Bilarna längs trottoaren är rejält översnöade. Han går fram till sin bil och börjar en tafatt snöröjning  med portföljen i ena handen och ett kreditkort som isskrapa i den andra. Han håller på att dratta på ändan ett par gånger innan han med möda får bort så mycket snö att man kan se att det är en bil. Han riktar bilnycklarna mot bilen för att öppna fjärrlåset; den översnöade bilen bakom började blinka i alla fyra hörnen och gav sig även till känna med ett glädjande litet tjut. Det tyckte jag var en bra reklam, även om jag inte minns vilken produkt det handlade om. Vi hittade dock rätt bil under snödrivan.

Nu halkade jag in på ett sidospår. Skrivtiden tar slut och jag hinner inte denna gång berätta om bussresan till Lloret del Mar där jag blev brädad av en åsna. Man vet aldrig vilket sällskap en kvinna kan välja.