Svettigt värre, men först lite tequila

I Saltgruvan är det bråda tider. 30 extra kärror skall rullas ut genom porten innan vi skriver anno 2011. Det ser närmast ut som i tomteverkstaden som visas på TV på julaftonen. Spett och hammare, borrar och kärror nyttjas flitigt. Ett susande, bultande, surrande ljud vibrerar i salar och prång. Skrammel och oväsen, skrik och skratt. Och mitt i allt hörs en skärande, halvfalsk sång. Då är det jag som i mitt esse frambringar en vers till melodi. Ibland är det Vita Byxan som högljutt bjuder på serenad eller Glada Tomaten som låter sin flöjt ljuda.

Stora Hövdingen gör tappra försök att elda på och nu ser det ut som om han t.o.m. fått nästan hela stammen med på extra hackande i gruvgångarna på måndag. Måndag, självständighetsdagen, som är nästan lika helig i republiken som julafton och midsommardagen.  Produktionen rusar fram som ett tåg på prärien med ett gäng banditer i bakhasorna. Längst fram på ångloket, som ylar och sprider svart rök och gnistor, står stora hövdingen med fanan höjd och med blicken mot horisonten och den sjunkande solen. Längst bak står mellanhövdingarna och skjuter prick på rövarna som försöker äntra tåget från sina löddriga mustanger. Och i alla vagnarna jobbas det för fullt med att bryta salt…..  Nu inser jag plötsligt att fantasin skenade iväg. Varifrån kom tåget rusande, det är ju i saltgruvan vi jobbar?

Måhända var det kvällens stundade utflykt till Mexico som gjorde att tankarna svävade fritt. Var är min sombrero? Är jag redo för kryddade anrättningar och tequila? Ja, här kommer indianerna från Saltgruvan för att fira.