En svår tid

En svår tid närmar sig. Det är inte bara för att snö och is som täcker land och hav eller för att det är kallt och mörkt ute, utan julen är i antågande. Det syns inte minst på alla juldekorationer, den ena mera strålande än den andra och alla julsångerna som alltmer ökar sin närvaro i radio och TV. Inte ens när man köper veckoransonen av lök och potatis i köpladan kommer man undan alla ”Tomtegubbar som slår i glasen” och ”Jingel bells”.

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot julen, traditionerna, julsångerna, tomten och allt det andra som hör samman med julen, men det blir liksom för mycket av det goda. Redan i november är det full rulle på försäljningen och stora skinkor ockuperar frysdiskarna. Hela berg av chokladkartonger upptar beaktansvärda ytor i butikerna och leksaker packas upp till barnens förtjusning och sorg.

Det är här jag glider in på detta med svår tid.  Julklapparna skall köpas och ges bort. Det är ett gissel att hitta passliga julklappar och när man väl köpt dem vet man inte om mottagaren alls vill ha dem. Därför har jag slutat köpa julklappar. Jo, till mig själv har jag köpt två böcker som kom på posten härom dagen. Men annars blir det nada. Jag ger istället en slant till de insamlingar som brukar finnas i samband med julen. Jag har en känsla av att det finns folk som inte har det så gott ställt och istället borde få del av överflödet som svämmar över vid juletid hos många med jobb och god ekonomi.

Detta utesluter inte att jag får en del julgåvor i alla fall. Ofta är det fråga om godis och choklad. Igår kom första attacken. En stor chokladkartong och en påse Omar hamnade på mitt bord. Tror ni jag kunde låta sötsakerna vara ifred? Nehej, likt en humla vid en maskros surrade jag på kring karamellpåsen tills den öppnades och med jämna mellanrum kastades sedan ett karamellpapper i skräpkorgen. Jag är inget godistroll i vanliga fall, det är sällan jag köper snask och godis, men vad gör man när man bara får, i all välmening, alla sötsakerna rakt i famnen? Det är då det gäller att visa karaktär och styrka men hur går det? Redan innan trettondagen är nästan allt uppätet och tomkartongerna vittnar om ett förlorat slag. Jag är inte för skattehöjningar men borde det inte finnas en godisskatt som dämpar konsumtionen? Godis om något är lyx och borde hellre ge staten inkomster istället för höjd moms på mat som nu diskuteras.

På tal om mat bjöd ledningen för saltgruvan igår på julgröt och samkväm. Stora Hövdingen höll tal, sedan åts skinksmörgåsar och som pricken över i:et serverades risgrynsgröt. Inte så dumt även om fruktsoppan uteblev. Istället var det kanel- och sockblandning som ströddes över det vita, kuperade landskapet på tallriken. Som avslutning blev det julstjärna och kaffe/te. När vi gick fick vi varsin julklapp. En riktig jullåda med handtag och det hela. Inuti fanns diverse läckerheter; korv, ost, leverpastej, sill, kaffe och så den förhärdades chokladkartongen. En riktigt bra julgåva vill jag säga även om jag gav bort kaffepaketet. Chokladkartongen står nu, fortfarande oöppnad, som en fager glädjeflicka i ett gatuhörn och lockar med sitt fördärvliga innehåll. Att ta en bit choklad någon gång emellanåt är väl inte något att skämmas för men när väl asken är öppnad brukar den hux flux vara tömd utan att man vet hur det gått till.

Det blev en del skinka över vid borden som lockade. Enligt devisen ”Det är bättre att skämmas en kort stund än ångra sig länge efteråt” tömde jag och Stora Yxan skinkfatet vid vårt bord. Vadå, de andra satt ju bara och tittade fånigt på den goda skinkan. Det är en svår tid; är det inte choklad som lockar till frosseri är det skinka och andra delikatesser. Frosseri är ju en av dödssynderna så nu gäller det att tänka till och äta med måtta. Inga fler klavertramp denna vecka.