Villaavslutningen 2018. Smällar och fest.

Jag var igår lördag inviterad till sister Jane och svåger i den Lyckliga staden. Villaavslutning stod på programmet. Där fanns en mängd människor som ingår i familjerna kring värdparet och det ungdomliga inslaget var stort. Lek och stoj hördes och inte ett barnaben stod stilla. Ett mindre kalas med andra ord.

Orienteringstävling anordnades och ivern syntes strax i barnaögon. Även äldre deltog till synes upprymda och alla travade de iväg för en stunds motion. Själv stod jag kvar med arrangörerna. Bokstäver till ett ord skulle samlas under loppets färd vid kontrollerna och sedan sammanställas. Jag tror ingen missade ordet som var villa-avslutning. Priser delades ut i form av godis och alla fick pris.

Solen bjöd i väster på en vacker afton med stundom mörkablåa moln med gyllene purpurkanter. Från olika håll hördes snart smällare och raketer som sköts upp mot himlapällen. Även vid vår strand tändes raketer om än något tidigt innan John Blund gjorde sig påmind bland de yngsta i barnaskaran.  Solen hade dock gått ned och mörkret kom småningom. Snart lystes också himlen upp av fyrverkerier längs med hela Bådan. Det sparades inte på krutet och smällar hördes långväga från Andra sjön och ut mot havet.

Jag tog lite bilder, eller egentligen ganska många, eftersom jag körde med en hel del serietagning. De flesta ratades dock men här kommer några bilder från igår.

Är sommaren så slut eller vad tror ni? Åjo, några dagar finns ännu kvar och det utlovas kommande vecka skiftande väderlek med i bästa fall temperaturer upp mot +20 C. Hur firade du villaavslutningen eller stugsista som den också kallas i Sverige?


Elden och vattnets fest 

Lyskväll – Wikipedia

Först en bild på väg till festen. Sensommar och tröskningen är i full gång i Österbotten.

Ser dramatiskt ut men inget regn störde och  solen spelade bland molnen i väster.

Den lättare delen av fyrverkeriet tändes  av den yngre generationen.

Senare på kvällen lättade molnen

Poff kabum, där flög en raket visst mot skyn.

 

Avsaknaden av skor och fylla

Igår lördag blev det utflykt både i norr och i söder. Min niece Christina och hennes kille firade sin förlovning och då anlitades jag som fotograf. Trots strålande sol med åtföljande skuggor så tror jag att jag lyckades ganska väl.

På kvällen följde jag sister Jane och hennes man från den lyckliga staden åter en gång till Kaustby och festivalen där. Andra gången denna vecka. Musikaliskt var kvällen inte lika intressant för mig som i tisdags men kvällen var solig och fin och stämningen är annars så härlig på Kaustbyfestivalen.

Två saker reflekterade jag över denna dag. För det första så är det högst vanligt att man tar av sig skorna när man besöker någons hem. Det hör liksom till. Ibland blir t.o.m. värdinnan lite purken om man inte tar av sig skorna. Men, är det fest och kalas, då har nästan alla skorna på sig. Varför? Vilken är skillnaden? Någon trodde att den samlade fotsvetten skulle inverka menligt på feststämningen. En annan menade att med så många skor samlade på ett ställe skulle det bli svårt att hitta sina egna skor och därför behåller alla skorna på så att inte någon Emil ställer till oreda. Hur som helst, här finns ett undantag från regeln att alltid ta av sig skorna. Hos mig går det däremot mycket bra att ha skorna på inomhus, alldeles som det är vanligt i Danmark.

En annan sak var att jag inte såg en enda berusad person båda dagarna jag besökte Kaustbyfestivalen. Detta trots att det såldes öl, vin och sprit i Mondo-tältet. Det gick mycket lugnt och städat till och ingen ställde till bråk och stök. Med tanke på hur mycket folk som besökte festivalen och att det var lördagskväll är det anmärkningsvärt. Ok, jag såg inte varenda kotte men ändå. Och ingen blängde heller på min Malmö-keps som jag hade på huvudet. Folk hade helt enkelt kul, dansade, lyssnade på musik och umgicks i bästa anda.

Såja, nu har halva sommaren gått och någon värmebölja har vi inte sett till ännu. Få se om väderspåmannen ändå högg rejält i sten denna gång.

Här kommer ett gäng bilder från lördagskvällen i Kaustby plus en fyr.

En så här fin fyr fick förlovningsparet som present av föräldrarna. Nu hittar de hem även om det blåser och stormar på livets färd.
Detta är Estbel med medlemmar från Estland och Belgien.
På stora arenan uppträdde Paula Koivuniemi, känd och omtyckt i Finland sedan lång tid tillbaka.
 Kaustinen Folk Music Festival 2017
Mycket folk hade samlats för att lyssna på Paula. Arenan var i stort sett full.
Utanför Pelimannitalo (Spelmanshuset) satt folk i sluttningen och njöt av solen och musiken
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Vad dessa hette vet jag inte men fint spelade de och folk dansade till deras musik.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Lite konst hör också till. Vad denna installation hette vet jag inte. Kanske ”Kvastar i högan sky”?
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Ännu en grupp som jag inte vet vad de hette och de spelade i Mondos tält. Damen längst till vänster fanns med i flera olika grupper vad jag kunde se. Bl.a. i gruppen två bilder upp.
Kaustinen Folk Music Festival 2017
Senare på kvällen blev det allt lite kyligt. Då var det fint att få värma sig vid elden eller bara sitta en stund och se på lågorna

 

Lostenen

Kalas varje lördag. Förra lördagen var det grannens äldsta son som firade födelsedag med släkten; igår var det en av hans kusiner som firade 6 år. Då med utflykt till Lostenen i Pedersöre.

Lostenen är ett av landets mest kända flyttblock, med en höjd på 16 meter, belägen inne i skogen. Stigar och vandringsleder leder fram till stenen där det finns en grillkåta. Praktiskt för den som vill ha kalas! Värdfamiljen bar dit korv, sallad och popcorntårta medan gästerna själva hade med sig eget drickbart. Det blev liksom lättare för sonens föräldrar då. Vätska för många väger en hel del.

Barna låg i täten när stigen till Lostenen skulle följas. Små utflykter hit och dit hann de också med. Trevligast var att gå i alla gyttjepölar som dök upp. Det gillade inte alla föräldrar med tanke på bilens baksäte som skulle inhysa telningarna på hemvägen. Rättning i ledet och sedan kom skogens stigar emot.

Det var inga större svårigheter att gå den lite längre vägen dit men gummistövlar eller vandringskängor är önskvärda.

Besök uppe på stenen var naturligtvis ett måste och barnen var åter först. Ingen lång stund där uppe innan de fann för gott att undersöka alla stenkummel, små ”grottor” och skrymslen som fanns runt om stenen. Att ingen trillade och slog sig var ett under.

Förplägnaden lät sig väl smaka medan två av hundarna hade sina små fighter. De var inte på vänskapshumör den dagen.

En riktigt trevlig utfärd i en del av landskapet som jag inte tidigare har besökt. På Wikipedia berättas att Lostenen är landets högsta flyttblock men enligt obekräftade uppgifter skall det flyttblock som finns i vår by vara hela 18 meter högt. Dock finns det ingen möjlighet för en vanlig dödlig att ta sig upp till toppen för att kontrollmäta varför frågan tills vidare torde vara obesvarad.  Kanske man med en drönares hjälp på något sätt kunde mäta höjden på vårt flyttblock som kallas Stenkyrkan eller med ett äldre namn: Degerstenen.

I kungariket lär det också finnas en Losten i närheten av Falun.

2016-04-23 Lostenen 018-1
Här travar de första iväg mot Lostenen

2016-04-23 Lostenen 024-1
Här syns de flesta i sällskapet. Den yngsta, som ännu inte är fyllda tre, tog en kortare väg tillsammans med sin far.
2016-04-23 Lostenen 022-1
Vi passerade en lada som sett bättre dagar. Nu går den på knä.
2016-04-23 Lostenen 038-1
Snart var vi inne i skogen. Två hundar syns bra men var är den tredje? Alla tycks spana.
2016-04-23 Lostenen 082-1-2
Lostenen med sina trappor. Enkelt att klättra upp.
2016-04-23 Lostenen 063-1
Att terrängen runt om var intressant var inte att ta miste på.
2016-04-23 Lostenen 080-1
Sten på sten. Vem bor här?
2016-04-23 Lostenen 100-1
Grillkorven smakade utmärkt!
2016-04-23 Lostenen 118-1-3
Återfärd längs en kortare rutt.

2016-04-23 Lostenen 122-1
Och där åker de första hem efter en angenäm vistelse i skogen.

Svarte Petter

Egentligen var kalas inbokat denna eftermiddag/kväll. Tyvärr kom käppar i hjulet som gjorde att jag blev sen och måste avstå.

Först på eftermiddagen fanns tid hos företagshälsovården, 2-årskollen; något som jag nästan helt glömt bort. Detta besök hade kunnat göras på arbetstid men korttänkt som jag är ibland bokade jag in det på fredag eftermiddag när arbetsveckan redan är slut. Nåja, huvudsaken är att inget större fel fattas mig. En man i sina bästa år, pigg och nyter.

Sent om sider kom jag iväg till provinshuvudstaden för mina veckoinköp. Ett ärende i själva centrum gjorde att jag parkerade Brunte i grottan under salutorget. När jag återvände upptäckte jag att jag inte hade några småmynt i plånboken. Herr apparat vägrade att ta emot den sedel med valör 20 euro som jag hövligt räckte fram. Nästa metod var att försöka blidka Herr Biljettmaskin med mitt betalkort. Nobben direkt. ”Ta ut kortet” lyste uppfordrande på skärmen. Fast på finska. Trots att jag försökte gnida kortet mot min tröjärm och även polera magnetremsan godkände inte apparaten mitt kort. Ett flertal försök gjordes och kön bakom mig växte. Damen närmast mig i kön såg sin dyrbara tid rinna iväg och försökte hjälpa mig. På finska, naturligtvis. Själv svarade jag kortfattat och såg väl allmänt ut som ett fån. Av mina tafatta försök att konversera på finska drog damen snabbt slutsatsen att jag inte var någon fena på finska. Istället övergick hon till perfekt svensk Vasa-dialekt och betalade min parkering. Bara för att slippa bromsklossen. Hade hon inte offrat sig hade jag väl stått där än, med en allt större parkeringsavgift. Mycket mera än 1,50 euro. – Tilläggas bör att biljettmaskinen inte matade ut min obetalda parkeringsbiljett trots ivrigt knapptryckande.

I köpladan fungerade inte heller kortet men här kunde mina sista sedlar i plånboken rädda mig. Nu vidtog en intensiv runda för att hitta en penningautomat som accepterade mitt kort och gav mig nya, färska cash. Sådant tar tid! Samma på varje ställe: Lukuvirhe, Läsfel. Mitt betalkort är dött, jag stod med Svarte Petter i hand!

De närmsta dygnen har jag behov av mitt betalkort. Som tur är kunde sister Jane räcka mig en hjälpande hand och förse mig med kontanter, både euro och kronor.

Summa summarum: Svarte Petter förorsakade mig både besvär och tidsspillan. Inget kalas denna kväll!

Någon som undrar om det fanns brysselkål i frysdisken denna fredag? Jag kan upplysa om att inte ett enda fryst kålhuvud med förstavelsen bryssel fanns i diskarna. Jag överväger att göra en terroristattack mot köpladan! Jag går med bestämda steg längs frysdiskarna och drar upp locken på alla frysdiskar. En efter en och låter de sedan förbli öppna. Vid behov upprepas attacken!

oxkangar
Efter irrfärder i provinsen återvände jag på kvällskvisten hem till byn. Dock ingen snö denna afton. Mörkt som i en säck trots fullmåne bakom molnen.

Kalas på ängen

Eftermiddagen tillbringades på kalas. En av grannpojkarna fyllde 6 år och naturligtvis skulle det firas. Som så ofta tidigare var kalaset av annorlunda slag. Trots den mörka årstiden med snö och minusgrader så ordnades grillparty på ängen bredvid hemmet. Brasan var tänd, stolar utplacerade med fårskinn att sitta på och korv och godis skulle grillas. Även en kubbe av gammal tall tändes på och fungerade som belysning i den mörknande kvällningen. Kusiner och faddrar anlände, kalaset kunde börja. Det var riktigt mysigt och de båda hundarna som också tillhörde sällskapet sprang runt om och motionerade barnen.

Senare drog vi oss inomhus för att smaka på tårta, käka sallad, prinskorv och köttbullar (det hade födelsedagsbarnet bestämt). Ett riktigt fint kalas!

Jag var den första som anlände, jag har också kortaste väg genom skogsbacken, och fick då som extra bonus se den julgran för inomhusburk som födelsedagsbarnet utsett. Bakom en sten i skogsbrynet fanns årets julgran. Bara att såga omkull, dra hem och pynta. Han hade dock tidigare på egen hand skaffat hem en utegran som redan var pyntad med ljusslingor vid trappan. Han hade frågat efter en såg och försvann en stund för att snart dyka upp med en gran i släptåg. Den fanns nu på plats vid trappan och påminde om den annalkande julen. – Det blir ingen jul ifall inte nån sätter fart, för att travestera en rad i Idas sommarvisa.

utegran
Det lär nog blir jul i år också.
kalas
Här sitter lillebror, kalasets yngsta deltagare.

Den tekniken

Jag köpte i helgen en ny smartphone men själv var jag inte så smart. Kontakterna i gamla telefonen borde först ha exporterats till lämpligt format så att jag sedan kunde knappa in dem för hand. Det visade sig att det inte gick att importera kontakterna från SIM-kortet, min gamla telefon var nämligen en Nokia, den nya en Samsung. På något sätt är inte kontakterna i de båda telefonerna kompatibla, som det så vackert heter.

Naturligtvis kunde jag ha satt in SIM-kortet igen i min gamla Nokia men det lät sig inte heller göra. Jag hade nämligen brutit ut mini-kortet ur det större formatet som Nokia C7 har så nu är jag utan fungerande SIM-kort till min gamla telefon.

Så nu står jag där med en massa tappade kontakter i min telefonbok. Istället blir det att börja om från början och det lär ta sin tid. Å andra sidan har jag fått rensat bort alla gamla, inaktuella kontakter. Inget så dåligt att det inte har något gott med sig också. – Är det någon som tycker att han eller hon borde finnas i min telefonbok är det bara att skicka ett mail. Adressen finns till höger under min bild.

Med en ny telefon av det smartare slaget är det också en massa nytt att lära sig. Allt är inte så självklart. T.ex. idag när min granne fåraherden ringde så visste jag inte hur jag skulle svara. Visst var där en grön lur men inte hjälpte det att trycka på den. Det slutade med att jag fick ringa upp honom, det var lättare så, och höra vad han ville. – Nåja, efter ett titt i manualen klarnade det hur man göra för att svara på en uppringning.

Annars är jag nog nöjd med min nya telefon. Den gamla var närmare tre år och behövde nytt batteri, därtill var jag inte nöjd med GPS:en i den och så ville den låsa sig ibland. Skärmen var inte heller av den storleken att man med nöje kunde använda Internet. Dags att uppdatera.

Jodå, grannens telefonsamtal varslade om kalas. Kalas är alltid roligt, speciellt som kalasen brukar vara lite annorlunda hos dem.

eftermiddag
Så här såg det idag ut när solen hade gått ned bakom skogen. – En hjälpsam bybo röjde snö åt mig igår så då slapp jag en massa arbete att skotta för hand.

Kan nån glömma kalas?

Idag var jag bjuden på kalas och vad gjorde jag? Jo, jag glömde helt bort inbjudan och körde iväg för att proviantera istället för att kalasa hos grannen. Oförlåtligt, speciellt om det är ett 5-årskalas.

Jag hade dock den lilla ursäkten att jag legat sjuk i förkylning och feber några dagar och detta har rubbat mina cirklar. En annan orsak var säkert att jag idag har fått hem min egen lilla julklapp och den var så intressant att packa upp och starta att jag nästan helt glömde av mig. Jag har länge funderat men förra helgen jag slog till  och beställde en sprillans ny systemkamera. Där finns det knappar att trycka, menyer att söka genom, handböcker att läsa, program att installera så det kommer säkert att ta hela vintern innan jag lärt mig alla finesser. Jag hoppas att jag lärt mig åtminstone grunderna till våren.

Fast det finns också fina motiv på vintern. Snötyngda grenar i lågtstående sol kan vara nog så vackra. Ljuset är av stor vikt oberoende av vilken kamera man hanterar. Visst är det en fördel att ha en bra kamera men det är ändå kreativiteten och förmågan att hitta fina motiv och annorlunda infallsvinklar som gör de riktigt fina bilderna.

Jag tog en likartad bildserie med min nya och min gamla kamera för att jämföra och jag kan till min belåtenhet konstatera att bildkvalitén är klart bättra till nykomlingens favör. Tur är det, annars hade jag nog känt min mycket besviken. Å andra sidan är den gamla kameran inte heller dålig; en riktigt bra långzoomare är den.

Min gåva till 5-åringen var av det mera högljudda slaget. Jag fick nämligen dispens att infinna mig senare ikväll och medförde då ett paket innehållandes en pistmaskin i plast som förde ett fasligt väsen när den kördes på golvplankorna. Jag vet inte men det är svårt att köpa en uppskattad present till en femårig gosse som inte har ljud och blinkande lampor. Man får stå ut med ljudet, huvudsaken är att presenten mottogs med intresse och leklust. Efter att ha inmundigat stekt ägg, sallad och kladdkaka lämnade jag gården med sin nya pistmaskin och lekande gossar två. – Vinden ilar kring knut och stam, snön piskar vägg och röse.

giisa
Vad den minen betyder kan man fråga sig? Inget farligt dock, bara ett ögonblicks pose.

Kalas

Födelsedagskalas: Glada Tomaten fyller jämna tiotal år och sådant måste naturligtvis firas å det grundligaste. Tomaten är en social person som anser att födelsedagsfirande är något självklart och ett tillfälle att umgås med släkt och vänner.

Först besökte jag dock sister Jane i den Lyckliga Staden som visade bilder och video från deras senaste vistelse i kungariket Thailand. Tänk så mycket som ryms på ett chips. Att de hade haft en lyckad semester var inte att ta miste på. Sol, bad, värme, god mat och utflykter till stränder med kristallklart vatten och konstiga öar stod på programmet.

Det verkade som Nelly blev upprymd över att återse mig och långa stunder låg hon vid mina fötter och sov förnöjt. Det värmde för jag tror att hon mindes mig, hundskötare som jag var en tid.

Sedan styrde jag kosan något utanför Den Lyckliga Staden och fann där ett kalas i full gång. Stora Yxan och Talande Granen från Saltgruvan var redan på plats och satt och konverserade vid stora bordet. Själv sökte jag mig till ett av de mindre rummen och hamnade i en soffa vid sidan av en annan krigare från Saltgruvan som satt där tillsammans med sin lilla dotter. Salta biten som bjöds var god och sista stycket i tårta nummer xx var det epicentrum som föll på min lott att förtära. Gissa om den var stor?

När man besöker kalas där festföremålet har stor bekantskapskrets och släkt inträffar det för de flesta att man inte känner speciellt många personer om man inte ingår i den närmsta kretsen. Där finns folk som man troligen sett tidigare men också många nya ansikten. Vad göra: sitt tyst och trumpen på en stol eller mingla? Jag föredrar att träffa folk och fråga: ”vems pappa är du?”. Ungar finns alltid som yrar omkring och de klarar av detta enkelt: de börjar leka.

Alltnog, jag slog mig i slang med de som kom i min väg. Man får inte vara blyg utan inleda konversationen med allmänna påpekande om t.ex. väder, tårtans konsistens och födelsedagsbarnets stiliga kostym för att plötsligt befinna sig i en intressant diskussion om datasystem, recept på småbröd, släktforskning eller renovering av växellådan på en Volvo 460.

När jag småningom beslöt mig för att bryta upp från kalaset skakades hand med värdinnan och Glada Tomaten. Förplägnad, trevligt sällskap och gemyt finns kvar som minne från ”Det stora kalaset”. Allra mest värmde dock en rejäl kram från yngsta dottern i huset när jag avlägsnade mig. Tänk så litet som betyder så mycket!

Vad händer?

Fint folk kommer sent

Jag hade tänkt åka tidigt till kalaset men tog mig en tupplur i soffan och vips var det inte mera tidigt utan lite sent. Istället beslöt jag att vänta på snålskjuts av Sister Jane & Company som åkte ännu senare. När vi äntligen anlände var alla gästerna på väg bort, inklusive spelmannen.

På sätt och vis var det bra, för vi fick skaka hand med alla andra gäster på rad och ingen blev glömd. Ett par gäster blev så upplivade av vår ankomst att de vände tillbaka efter lätt övertalning och stannade en stund till. Därtill fick vi ha värdfolket och långväga-gäster för oss själva och kunde prata mera ostört. På stora kalas är det annars så att man pratar lite här och lite där och ändå missar man någon man gärna velat byta ett eller två ord med.

Allt har sitt pris, vi missade istället när ett att borden rasade. Tårtan klarade sig som tur var. Sången fick vi inte heller höra, det var verkligen synd.

Tårtorna var också på väg bort från borden men värdinnan hejdade sig i backen och vände på klacken med bakverken. Festföremålet själv fick letas upp och jag överräckte en flaska Fläderblomssaft efter handskakning och gratulerande. Han var i fin form och munter i tonen. Jag kan bara hoppas att jag själv är vid lika god vigör den dagen jag fyller 80.

Jag sökte mig till kaffebordet där jag omgående begick etikettsbrott. Värdinnan blev smått upprörd över att jag inte tog någon smörgåstårta.
– Jo men visst, låt mig nu först avsmaka gräddtårtan jag redan hunnit kniva till, svarade jag.

Det visade sig att först tar man smörgåstårta och sedan gräddtårta. Sådan är etiketten, ve den som den vågar bryta. För att återställa ordningen kan man ta en bit gräddtårta till efter smörgåstårtan. Summa summarum, tre tårtbitar och alla är glad och nöjda. Mest jag, mätt och belåten, efter att ha rättat till min fadäs.

Vid efterföljande muntra konselj och intagande av skotsk saft avhandlades bl.a. bekämpning av myror, musik, namnen på svenska isbrytare, Facebook, fiskens förekomst i viken nedanför, svenska dialekter, mobiltelefonernas finesser, geografin i nordvästra Jylland varifrån en av gästarna visade sig härstamma, aggressiva fåglar, båtbyggandets konst samt en liten släktutredning gjordes för säkerhets skull. Allt medan hundarna Tuffa och Berra ideligen snurrade runt och fordrade att man skulle kasta kottar som de hämtade.

Till slut kastade även vi in handukarna, tackade för oss och begav oss hemåt. Kvällen hade varit fin och annat var inte att vänta på ett sådant naturskönt ställe som Daalin, med god förplägnad och gemytligt sällskap. Vi gör om det om tio år.

Fin tupp i present, men tyst var den, till skillnad från levande exemplar. Man kan inte få allt.
"Kasta kotten då, vad väntar du på?"

Kalas

Jag gjorde ett litet misstag i fredags. Kanske inte så stort med jag fick smaka på medaljens baksida igår.

Grannens yngsta son fyllde 3 år och naturligtvis skulle det firas med kalas. Jag var också bjuden. Även gossens kusiner dök upp och vi kunde räkna in 4 pojkar i åldern 2-5 år samt en liten tös som såg dagens ljus detta år. Hon förde inte mycket väsen. Men när gossarna kommit upp i varv höjdes ljudnivån avsevärt. Alla leksaker skulle testas, trampbilar köras och allt spring i trappor och rum. Vet ni hur många decibel 4 pojkar i den åldern alstrar? Åtskilliga skulle jag tippa, speciellt när huset har trägolv som förstärkte rullandet av hjul.

-”Ja e poojiis” ropade ena kusinen och kom körade på en blå trampbil. En krock uppstod i hörnan vid bakugnen men inga tårar och ledsamheter hördes. Pojkarna var tåliga och goda vänner. Katten såg jag inte till, den hade nog av ren självbevarelsedrift gömt sig någonstans. Annars hade nog blivit överkörd.

Själv bidrog jag med ett ganska stort antal decibel genom min present som jag köpte i fredags. Det var den som var misstaget. Det var en skruvdragare i gul plast med diverse tillhörande attiraljer. Skruvdragaren surrade betänkligt högt när gossen hittade knappen. Än värre blev det när skruvdragaren sattes mot ett föremål och ”borren” kom igång. Jag visste att leksaker med ljud är populära men jag tänkte inte på att mojängen skulle användas på kalaset. Nåja, jag fick ju gå hem till mitt men de  stackars föräldrarna får nog höra borrandet en tid innan batteriet är slut.

Nåja, barn är barn och liv och rörelse skall det vara. Det är ju ett tecken på att de är friska och utvecklas. Men man kan undra hur det är på ett dagis med många barn i farten. Kanske man där borde ha hörselskydd på?

Först bjöds på korvsoppa, senare på kvällen blev det snögubbstårta tillverkad av mor i huset. En kuriositet i sammanhanget är att i det huset kokas kaffet på mald böna. Inget bryggkaffe där och inget kaffe i övrigt heller. Men när det är besök i hemmet kokas kaffe på gammalt vis. Det är nog inte många unga familjer som kokar kaffe på detta vis i våra dagar. Far i huset visade också stolt upp de första äggen som hönsen värpt. Enligt antydningar kommer jag snart att få stifta närmare bekantskap med hönsen.

 

Han smälte i munnen