Semana Santa

Semana Santa (den heliga veckan), påskveckan heter så i Spanien och är speciell. Hos oss är julen den största högtiden på året men jag undra om inte påsken är den största högtiden av dem alla i Spanien. Där firas påsken på ett helt annat sätt och med ett engagemang som saknas hos oss trots våra ägg, memma, påskbrasor, påskhäxor och kycklingar. I Spanien läggs en betydligt mera religiös prägel på påskfirandet med sina processioner som varje stad med självaktning har.

Själv minns jag som liten gosse att långfredagen skulle firas under största möjliga tystnad. Inget extra hyss fick förekomma och alla nöjen var mer eller mindre förbjudna. På radion avlyssnades gudstjänsten som gick minst sagt i moll. Så lååång den dagen var, långfredagen. Idag är det något helt annat i republiken. För de flesta glider långfredagen förbi som en extra vilodag och Kristi lidande på korset tar många med en gäspning.

Något jag följt på spanska TV:n senaste vecka är firandet av Semana Santa i det katolska Spanien. Otaliga processioner har tågat förbi i rutan och i timtal har den ena märkliga ceremonin efter den andra visats upp. Reportrar och kameror har funnits utplacerade längs med processionernas väg och det hela har påmint om ett större sportevenemang. Massor med folk på gatorna, intervjuer med övertygade påskfirare och folk har gråtit, vad jag kan förstå, äkta tårar vid Madonnans kortege. För det är Jungfru Maria eller den lidande Kristus som är centralgestalterna i dessa processioner.

Processionens lokomotiv är den rikt utsmyckade tribun som byggts och på vilken Kristus med korset eller Madonnan är placerad.  Hela ställningen bärs sedan i procession av ett antal män, klädda i speciella dräkter, sakta genom staden under utförande av diverse manövrer som en oinvigd inte fattar men som av människomassorna får stora applåder. Tribunen kan vara ganska stor och kräver sin man att bära. Den största lär väga 6 ton och bärs av 100 man på långa bjälkar som tribunen vilar på.

På flera ställen var tribunen uppbyggd inomhus med en höjd som var högre än dörröppningen. Detta gjorde att när tribunen skulle bäras ut på gatan så fick bärarna böja sig ned eller till och med krypa på knäna för att tribunen skulle kunna passera dörren utan att ta i upptill. De krypande männen såg minst sagt ansträngda ut för säkert var det ingen lätt manöver men när hela ekipaget var på utsidan fick de ta emot en stor applåd av människorna som väntade.

Musiken, som spelades på förstämda blåsinstrument, lät minst sagt ynklig och bedrövligt sorgsen.  Väldigt ödesmättat med klagande trumpeter och trumdunk. På sina ställen stannade tåget till och lyssnade på dramatiska, religiösa klagosånger som framfördes från någon balkong eller direkt på gatan. Sången lät som någonting mellan flamenco och en islamsk böneutropare, dock utan kastanjetter och gitarr.

Före eller efter tribunen gick botgörare, människor iklädda fotsida dräkter i olika färger, dock mest svart, med en struthatt på huvudet och med täckta ansikten med bara ett par hål för ögonen. Det såg ut som om Ku-Klux-Klan var i farten. Ofta släpade de på kors eller andra religiösa symboler.

Jag tittade som sagt rätt ofta på dessa processioner under veckan och blev bekant med en del av ceremonierna. På långfredagsmorgonen steg jag upp kring 6-tiden och för skojs skull kollade jag även då spanska TV:n. Tror ni inte att de fortfarande höll på i vissa städer? Hela natten hade de tågat genom staden och när det ljusnade såg det ut som om de nått sitt mål som var någon kyrka.

Det är utan tvekan en märklig och kanske skrämmande upplevelse för en nordbo men jag har då fått ett nytt restillfälle på min lista: att uppleva påskfirandet i Spanien och se något av dessa dramatiska, religiösa skådespel som man kanske kan kalla dessa processioner. Och då skall vi komma ihåg att påskfirandet i Spanien ändå är rätt moderat i fårhållande till t.ex. Mexico och Filippinerna där de är än mera realistiska i sitt gestaltande av Kristi korsfästelse. Där låter sig folk t.o.m. korsfästas med riktiga spikar genom händer och fötter. På gränsen till makabert skulle jag säga.

Som avslutning på detta inlägg vill jag berätta om ett s.k. ”El paso”, ett passionsspel eller religiös teater som ofta framförs i naturen och som framställer Jesu lidande. Reportern från TeleMadrid (tror jag det var) var som vanligt ute med sin mikrofon och närgånget intervjuade allt och alla som kom i hennes väg. Där finns det inga hämningar; jag har sett dessa flygande reportrar intervjua någon stressad människa de fått tag i och t.o.m. följt dem i bakhasorna ändå upp i deras lägenhet, allt medan i samtalet pågick i värsta allegro-stil.

Alltnog, vid detta tillfälle var reportern mera lågmäld och nästan viskande, säkert påkallat av stundens allvar. Det var ju ändå ett högtidligt, religöst skådespel. På stället var tre kors resta, med Jesus hängande på det mellersta. Mannen som gestaltade Jesus såg verkligen lidande ut med blod på kroppen och törnekrona på huvudet. Som avslutning togs den döde Jesus ned från korset och lades på marken där en kvinna satt. Reportern kunde inte hålla sig utan hon kröp på alla fyra fram för att intervjua kvinnan som varit med i skådespelet. Vad de pratade om vet jag inte, men säkert handlade det om teaterstycket. Plötsligt blev reportern än mera ivrig och ställde en direkt fråga till den döde Jesus som låg där. Det blev nästan som en liten chock för mig när mannen som spelade Jesus böjde upp huvudet och svarade på reporterns frågor. Det gick liksom emot allt vad jag lärt om de händelser som Bibeln beskriver i samband med Jesu död och uppståndelse. Det blev nästan lite komiskt, så realistisk var själva passionsspelet och så oväntad blev avslutningen med en framfusig reporter i handlingen. Ja, dessa spanjorer, blyga är de inte och allra minst en reporter från TeleMadrid.

Nedan följer en video från Zamora som visar deras firande av Semana Santa.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7RDVrDt_0Is]