Resor

Bruk och såg, jag såg

Just när morgondimmorna i tidig otta lättade över byns åkrar svängde jag ut genom grindhålet i granhäcken. Jag rullade nedför backen och var på väg. En några dagars semesterresa ligger framför mig.

Första delen av resan sker med ett fartyg med det föga fantasifulla namnet RG 1, en gammal skorv som trafikerar Kvarken. Mera plåtlåda än passagerarfärja.

Just när jag satt i godan ro i bilkön för ombordkörning på färjan kom en far med sin kanske 10-åriga son fram och ville ha lite råd om sitt resande. De var norrmän men med utländskt ursprung för de talade ett sinsemellan för mig främmande tungomål. De hade nog inte full koll på sitt resande för de undrade vad det kostade, om de kunde köra ombord samt om det var enklare att köra Norrbotten runt, eventuellt via Kajana, en omväg som är betydande. De hade med sig en karta, ritad på en liten bit rutpapper, där rutten norrut fanns skissad i stora drag. Med tanke på att de skulle till Trondheim så var det klart enklare att ta färjan över till Björkarnas stad.

Pojken talade engelska med mig och översatte till fadern, till det främmande språk som jag inte kunde placera eller till norska.  När jag förstod att de var norrmän övergick jag till svenska och då förstod också fadern och vi kunde kommunicera. Men gossen fortsatte med sin engelska, varför kan man undra. De visste nog inte att det finns svenskar i Pampas. Norska och svenska är nog så närbesläktade att man ledigt kan förstå varandra om inte någon konstig dialekt ställer till det. Nå, ombord kom de för jag såg en skymt av dem senare på färjan. Hoppas de hade bättre karta när de senare skall navigera genom Norrland.

Passagerarna ombord bestod till stor del av fotbollsflickor modell yngre. De skulle säkert över pölen för att spela någon turnering. Jag hamnade bredvid ett gäng av dessa pratsamma unga damer och en ledare kom för att instruera dem om vad som gällde ombord. Bl.a. gav han order om en måttlig ljudnivå på pratet. En av dem blev chef över pratet och tur var det för flickor i den åldern kan prestera en betydande kakofoni när de kommer upp i varv. Men de skötte sig exemplariskt och jag kunde t.o.m. slumra till en stund i vilfåtöljen.

När jag rullade i land i Holmsund kunde jag konstatera att jag hade gott om tid innan skulle infinna mig på en annan färja som skulle ta mig till kvällens planerade härbärge. Kursen sattes söderut och Olofsfors, ett gammalt brukssamhälle, blev mitt mål. Bruket har anor långt tillbaka i tiden som leverantör av diverse järnprodukter. Många byggnader har bevarats i sitt ursprungliga skick, vackert belägna vid en fors som också gav kraft till maskinerna en gång i tiden. Jag strosade runt och tog bilder samt åt en god skinksmörgås gjord på tyskt surbröd. Den unga damen bakom disken var tyska, kanske hon inspirerat till denna produkt i sortimentet? För övrigt var det en hel del tyskar som strövade runt där. De börjar ju ha snart ha sin semester på ingående.

När jag tittat mig mätt på Olofsfors styrde jag kosan norrut mot Norrbyn som har hamn för en skärgårdsfärja. På andra sidan fjärden skymtade en grupp öar som heter Norrbyskär, en ögrupp som är speciell ut svensk sågverkshistoria. En man vid Frans Kempe anlade här en såg som då, i slutet på 1800-talet, var Europas största. Han byggde också upp ett mönstersamhälle för sina arbetare. De fick egna bostäder och andra förmåner, tidigt elektricitet och en trygg anställning. Arbetet var hårt och det var Frans som bestämde; hans ord var lag. Bl.a. ansåg han att det var bra att hans arbetare var isolerade från fastlandet så att de inte slösade sina pengar på brännvin och andra dumheter. Arbetarna fick elektricitet i sina bostäder betydligt tidigare än alla andra men kl. 10 på kvällen, då stängdes strömman av för då skulle det sovas. Det hade Frans bestämt.

Idag finns inte mycket bevarat av själva industrianläggningarna men det mesta av bostäderna finns kvar och används för fritidsboende. Även förvaltarbostaden finns kvar och är nu värdshus och hotell. Kvar finns också skolan och en del andra byggnader för att inte tala om en hel del gammalt timmer längs med stränderna. Jag såg även ett par sjunkna pråmar som påminde om det som en gång var. Spåren av verksamheten finns överallt om man bara vet vad man skall titta efter. Märkligt att timmer och virke kan finnas så länge efteråt när det ligger i havsvatten eller på stränderna.

Idag är det en idyll, lugnt och stilla. Här låses inte dörrar i onödan och cyklar finns lite här och var. I hamnen stod en hop cyklar olåsta bara med en skylt som talade om att de var privata. Många av husen är i fint skick och omgivningarna hålls tuktade av får. Vid Norrbyskärs Wärdshus är det mera parklikt. Där finns också en kägelbana bevarad, kanske föregångaren till våra tiders bowlinghallar? Ögruppen är helt klart värd ett besök, men färja eller med eget flytetyg.

Jag strosade runt och tittade. Bl.a. besökte jag museet men det tyckte jag inte gav så mycket för det mesta som där presenterades finns redan på nätet och de föremål som visades var kanske inte så där helt sensationella. Men ett minilandskap över Norrbyskär som det såg ut en gång i tiden var intressant. Där såg man den stora aktivitet som en gång försiggick på dessa öar. Det var fullt överallt, både på land och på vatten.

Jag gick över till Stengrundet för att beskåda det öppna havet utanför. Det var inte många själar jag såg och jag satt en stund och mediterade. Det enda som störde var trumljud från en grupp människor som övade afrikansk dans vid den gamla skolan vid huvudöns sydspets. Trummorna hördes långa vägar och bröt den stillhet som annars härskade på holmarna. Det var mest kvinnor och en ensam tapper karl som dansade så att svetten rann, eggade av mestadels äkta afrikaner vid trummorna vad jag kunde se. Förutom en gäspande viting som också trummade på av hjärtans lust.

Middag intogs i Wärdshuset restaurang enligt principen, ju dyrare desto mindre på tallriken. Förvisso, köttet var mört och västerbottensgratängen underbar. Restaurangen bestod delvis av terrass och inglasade utrymmen. En stor mås fick den goda idén att göra en flygtur in i ett av rummen. När den sen skulle hjälpas ut blev det flygande cirkus och den körde flera gånger med ett brak mot de stora panoramafönstren. Till sist öppnades en större dörr och den såg sin chans och flög ut. ”Den fick nog många hjärnskakningar” kommenterade ett barn vid ett av borden. Visst, så går det när man flyger utan hjälm.

Rummet jag hade var stort och i ljusa färger. Kanske förvaltaren hade detta som sitt sovrum när sågen var i full gång. Ett underbart ställe även om vissa moderniteter saknades, men vem bryr sig om det när man gästar en sådan historisk miljö ute i den svenska skärgården.

Den tämjda forsen rinner fort, fort i Olofsfors, Nordmaling
Den här figuren mötte mig på Stigs Uppleveslestig på Olofsfors Bruk. Han sa inte ens hej, bara glodde
Färjan har lagt till vid Norrbykär och dagsbesökare återvänder till fastlandet på kvällen
Wärdshuset på Norrbyskär
Här dansas det hejvilt vid klockstapeln på Norrbyskär.
Idylliska vikar och stenhällar finns det gott om på Norrbyskär

6 kommentarer

  • Erik Forsling

    Sökte länge efter det ursprungliga citatet, till ditt halvt antydda, så att säga. ”Såg vid såg, jag såg vartän jag såg”.Det sundvallska som beskrev träbaronernas makt , och i många fall tyrrani. Fann det till slut. en gammal bekant sida hjälpte mig. Långt, men relevant citat:

    ”Sverige industrialiseras

    Industrialiseringen startar vid seklets mitt. Först ut är sågverksindustrin. Många sågverk anläggs längs norrlandskusten. Det gamla bondesverige förändras i grunden. Nya samhällen växer upp och en industriarbetarklass växer fram. År 1900 arbetar nästan var tredje löntagare i industrin.

    I Medelpad uppfördes 1849 den första ångsågen i Sverige och den efterföljdes snart av så många andra liknande anläggningar att Sundsvalldistriktet blev ett av Sveriges viktigaste industriområden med förbindelse med länder på alla håll i världen. Från ångsågen var steget inte långt till massaindustrier och pappersbruk.

    Med järnvägarna knöts Sverige ihop på ett helt nytt sätt. Järnvägar började anläggas i mittan av århundradet och 1862 invigdes den första linjen, västra stambanan. Transport av gods kunde nu även göras till lands.

    Ångmaskinen skulle också revolutionera sjöfarten. Med ångbåtar blev man mindre beroende av väder. Det dröjde dock till sekelskiftet innan antalet ångfartyg kom upp i samma mängd som segelfartygen, inom transportnäringen.

    Skalden Elias Sehlstedts myntade det kända ordspråket
    ”Och såg vid såg jag såg, varhelst jag såg” efter att ha besökt Sundsvall och tagit intryck av den stora mängden sågverk i området.

    [http://www.algonet.se/~hogman/slhist_sv.htm].

    Tror f.ö. att du skulle uppskatta den här sidan mycket!

  • Don PJ

    Det är riktigt att jag hade ordspråket i tankarna när jag satte rubriken men i en något annan variant: Jag såg och såg, och vart jag såg, blott såg vid såg, jag såg.

    Länken är ju svensk historia i ett nötskal. Bakom fanns ju mycket annat också.

    • Erik Forsling

      Du har helt rätt, inser jag när du återger citatet i sin helhet. Den gode Högberg har uppenbarligen, liksom undertecknad, förträngt första ledet – och stuvat om i det senare. Det är helt avgjort din version, som är den jag ursprungligen känner. Ja, suck – det är det där med minnet …

      Rekommenderade länken, men glömde också att understryka att man får gå till ”hem” (= http://www.algonet.se/~hogman/index.htm) för att se sidan i dess hela komplexitet. Men det kanske du redan insett!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »