Jo, ja, kanske ett semikolon passar in?
Härom dagen kom jag i en kort men kärnfull diskussion med en av krigarna i Saltgruvan, Luddiga Mössan. Jag frågade om han firat Semikolonets dag som inföll den 6 februari. Nej, det hade han inte gjort men kände väl till att dagen fanns. Samtalet kom in på skiljetecknets nödvändighet och missbruk. Vi var båda ense om att det mest felaktiga användandet av semikolonet var att det förväxlas med kolonet, oftast vid uppräkning.
Själv är jag en varm anhängare av semikolonet och använder det ganska ofta; även om jag inte alltid vet om jag har en fullt korrekt användning. Vid uppräkning använder jag det inte, det är helt säkert. Själv firade jag dagen med en kall San Miguel på kvällskvisten.
Vi kom också in på ja och jo. Hur används de orden som verkar så snarlika? Här kunde Luddig Mössan upplysa om att ja används som svar på positiva frågor med jakande svar medan jo används som svar på negativa frågor med jakande svar. Låt mig förklara: ”Har du ätit upp alla 15 bullarna som låg i korgen?” ”Ja, det har jag!”. – ”Du har väl inte ätit upp alla 15 bullarna som låg i korgen?” ”Jo, det har jag!”
Jag hoppas att min förklaring är riktig för språkkunniga människor lär läsa denna blogg och då får jag påskrivet om mina exempel for uppåt väggarna. Bullälskaren lär hur som helst vara ganska proppmätt efter 15 bullar kan jag tro.
Till sist vill jag lyfta fram en hemsida med intressanta språkliga texter. Språktidningen har många intressanta artiklar att läsa från tidigare nummer av tidningen längst ned på ingångssidan för att inte tala om bloggen som har mängder med läsvärda inlägg.
Skulle någon få för sig att ge mig en gåva så skulle jag inte tacka nej till en årsprenumeration av Språktidningen.
7 kommentarer
Erik Forsling
Känns onödigt att skriva en kommentar, när du redan skrivit det jag skulle skriva: ”Själv är jag en varm anhängare av semikolonet och använder det ganska ofta; även om jag inte alltid vet om jag har en fullt korrekt användning”. Men, nu blev det så i alla fall.
Något som jag alltid tyckt vara synnerligen problematiskt är kommatering. Och det framgår av mina mer eller mindre lyckade kommentarer här och var. Det finns många sätt att kommatera. Och mina kommentarer, liksom andra texter, skrivs med en synnerligen inkonsekvent kommatering – utifrån olika metoder. Spelar ingen roll hur ofta jag glor på reglerna i mitt lilla häfte, som alltid ligger nära till hands; ”Språknämndens Skrivregler”, Stockholm 1982. Kommatering är svårt, och synnerligen intrikat.
En trösterik scen förekommer i Torgny Lindgrens bok ”Minnen”, tror jag att det är. Har den inte till hands för tillfället; så ”citatet”, som inte är ett citat, är också fritt plockat från ett dåligt minne. Chefredaktören talar till den unge Torgny, och säger att han ska tänka på kommateringen, för kommatering är svårt. Torgny svarar att kommatering är svårt. Jag är inte ensam således.
Och när nu ändå skriften ”Skrivregler” kommit på tapeten. Åter till semikolon, kolon och din text. ”Vi var båda ense om att det mest felaktiga användandet av semikolonet var att det förväxlas med kolonet, oftast vid uppräkning”.
Bl.a. följande gällande semikolon hävdar Språknämnden 1982: ”1. Kan brukas då man finner punkt vara för stort skiljetecken och komma för litet”. Men uppräkning nämns också, rörande såväl semikolon som kolon.
(Semikolon) ”2. Avskiljer grupper vid uppräkning: Papperet skall vara vitt; typerna stora, kraftiga; uppställningen enkel, klar, estetiskt tilltalande. (Ur en ordbok:) nobel högsinnad, ädelsinnad; förnäm fin”.
(Kolon) ”2. Föregår uppräkningar, exempel och förklaringar: Av dessa blanketter finns tre slag: vita, röda och blå. Förklaringen var enkel: Han hade inga pengar”.
Beklagar att jag inte vet hur man kursiverar, eller framkallar fetstil. Citaten blir onekligen svårlästa, eftersom språknämnden nyttjar båda metoderna i sin text. När jag bläddrade fram i häftet, för att skåda tryckåret, fanns där på motsatta sidan ”Förord till sjätte upplagan”. Det inleds med följande ord:
”I denna nya upplaga av Språknämndens Skrivregler har vissa avsnitt fått ändrat utformning. Detta gäller särskilt kommareglerna, …”. Och kommatering inleder, som häftets första kapitel.
Kommatering är svårt. Det uppmärksammades redan 1982.
Några länkar rörande dagens text; semikolonet:
http://blog.svd.se/sprak/2012/02/05/semikolonets-dag/
http://pasvenska.se/klass-och-semikolon/
http://www.nytid.fi/2011/06/aktualiteter-i-ii/
http://davidnessle.wordpress.com/2008/11/19/vastergotlands-landskapsvapen/
(Sökord på Google var Semikolonets vänner).
Och slutligen; till skillnad från Luddiga Mössan, kände jag inte till att det existerade en semikolonets dag. Känns onödigt. Det är ett prima skiljetecken, även utan uppmärksamhet. Eller? Är det kanske rent av en klassmarkör, som hävdas i en av länkarnas texter, och som kanske bör propageras för? Dagen sammanfaller f.ö. med mitt yngsta barns, liksom min yngre brors, födelsedag, Det känns väsentligare.
Vi ses efter karantänen!
PJ
Att semikolonet behandlas som en klassfråga i en av dina länkar är något jag vill ifrågasätta. Jag använder gärna semikolonet där det passar in och inte utgör starten på en uppräkning. ”Språknämndens Skrivregler” har jag inte studerat närmare angående semikolonets användning utan kör på känsla vad som passar. Att så många är emot detta speciella skiljetecken och så många pekpinnar von oben viftar bort tecknet gör att jag känner mig mer som en rebell än en aristokrat i skrivandets värld. 😉
Helt riktigt kan man också använda semikolonet i en uppräkning men då inte som start på uppräkningen utan mera som särskiljande.
kicki
Jag håller med dig angående båda frågeställningarna. Semikolon är ett skiljetecken jag sällan använder, men känner till hur det ska användas. I stället använder jag tankstreck, som blivit allt vanligare.
Vår gamla rektor Ekman i samskolan lärde oss skillnaden mellan ja och jo på samma sätt som du beskriver.
PJ
Jo, jo gamla rektor Ekman minns jag. Det var en seg gubbe som trots sitt handikapp höll ordning i klassen. Speciellt minns jag hans räknemaskin med vev som han satt och snurrade på. Däremot minns jag inte att ja och jo behandlades av just honom. Oss undervisade han i matematik.
kicki
Det var som mattelärare han verkade även för oss, men ibland avvek han från ämnet för lite allmänbildning också. Kommer också ihåg att han lärde oss vad ordet skrymmande betyder.
annepauline
Luddiga Mössan, hahaaa! Vet han om att han kallas så eller är det bara du som kallar honom så?
Hmm, jag har inte tänkt på hur jag använder ja och jo. Lite hur som helst, tror jag, nu får jag börja tänka på det. Snögubben ser verkligen rådvill ut: ”Hur använder jag ja och jo egentligen?” funderar han.
PJ
Han vet nog inte om det och det gör nog inte många andra heller för det är ett namn jag gett honom här på bloggen. De gånger jag skriver om någon som jobbar i Saltgruvan ger jag dem indiannamn, typ Stora Yxan, Glada Tomaten o.s.v. Denna gång blev det åter ett ögonblicks ingivelse och så fick Luddiga Mössan sitt namn. Jag kan säga att han inte är det minsta luddig, lärare som han är. Hans efternamn har nog en viss anknytning till hans indiannamn men mera än så kan jag inte säga.