Nattlig sejour

Just som jag skulle gå och lägga mig igår kväll något efter midnatt ringde sister Jane och meddelade att gamla moster mådde dåligt och behövde hjälp. Det var bara att klä på sig och tillsammans åkte vi iväg till grannbyn där hon bor. Hon hade så mycket krafter kvar att hon hade låst upp ytterdörren men mycket mera än så var det inte med henne. Ambulansen var beställd och vi hjälpte henne och förberedde medan vi väntade på ambulansen. När ambulansen kom visade det sig vara en gammal bekant till henne som körde ambulansen. Det kändes tryggt för henne.

Det är just detta som jag tänkte skriva om: det viktiga i att folk som sköter om ambulans och räddningsuppdrag har lokalkännedom och även kan dialekten. Det är annars ett problem ibland för finskatalande sjukvårdspersonal som lärt sig svenska att förstå dialekten hos oss. Äldre personer har kanske inte förmågan att tala finsvenska i en pressad situation och missförstånd kan uppstå. Nu var det enkelt när ambulansföraren talade dialekt. De körde iväg till sjukhuset och vi kände att vi lämnat henne i goda händer för natten.

Det är brist på sjukvårdspersonal och därför har ett antal spanjorer importerats till provinshuvudstaden för att fylla behovet. Jag ville vara rolig vid något tillfälle och sade jag att om jag blir sjuk och hamnar på sjukhus så hoppas jag att jag blir inlagd på en avdelning med spansktalande personal så att jag får träna min spanska. Det visade sig dock att spanjorerna tjänstgjorde på stadens sjukhus för åldringar och dit vill jag inte riktigt räkna mig än så jag får försöka öva spanska på annat håll. Det blir nog betydligt längre bort men allt är möjligt om man är frisk. Ja, det skall jag göra.

hundar
Detta ekipage kan också tjänstgöra som ambulans under vissa omständigheter. Dock är de båda voffsarna troligen inte sjukvårdskunniga men det kanske husse eller matte är.

Annonser

15 thoughts on “Nattlig sejour”

  1. Vet du att det finns ett ”hemlagat” språk som heter europanto? Då kan det låta så här: – Do you speak english? – No Ich ablo europanto!

    Gilla

    1. Nej, det visste jag inte. Däremot känner jag till rövarspråket även om jag inte själv kan prata det.
      Då blir frågan: nästa språk jag försöker lära mig, blir det esperanto eller europanto? Vad jag kan förstå så är europanto lättare för jag har ju redan fem språk i ryggsäcken (av varierat kunnande förvisso, men än då) så då är det lättare att blanda. 😉

      Gilla

  2. Oj, ett gäng spanjorer ur krisens Spanien. Där!

    26% arbetslöshet i Spanien och över 50% bland unga kombinerat med er brist på sjukvårdspersonal. Och spanjorer som i regel inte ens kan engelska och inte har lätt att lära nordeuropeiska språk, generellt sett.

    Ang. esperanto och även för mig okända europanto är jag ytterst tveksam. Tror det är frukten ur ett enspråkstänkande. Jag var på en massa esperantomöten etc. och blev aldrig övertygad om motsatsen. Dessutom var inte blandningen ”rättvis” utan enklare för folk ur vår egen germanska språkgrupp att lära visade det sig (har dock ingen källa nu) Man borde satsa på att fler människor fick lära sig fler språk tidigare istället, vilket berikar och inte förvirrar. När man har lärt sig flera språk är det lättare att lära sig fler / ta till sig mekanismerna /veta att det inte är omöjligt ens som vuxen.

    I Spanien är problemet just att många är helt enspråkiga. En majoritet har aldrig lärt sig ett främmande språk till en användbar nivå, någonsin. Detta är ett problem för dem nu när de i många fall tvingas lämna den spansktalande världen.

    Jag tror att lingvister, med kunskap om distansen mellan språk etc. skulle kunna vara till stor hjälp i den moderna världen. Bara det att man förstår att det är lättare för en svensk att lära sig engelska än för en spanjor t.ex. av flera skäl.

    Språk är en av de allra viktigaste faktorerna i mötet mellan människor – som du beskriver med din gamla moster. (Bra att hon fick hjälp och kände sig trygg!)

    Gilla

    1. Ja, så är det, ett gäng spanjorer på Pampas. De lär sig först finska, åtminstone hjälpligt, men sedan så har jag för mig att de också skall försöka sig på svenska efter som landskapet är tvåspråkigt.

      Jag håller helt med om att ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig ytterligare språk. Samma är det med barn som i tidig ålder får stifta bekantskap med två eller flera språk. De får mycket gratis när de redan kan grunderna och kanske mer när de kommer till skolan.

      Här i landet talas det om tvångssvenskan när finska barn måste lära sig svenska. Jag kan till viss del förstå ungdomar som börjar lära sig svenska i sjuan, alldeles försent. Många är redan då skoltrötta och vill absolut inte ha ett tråkigt läsämne till. De borde egentligen börja redan i förskoleåldern, då skulle de ha det betydligt lättare.

      Har man en positiv inställning är det alltid lättare att lära, oberoende om det är språk eller annat.

      Gilla

  3. Med anledning av ditt inlägg, och Närmast hjärtats förvåning, vill jag bara poängtera att samma sak gäller i Sverige. Det är ett tag sedan nu, som jag hörde ett radioinslag om detta, men tyvärr har gubbhuv´et en förmåga att röra ihop saker – därför kan jag inte riktigt leverera. Minns inte vilket program det var, jag lyssnar på så väldigt mycket i den s.k. ”talade kanalen” P1, men en kvalificerad gissning är SR P1:s ”Språket”, men det kan även ha varit något annat, samhällsrelaterat, program; Spanien är onekligen ofta på tapeten numera – i problemorienterad bemärkelse.

    Minns inte heller säkert om inslaget handlade om Sverige, men jag tror rent av att det rörde Finland. Minns dock hur man beskrev att den rekryterade sjukvårdspersonalen började som språkelever, vilka intensivstuderade det aktuella språket under en inledningsfas.

    Bidrar dock med en länk, som definitivt rör svenska förhållanden:
    http://www.sydsvenskan.se/sverige/svenska-landsting-raggar-vardpersonal-i-spanien/

    Gilla

    1. Minns jag inte helt fel så läste de först finska en tid i sitt hemland innan de anlände hit. De var alltså inte helt gröna språkligt sett när de anlände hit. De har varit här ganska länge nu så det skulle inte förvåna mig om de kan bättre finska nu än vad jag kan.

      Språkskolan i Barcelona som vi gick några dagar på i somras hade också språkkurser i omvänd ordning. Nämligen spanjorer och katalaner som ville lära sig något av de nordiska språken.

      Gilla

  4. Det finns flera träffar på sökorden ”spansk sjukvårdspersonal finland” med BBi som utgivare, men denna sammanfattar tre projekt. Ingen reklam från min sida, absolut inte. Jag vet inte ens vilka de är! Men smaka på orden ”språk- och kulturträna”. Fördomar och lågsinthet ska man göra sitt bästa för att stoppa ner i den smutssäck där de hör hemma, i synnerhet sina egna, men jag tillåter mig att le introvert när en del fiktiva scener projiceras i mitt sinne. Gammal biografmaskinist som jag är.

    Santander, Valencia och Barcelona, det smakar väl mumma för både dig och Emma, inte minst Barcelona!? http://www.bbi.se/bbi-vinner-ytterligare-tre-projekt-i-spanien-denna-gang-i-barcelona/

    Gilla

    1. He, he, språk- och kulturträna! Härligt ord, kulturträna. En scen jag kan tänka mig är bastubad med åtföljande dopp i snödrivan. De har nog snö uppe i bergen även i Spanien kan jag tro. En annan scen jag kan tänka mig är en övning i att vara tyst i två minuter för att åtföljas av ett eftertänksamt ”jooo”. Övningen kan kallas ”snabb konversation om livets mening” – Nej, nu var jag lite dum men spanjorerna kunde allt växla ned tempot i sitt prat. Speciellt på de DVD-skivor vi lyssnar på i språkkursen är det högt tempo för ovant öra. Men ju fler gånger man lyssnar, desto mera uppfattar man.

      Gilla

  5. Det är intressant det där.

    Och Erik – ”språk- och kultruträna”, det vore intressant att få vara med under en lektion. Tack för länkarna! Att gå en språkkurs i någon / några månader brukar sällan leda till en så hög nivå att man kan ta sig ett nytt samhälle an men är naturligtvis bra! Jag tror både syd och nord kan lära sig och utvecklas av detta.

    PJ – ja det där kulsprutesmattrande talet är väldigt spanskt. En spanjor skulle nog inte ta det som en förolämpning utan en komplimang dock. Utmaningen är att få honom eller henne att uppskatta / förstå de stora nyanserna i fåordigheten. Jag kommer från Norrbotten, jag vet. Själv är jag dock en väldigt mångording och pladdrig person varför jag genast kände mig hemma i Spanien.

    Och 🙂 – visst inte är språket första prioritet när det handlar om ekonomisk överlevnad men det är ju icke desto mindre en utmaning. Att komma upp i en hög nivå på ett främmande språk som vuxen tar flera år och man är väldigt utsatt, handikappad och blir missförstådd innan man kommer upp sig i nivåerna. Beroende på ens språkliga bakgrund i relation till det nya språket är det dessutom mer eller mindre svårt

    Gilla

    1. Det var finska filmmakare som är kända för sina långsamma djupsinnigheter som var utgångspunkt för min föreslagna övning ”snabb konversation om livets mening”. Det skulle vara kul att höra mannen på gatan i Spanien kommentera de mest utpräglade finska filmerna med det tempot.
      Å andra sidan är inte heller ”Den andalusiska hunden” heller helt lätt att förstå. 😉

      Gilla

  6. Biografmaskinisten inom mig undrar anspråkslöst; det råkar väl händelsevis inte vara bröderna Kaurismäki som du bl.a. syftar på!? Den stora och vackra affischen till Akis film ”Mannen utan minne” (”Mies vailla menneisyyttä”), med bl.a Markku Peltola och Kati Outinen, hänger inramad på väggen bakom min toalettstol – så att jag dagligen kan betrakta den och njuta.

    När den filmen spelades in hade tyvärr mästaren i genren finskt tungsinne – Matti Pellonpää – avlidit 1995; den trots allt då ännu unge, bör man nog tyvärr tillägga. Matti dog f.ö. i Vasa. I en scen med Peltola och en annan man, sittandes på offentlig lokal, visar Kaurismäki sin respekt för favoritskådespelaren genom att låta Pellonpää, med tung och allvarlig uppsyn bakom den stora mustaschen, titta ut över borden från ett porträttfotografi på väggen i bakgrunden.

    Matti Pellonpää, Matti Pellonpää, en paradroll gör han som taxichaufför i en av mina verkliga favoritfilmer, ”Night on Earth”. En del av meningsutbytet under detta ditt sjukvårdsrelaterade inlägg har handlat om språk- och kulturskillnader. Här har vi det i kubik, såväl geografiskt och kulturellt som individuellt. Det handlar om fem olika kortfilmer, hopstuvade till ett långfilmsformat. Fem nattliga taxiresor i fem olika västvärldsmetropoler. Under samma dygn. Amerikansk västkust inleder och kontrasteras mot europeiskt syd i Paris och Rom, amerikansk östkust (New York) och såklart Helsingfors. En mycket varm och vacker film.

    Jim Jarmusch har gjort det här sevärda och rörande alstret. Uppenbarligen kan inte bara medborgare i Finland göra något mycket remarkabelt av det som, säkerligen fördomsfullt, kallas det finska kynnet. Här i sin prydno, i filmens kalla helsingforsnatt. Fördomsfull vill jag inte vara, men Finland, och (bl.a.) den finska förväntade kärvheten, har följt mig under ett liv; genom personliga samtal, genom filmer, men fr.a. genom skönlitteratur och viss faktarelaterad historisk litteratur. Man umgås med grannen helt enkelt.

    Vet inte varför jag har en sådan stark dragningskraft till viss finsk kultur? Några svar har jag definitivt, och ett är att jag som person är fundamentalt annorlunda mot de finska stereotypen. Magneternas lika poler stöter bort varandra. Det är motpol som attraherar motpol. Det finns åtskilliga andra paralleller i mitt liv på det temat: att jag dras till, och vill förstå, det för mig annorlunda, eller rentav motsatta. Att motpolerna önskar likaledes tvivlar jag ofta på.

    Även finländare, inte minst, skojar och raljerar kring dessa ovanstående fenomen. Någon som läst ”Kollektivt självmord” (”Hurmaava joukkoitsemurha”) av Arto Paasilinna!? Finns också som film; ganska dråplig att se – åtminstone om man läst boken – men jag skulle nog ljuga mig rödkindad om jag påstod att filmen är i klass med övriga två ovan nämnda alster!

    Se filmerna! Det rekommenderar jag, om ni inte redan gjort det …

    … men vi är nu långt från finsk sjukvård och arbetskraftsinvandring från Spanien. Allt började ju där, med ett lokalt insjuknande – som globaliserades. Den som vill följa upp några av mina, kanske spretiga trådar, finner enkelt träffar på Google.

    Appropå ”Den andalusiska hunden” (” Un chien andalou”) av Luis Buñuel. Jag har inte sett den sedan min tonårsperiod. Och då fattade jag INGENTING, trots dess berömdhet! Där fanns såklart redan då nyckelscener som det flaggats för: det med ett rakblad uppskurna ögat (som i själva verket är ett grisöga) och prästerna som släpas bundna till en åsna – en symbolisk kritik mot det katolska prästerskapet(s dumhet, envishet och dogmatism). Senare har jag, fr.a. på radio, hört diverse förklarande inslag kring filmen och dess upphovsman.

    Men då, på den tiden, hade det experimentella, avantgardistiska och även ”flummiga” ett kulturellt övertag – en status, som jag till viss del faktiskt saknar i vår nya sköna kommersiellt depraverade värld. Såklart var hundfilmen bra. Det trodde jag att jag tyckte. Man var ung, fattade noll – men det var bra. Punkt slut. Man tror att man utvecklas, men ibland undrar jag!? Däremot är jag numera nästan trotsigt antiauktoritär, åt alla möjliga håll; kanske ett steg på vägen?

    Avantgardistisk kult. Som ung var man lättare att styra till olika fållor än nu, … kanske.

    Gilla

    1. Något hade jag väl bröderna i åtanke dock utan att ha sett någon av deras filmer vad jag kan minnas men det finns andra. Jag är ingen stor filmkonsument till skillnad från herr Forsling som med förflutet som biografmaskinist ligger hästlängder före vad gäller kunskap och upplevelser på filmens domäner.

      Dock har jag sett ”Den andalusiska hunden” och av någon anledning finns den i minnet trots att det är en stumfilm och ytterst svårbegriplig. Kanske just därför? Se själv och bedöm: http://www.youtube.com/watch?v=pC32mCO3-Sg

      Lustigt att bilden i inlägget föreställer två hundar som väntar på sin matte/husse och här dyker Den andalusiska hunden upp. De är nog allt annat än andalusiska.

      Följande film finns också på nätet: Night on Earth, http://www.youtube.com/watch?v=Cx5jEYFj6ak Den skall jag se vid tillfälle, troligen kommande weekend. Verkar intressant, tack för länk!

      Allt kan inte förklaras men precis som du har dragning till viss finsk kultur så har jag intresse, kanske dragning, till spansk och latinamerikansk kultur. Varför vet jag inte men som liten gosse brukade jag med atlasen uppslagen fantisera om resor och tillvaron i Spanien och Argentina. Här sitter jag idag med samma intresse, med vissa nybörjarkunskaper i spanska och länderna har jag besökt. Alltid något!

      Gilla

  7. Tack! Tack, tack och tack för länken till ”Night on Earth”. Gick såklart genast in, för att återse den inledande episoden, Los Angeles. Min favorit. Gena Rowlands är som vanligt bra, men här tycker jag att det är en ung kedjerökande och oglamoröst strålande Wynona Ryder som äger. Wannabemekanikern som nobbar ett filmkontrakt. Har sett den här sekvensen åtskilliga gånger, såväl med skratt som genom gnuttan av ögonens egenproducerade saltvatten.

    New Yorksekvensen fyller mig alltid med stark värme, och skratt. Den franska, parisiska, är grym. Jag grubblar ofta över budskapet. Den italienska pladdrar just nu infernaliskt bakom andra öppnade fönster, medan jag skriver detta. Nu ägnar jag mig åt s.k. viktigheter, medan jag väntar på Pellonpää. Tack igen. Njut av filmen, även om dessa länkar saknar cinematografisk skärpa, så att säga. Jag gjorde det i alla fall, njöt. Och nu kan jag reprisera denna episodfilm närhelst jag vill!

    Men du ska veta, Forsling är ingen egentlig cineast. Han har projicerat åtskilligt fler filmer än han skådat. Han har ett murket minne, och åtskilligt av det som skrevs ovan är påläst – för att inte komma med falsarier.

    Som en slutknorr kan bara meddelas att SR P1-programmet Cinema i morgon tar upp finsk film. Minns inte trailern nu, men tror bl.a. att ”Ingen riktig finne” kommer att avhandlas.

    Gilla

    1. Även om skärpan inte alltid är det bästa på YouTube så tycker jag ändå att de går att se. Söker man så kan man hitta en hel del intressanta saker. Till saken hör att man också kan ladda hem filmerna om man vill ha dem på sin egen dator. Man vet aldrig, de kan försvinna.
      Jo, jo din favoritkanal (?) levererar. Tur är det att det finns en kanal som sänder annat än 90 % musik.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s