Tala är silver, dialekt är guld men bäst är joller

Jag snubblade över Filippa Sundins rubrik ”Våga stå för din, och andras, dialekt!”. Filippa är redaktör på svenska YLE, vår kära rundradio som den kallades tidigare. Vart försvann förresten det namnet? Fortfarande används Rundfunk i Tyskland så varför inte här? Det var väl inte tillräckligt modernt kan jag tänka.

Hon tar upp detta med dialekt i massmedia och då speciellt i radion. Där är det långt ifrån accepterat att använda dialekt, något som också i viss mån avspeglas i kommentarerna. Själv är jag tudelad. I massmedia bör det användas ett språk som förstås av flertalet i målgruppen annars kan man lika gärna lyssna på någon annan kanal. Samtidigt är dialekten, precis som Filippa skriver, en stor skattkista och bör inte nedvärderas vilket ofta blir fallet när frågan kommer på tal. Man bör vårda sitt språk heter det, precis som om dialekt är ovårdat språk, eller som en kommentar uttryckte det: ”dialekt ger ett dumt och obildat intryck”. Det är här som jag vill försvara dialekten. Dialekten är precis som alla former av språkliga uttryck en del av en människas identitet och att se ned på en annan människas modersmål är som att spotta den människan i ansiktet. Jag vill påstå att dialekten kan vara ens egentliga modersmål även om den tillhör ett huvudspråk som formellt är modersmålet. Jag känner mig lika främmande inför att kalla högsvenskan (den officiella svenskan i Finland) som rikssvenskan mitt modersmål. Visst är svenska mitt modersmål men inte i den form som är den officiella.

Idag är det ganska vanligt att dialekt används i sociala medier och det är väl ok men ibland kan skriven dialekt vara svår att förstå, därför är det inte ofta jag skriver dialekt. Det finns liksom ingen norm och alla skriver på sitt sätt. Likväl följer jag en och annan blogg skriven på dialekt, även sådan dialekt som är mig ganska främmande. Det är ofta lättare att förstå den muntliga svenska dialekten än den skrivna.

Jag anser att dialekten är en tillgång och en grund även för mig samtidigt som jag tycker att det är viktigt ha en god språkbehandling enligt vett och etikett, att lära sig andra språk och att kunna skifta språk beroende på var man befinner sig och med vem man pratar. Ju flera språk och dialekter man kan, desto rikare och enklare blir ens liv. Att bara kunna dialekt är begränsande.

På tal om språk och identitet kom jag att tänka på ett avsnitt i Mikael Niemis bok ”Mannen som dog som en lax”. Tornedalsfinskan motarbetades aktivt under lång tid av svenska ämbetsmän och myndigheter vilket också påverkade befolkningen i området. Jag tycker följande avsnitt, som jag tog mig friheten och gjorde mig mödan att skriva av, är läsvärt i skenet av språks och dialekters värde.

Föräldrarna hade bara velat Esaias väl. De hade velat skydda hans lilla hjärna från det finska ogräset så att svenskan kunde sås i ofördärvad åker. Tornedalingarna hade trott på det där. Med sin vanliga underdånighet hade man svalt medicinen och gjort som de lärde anvisat.

Ända in i vuxen ålder hade föreställningen levt kvar i Esaias. Ett land, ett folk och ett språk. Första gången han fick en tankeställare var under luffandet i Indien. Esaias stod på busstationen i Bangalore och kom i samspråk med en gatpojke. Killen var tio år men såg ut som högst sju, han var klenväxt och smutsig och klädd i sönderrivna kortbyxor, och i hans korpsvarta hår fanns egendomliga rödlätta testar som skvallrade om långvarig näringsbrist. Han hade gått högst något år i skolan. Pappan var från New Delhi och mamman från Maharashtra, de hade flyttat hit för två år sedan. Nu behärskade pojken flytande båda föräldrarnas modersmål hindi och marathi samt den nya delstatens tamil, dessutom kunde han riktigt hygglig engelska.  Esaias hade fascinerats av detta otvättade lilla språkgeni, gett honom några rupies och resten av dagen känt sig på något oklart sätt upprymd. Fyra språk och inte det minsta tecken på överfylld hårddisk.

Ju mera Esaias såg sig om i världen, desto mera upptäckte ha att det var flerspråkigheten som var det normala.—–

Det var enspråkigheten som var begränsande.—-

Man skall inte skämmas för sin dialekt, använda den så ofta det går men inte heller begränsa tillvaron genom enspråkighet och oförmåga att anpassa sig efter situation. Språkmajoriteten bör också i olika sammanhang respektera och intressera sig för annat tungomål än det gängse använda vilket dock kan var svårt att få gehör för, om det så beror på bristande intresse, lathet eller tron på ett land, ett folk och ett språk. Jag tror det sista är det värsta.

Ett språk som alltid uppskattas och som förenar är joller. Vem blir inte till sig när ett litet barn gör sina första försöka att kommunicera med munnen om det så bara är lite dräglande och struntprat. Det språket förstår alla om det så är swahili eller tornedalsfinskan.