Genre

Jag tycker det svåraste stavade ordet på svenska är genre. Jag brukar använda det ibland och varje gång får jag fundera en extra sekund på hur ordet stavas. Det uttalas som schanger men stava det så där som en blixt från klar himmel är inte lätt. Det betyder ungefär underavdelning, typ, sort, område, stilart och används främst inom musik, konst, kultur och underhållning. Eller inom dataspel.

Jag slungade idag frågan om genres stavning till en av sommarpojkarna i Saltgruvan och till min förvåning kunde han stavningen på en gång. Det hade jag inte förväntat mig för i minst 9 fall av 10 så kan inte folk stava till ordet genre än mindre använda det i dagligt tal. Däremot menade han att det bara används inom musiken vilket jag gjorde invändning mot. Det blev att snoka i ordböcker och på nätet när jag kom hem och visst kan det användas i andra sammanhang också. Lite imponerad blev jag dock att åtminstone någon av dagens ungdomar kan stava till detta svåra ord.

salonkylan pelimannit kaustinen 2015
Salonkylan Pelimannit från  Kaustbyfestivalen. Inom vilken genre spelar de?
Annonser

6 thoughts on “Genre”

  1. ”Lite imponerad blev jag dock att åtminstone någon av dagens ungdomar kan stava till detta svåra ord.” Tänkte du egentligen efter när du skrev ovanstående, lite av en projicering (projicering – detta favoritord inom psykologin) tror jag att du led av när du växlade från äldreperspektivet till ungdomsdito. Jag tror personligen att ungdomar, med elementär utbildning, definitivt är på det klara med stavningen av detta ord.

    Det är vi äldre som oftast vet mycket väl vad en ”sjanger” är, men står med gapande mun och ett stort frågetecken ovanför skalpen, när vi ser ordet i text. Det hände mig så sent som på åttiotalet. Mycket franskt, med försvenskat uttal – som så många ord. De finns överallt. Hur skulle man egentligen stava till ”charkuteri” (charcuterie, på äkta franska) på ärans och hjältarnas språk? De flesta av de där orden lever nog bäst i sin franska form och språkdräkt, eller i en smått modifierad variant. Men ”garage” är enkelt. Och en ”chaufför” vet alla vad det är, med stavning och allt.

    Sedan finns det ju s.k. folketymologi också, och där förekommer ovanstående, charkuteri, i formen ”skärkötteri”. Så att man liksom begriper.

    Slutligen. Stavningen är ju busenkel – och vill man ha en minnesregel till livs, så låt mig komma med ett förslag, jag uppfann det precis nu, så det är oprövat. En genre är ju en skola, en tradition, ibland ett arv att bygga vidare på – och vad är det mest basala för såväl människors som djurs arv. En gen. Lägg bara till ”-re”, eller varför inte pluralis, gener – och stuva om de två sista bokstäverna.

    Gilla

    1. Hmm, det måste jag testa, nämligen att utsätta fler ungdomar för detta ord. Jag är inte helt säker på att du har rätt. Den här killen, han har gått gymnasiet, berättade att i modersmålet, svenska då, eller vad ämnet heter i kungariket, så hade de en lärarinna som första dagen hon hade lektion med dem skrev upp detta ord på tavlan som det första hon gjorde. ”Genre”, det skall ni kunna stava till i alla väder, var henne paroll. Tydligen lyckades hon med denna viktiga målsättning. Jag är dock inte säker på att alla lärare lyfter fram ordet lika kraftfullt och med samma ambition.

      Gilla

  2. Medveten om att jag tog på mig en extra hög hatt, lite provokativt. Vi får se vad din undersökning leder till. Men redan här vill jag hävda att det är du som gör urvalet, och det kan ju styras, Absolut inget ont om t.ex. de praktiska yrkeslinjerna, där har jag själv varit dessutom, så jag har en viss insikt, men det kanske inte är där man bör söka rättstavarna och ordekvilibristerna. Det finns många gymnasielinjer med olika inriktningar, och det finns många olika människotyper, där genre kan ha relevans.

    En sak jag länge tänkt på, men aldrig brytt mig om att göra något av, på din blogg, är namnet Björn Berge. Känner du till Björn Berge? En norsk gitarrguru. Han spelar normalt akustisk tolvsträngad gitarr, och uttalar sig på en live-skiva (”Live in Europe”, eller slikt, tror jag att den heter) om att de män som spelar sexsträngat är är ”sissy boys” eller ”girly men” (han kör med lite stenåldersattityd i genusfrågor uppenbarligen, även om jag gissar en underförstådd humor). Och på många Youtubeklipp kan man se att även han öser loss på sexsträngat akustiskt..

    Du gillade ju Seasick Steve, med sina märkliga strängistrument, och sin hemmagjorda fottrumma – här kommer en annan stränghjälte, med genuint bra instrument, men också med fottrumma. Det är riktigt klösigt. Låt mig presentera honom, om du inte redan mött mannen i fråga. Min norske son Henk presenterade honom i sin tur för mig, Jag vet bara att han är jättekänd, och turnerar ständigt, men inte många känner till honom – en paradox.

    Han sade vidare på den där liveskivan att han ville spela elgitarr, bara sådär, så han gick till en affär och skaffade en – han är bra på skrönor – men när han kom hem insåg han att det var en barytongitarr. Och han kunde inte byta den, eftersom han stulit den.

    På nedanstående länk gasar han loss med sin sexsträngade elektriska barytongitrarr, någonstans i Asien. Tummen under brädan, tre fingrar att hantera strängarna individuellt med, de penetrerar nästan hela greppbrädan, och sliden på lillfingret. Det här sväljer man bara med ett varmt leende, och om unga gossar eller töser kan stava till genre – det är inte längre essentiellt! Men någon sångare är han inte enligt mig.

    Inlägget är proffessionellt filmat, det ser man, men kvalitén på det utlagda klippet är tyvärr under all kritik. https://www.youtube.com/watch?v=mZQBh_7aBDk ”Travelling Riverside Blues”.
    En bonus med två Björn Berge samtidigt: https://www.youtube.com/watch?v=i9czwIr7kPo
    ——————————-
    En annan gammal hjälte, Rory Gallagher, nu tyvärr allt för tidigt avliden, vill jag inte heller missunna dig. På den tiden jag ofta besökte Irland tänkte jag alltid att jag ville träffa honom, enligt snacket var han ”just an ordinary guy”. Jag besökte aldrig södra Eire, och han kom från Cork. Ja, du fattar. Rutiga skjortor bar jag alltid på den tiden, nu gör jag det aldrig. Gissar att det här är en spelning med honom och bandet i Frankrike (Paris?). Mycket är jönsigt, men på den tiden var det nog spektakulärt. Och tänker man efter är den intima miljön mycket gammaldags sympatisk.

    Lite personligt. Trist Eileen att han avled, du gillade ju honom också. Han är död och dig har jag tappat bort. Men när jag är här i Gamla hembygden läser jag ibland dina brev, som ligger här i tryggt förvar i en låda. https://www.youtube.com/watch?v=33Jaodra7AY

    Länge sedan jag var i karantän, så jag gasar väl på. Två av varje. Två Björn. två Rory. men Rory har här sliden på gullebrand (ringfingret).

    Gilla

    1. Angående urvalet av offer för denna undersökning så tänkte jag också på den aspekten, nämligen att det kan vara skillnad på om personen ifråga har studerat praktiska ämnen eller humaniora. Eller om hen är litterärt intresserad eller mera vill syssla med sport. Vilket i och för sig inte heller behöver vara en motsats. Vi får se utfallet av denna högst ovetenskapliga undersökning så småningom. Det kan dröja något eftersom profeten ibland kan glömma av sitt kall.

      Björn Berge känner jag inte till men efter att ha kollat runt på Tuben och Spotify får jag säga att jag stiftat bekantskap med en ny gitarrvirtuos. Mycket duktig. Speciellt bonuslåten gillar jag. Tnx! Även Rory Gallagher veta hur man håller greppet.

      Lustigt att jag igår kväll kollade in en annnan mästare på gitarr, nämligen Tina S, bara 14 år (2013) när hon spelar denna låt av Vivaldi. Hon har fler på Tuben. Mäkta imponerad.

      Annars var det ikväll en efterlängtad konsert i Trefaldighetskyrkan i Vasa. Markus Wargh spelade orgel och honom hade jag gärna velat lyssna till än en gång. Tyvärr var jag så trött att jag måste vila mig på soffan istället. Jag har varit ovanligt trött denna sommar. Kanske beroende på att min vänstra axel bråkar. Hade jag bara varit ledig hade jag suttit som klistrad i kyrkbänken ikväll. Anyway, här ett smakprov.

      Gilla

  3. Missade din fråga i bildtexten. Svårt att avgöra genre för Salonkylan Pelimannit när man aldrig hört dem, men en förhoppningsvis kvalificerad gissning är att de ligger i facket ”folkmusik” vad det nu innebär – med tanke på konstellationens namn; bör betyda ungefär ”Salon by spelmän”. Det är kontrabasen (eller ståbasen, som jag brukar formulera mig när jag vill retas med någon som spelar detta instrument) som förvirrar i viss mån. Nu ser jag inte riktigt den högre mannens instrument, men det ser onekligen ut som en violin, inte en viola. Fyra fioler alltså, inget elförstärk, inte ens en mikrofon. Ett gitarrfodral. Jag gissar på mer eller mindre traditionell ”folkmusik” om det godkännes under begreppet genre.

    Gilla

    1. Spelmansmusik, eller som du föreslår, folkmusik som dock är ett stort begrepp. I mitten finns också en möbel som skulle kunna vara ett mixerbord men kanske också en orgel av något slag. Eventuell organist är dock skymd på bilden. Orglar är ganska populära i den genren.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s