Lång väg hem

Tiden är relativ. Det fick jag åter erfara igår kväll.

Normalt tar bilfärden från den Lyckliga staden till byn ungefär 35 minuter. Igår kändes det som en evighet.

Sister Jane i sagda stad bjöd på middag igår. Älgstek stod på bordet med diverse tillbehör och sallader. Vid bordet satt vi bänkade sex personer och njöt av den fina måltid hon bullat upp. Diskuterade allt möjligt, inte minst olika resor som förtagits av sällskapet.

Därefter satte vi oss i godan ro för titta på bilder och filmer från deras senaste semesterresa. Då kom på tal hur ofta magsjuka inträffat på resor runt om på klotet. Sister Jane med gemål har bara en gång, i Egypten, råkat ut för dylika otrevligheter trots att de i stort sett äter vad som bjuds världen runt. Själv har jag inte haft den erfarenheten, tack och lov. Min andra sister och äkta man hade inte heller råkat ut för dylika plågor. De tillhandahöll förresten denna kväll diligens och kusk för transporten.

Inte lång stund därefter började jag känna min dålig i magen. Som på beställning. En otäck känsla och föraningar om att detta inte skulle sluta bra. Efter en kort vila på en säng ville jag genast hem. Visst, snabbt sade vi adjö och tackade för oss. Bilen rullade iväg. Redan efter en kort stund började jag känna att detta inte skulle bli en trevlig resa. Risken för att jag skulle få uppkastningar var överhängande och plötsligt började jag svettas. Temperaturen för min sittplats justerades ned till +16 men ändå rann svetten och jag öppnade både jacka och väst. Jag spände mig och ändrade ställning vart efter kväljningarna kom. Varje gupp i vägen var en utmaning.

Så lång den färden var! Skulle vi inte snart nå kommungränsen, passera genom kyrkbyn, kunna svänga av från riksvägen, sikta hemknutarna. Så lång tiden var, så långsamt det gick trots att fartbegränsningarna inte riktigt hölls alla gånger.

Till sist nådde vi byn och jag kunde skyndsamt öppna min stugdörr efter avsläpp på tunet. Äntligen hemma! Jag hann ta av mig kläderna och sedan var det dags. De första uppkastningarna kom och sedan blev det inte mycket annat gjort den kvällen än spring på toaletten. Ingen vätska kunde hållas kvar och jag låg som en död sill på sängen.

Detta är i och för sig inte så märkvärdigt, alla kan vi råka ut för magåkomma av olika orsaker. Ingen skugga må falla på den mat som serverades, en riktigt fin middag, utan istället var det nog en släng av den farsot som skördat sina offer den senaste tiden i Saltgruvan. En, två dagars magåkomma och sedan blir allt bra igen. Vintekräksjuka kanske det kallas?

Det som anmärkningsvärt var hur lång tiden kändes innan vi kom hem. Som en evighet. Egentligen var den 35 minuter. Att tiden är relativ är ingen nyhet. Finns det mycket att göra i Saltgruvan och det är ett ständigt spring, känns tiden kort. Hux, flux är dagen slut och det är dags för hemfärd. Eller på flyget mellan London och Buenos Aires i höstas när jag suttit 8 timmar i samma säte och det fortfarande återstod mera än 6 timmar. Fast igår kändes det nog värre än denna flygning. Som äldre upplever jag också att tiden går fortare. Som barn var somrarna långa, soliga och varma. Så mycket jag hann med, så mycket jag upplevde. Nu hinner vi knappt slänga ut julgranen, om sådan finns i huset, innan det är påsk och strax därefter är det sommar och semester. Juhuu, snart!

Ikväll mår jag betydligt bättre och jag har t.o.m. provat att äta en bit mat vilket gick bra även om senaste natts pärs ännu känns av. Summan av kardemumman torde vara att inte behöver man resa jorden runt för att få magrevolt från något suspekt gatukök, lika gärna kan en stilla basilusk smyga sig på när man minst anar här hemma. Och tiden är föränderlig. Som det står i bibelboken: En dag är som tusen år och tusen år som en dag.

uret
Denna silverrova fick jag när fyllde år senast. Fast tiden hade nog inte gått fortare igår kväll med den i fickan.

2 reaktioner till “Lång väg hem”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *