Utställningar för levande

Igår besökte jag en fotoutställning på Ibis/Konsthallen i Vasa. Fotografen Vesa Ranta skildrar glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten. Utan tvekan fina bilder men varför så få? Det fanns kanske 15 bilder som visades i ett ganska begränsat utrymme. Jag hade gärna tillbringat en god stund bland hans bilder men nu blev upplevelsen snabbt avklarad. Kändes lite snopet när det inte var större än så.

Själva konsthallen, inhyst i stadshuset, är inte heller stor och ingen annan än jag syntes till förutom en ung dam som höll vakt vid ingången. Dock fördjupade jag mig inte närmare i den utställningen som huserade där utan skyndade vidare till en annan utställnings- och viloplats, eller vad skall man kalla en begravningsplats?

Jag hade ett speciellt ärende dit och när det var avklarat gick jag runt och tittade på gravstenar och monument i det fina vårvädret. Jag brukar göra så när jag besöker orter och städer om jag har en stund ledig. Intressant att se alla namn, levnadstider och eventuella utsmyckningar samt konstruktioner av gravstenar och monument. Det syns skillnad var allmogen och ståndspersoner är begravda. Åtminstone på äldre gravar.

Titlar och yrken finns ibland på äldre gravvårdar där bemärkta personer ligger. Igår avläste jag på Vasa Begravningsplats yrken som lasarettssyssloman, arbetsledaren, fyrmästaren, kronofogden, trotjänarinnan, länsmansenkan, bildthuggaren, organisten och många fler yrken och befattningar. Den sista gravstenen av äldre datum jag lade märke till var kronolänsmannen Adolf Hägglund. Vem var han och vad upplevde han här i livet? Sådant kan jag fundera på i den varma vårsolen.

Egentligen finns det många trådar att nysta på en begravningsplats och ofta präglas gravgården av trakten. Jag minns t.ex. i höstas när jag besökte Lofoten och då upptäckte små lokala begravningsplatser på västsidan Andöya. Eller kyrkogården La Recoleta i Buenos Aires, en egen stad med små hus som gravplats. Så olika.

Ha, ha, tycker ni att jag har ett udda intresse? Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl och vill ha lite lugn och ro som detta yttrar sig. Eller så går jag in i någon ståtlig kyrka och sätter mig en stund för att vila ben och sinne. Ett bra sätt att få lite andrum från storstadens surr och larm när jag reser runt här i världen. Flykten från turistfällorna. Speciellt de katolska kyrkorna tycker jag är ståtliga och fridsamma. Snart får jag kanske tillfälle till detta, att besöka en katolsk kyrka?

Byns egen begravningsplats är fint belägen vid stranden söder om byn och snart blir det gemensam städning av densamma. Fint och prydligt skall det bli, våren är ju här. Buskröjning skall även göras närmast stranden. En minneslund håller också på att ställas i ordning, ett begravningssätt som blir alltmer populärt.

Hur hamnade jag här, jag som bara hade tänkt skriva lite om Esa Rantas fotoutställning? Gå och se den om ni är i stan! Ingång på baksidan av stadshuset mot Atrium, kvarteret som är ritat av Viljo Revell, begraven på Begravningsplatsen i Vasa.


Vesa Ranta   Kolla hans bilder på hemsidan! Otroligt fina bilder!

Viljo Revell

La Recoleta Cemetery


Mycket mera än så här finns inte att se av Esa Rantas bilder. Jo, någon bild till men jag hade gärna sett utställningen tre gånger så stor.

Ingången till Vasa Konsthall är av det blygsammare slaget. Inget som direkt skriker på uppmärksamhet.

Som sig bör är Viljo Revells gravvård  av det mera konstnärliga slaget. En tudelat stenkropp som ha en öppning i mitten upptill. Så blankpolerad att man kan spegla sig i stenen.

12 reaktioner till “Utställningar för levande”

  1. Att besöka foto och konstmuseum är jag dålig på. Men kyrkogårdar besöker jag gärna, när det finns gott om tid. Där är så fridfullt, lugnt och vackert, helt plötsligt kan man se ett bortglömt, känt namn, förstås då hemmavid.
    Också att besöka gamla kyrkor tycker jag brukar vara intressant. Har du vägarna söderut någon gång, är den äldre kyrkan i Sibbo verkligen värt ett besök.

    1. Någon konstnörd är inte jag heller men fotoutställningar brukar vara intressanta att gå på. I viss mån också målningar. Kollar du länken ovan till Esa Ranta och hans bilder så kanske du förstår.
      I södra Finland har jag varit mycket sparsamt men far jag åt det hållet skall jag lägga Sibbo äldre kyrka bakom öronen. Även Tempelkyrkan i Helsingfors vore intressant att se.

  2. Åh, den första tavlan till höger vill jag ha. Jag är helt tokig i tavlor med kossor. – ”Lugn, det är bara när jag har tid att slå ihjäl”, hahaa, så passande du skriver när du vandrar runt på kyrkogården…

    1. Ja, den var väl fin. Förresten, snart dags för kosläpp, något du brukar bevista?
      Ha, ha, du fattade min lilla dubbeltydighet. Att gå runt på en kyrkogård behöver inte vara dötråkigt.

  3. Tror det är många som går omkring på en kyrkogård. Jag är en av dom. Allrahelst en riktigt gammal kyrkogård.
    Vid vissa gravstenar stannar man till och läser, samt tänker, en gång kanske någon går förbi min gravsten och
    tänker, så länge sedan hon levde. Det blir liksom en rundgång det där, för alla blir vi gamla enligt årtal på gravsten
    och tänker ungefär likadant. Så länge sedan osv. Tycker det är rogivande att vandra omkring på en kyrkogård.
    Nog blänker den gravstenen så fint. Trevligt att se välvårdade gravar.

    Det finns många sätt att få sinnesro från olika ljud som stör det inre. Där jag bor finns inget som stör. Fåglarnas
    vårkvitter är helt underbart att få lyssna till. Sjön Ljustern, inte många minuters väg dit, kommer mängder av änder
    och möter upp, deras kvack kvack är också rogivande att tar del av. Nu har dom det mycket bättre när solen skiner
    och snön är så gott som borta. Vilken vinter vi hade här i Dalarna, trodde aldrig den skulle upphöra med all snö som
    föll i all oändlighet. 🙂

    Vink!

    1. Ja, sämre sysselsättning kan man ha. Jag brukar ofta fundera vem den och den människan har varit. Tänk om det fanns en bok om varje människa som gått bort, så många människoöden man då fick ta del av. Via en gravsten kan man i bästa fall få en liten glimt, resten får man i de flesta fall fundera ut själv.

      Bäst sinnesro får jag vid en promenad. Gör gott för både kropp och själ. Och nu vårtid är det speciellt roligt med, som du skriver, fågelkvitter. Även sjöarna kastar sina täcken även om det här uppe ännu dröjer någon vecka, tror jag. Våren är sen men märkligt nog går det väldigt fort när det sätter igång. Hux, flux är sol, grönska och värm här. Gärna hade jag bromsat tiden lite grann denna tid på året.
      Vink, vink!

  4. Jag har varit på en hel del kosläpp här och tycker det är riktigt roligt. Men det är inte riktigt ”som förr”, nu har de stora gårdarna kossorna i lösdrift inomhus så de är inte alls lika spralliga som när de stått fastklavade ( heter det så? ) hela långa vintern. Det var en syn första gången de kom ut! Halvblinda var de precis när de kom ut för det var rätt mörkt inne och strålande sol ute så de hoppade och for lite grann hur som helst, rakt in i gärdesgårdar och så. Ledarkossan hamnade förstås i de obligatoriska fajterna med andra kossor om vem som skulle bli sommarens ledarko, ja jösses, det var roliga tider. Kanske inte så konstigt att jag fortfarande är helt galen i kossor. ( Galna kosjukan, kallas det. )

    1. Kosläpp har ju blivit ett riktigt folknöje nu för tiden. Jag tar t.o.m. sett annonser om det.
      Visst, det heter klavad, eller fastklavad. Själv var jag som liten gosse med när kossorna skulle ut på grönbete. Som de skuttade och slängde. Riktiga yrväder. Roligast var kalvarna. Det var tider det!
      Aha, det är det som är galna kosjukan! Finns det piller mot det? Eller, varför det, värre sjuka finns väl. Hoppas du hittar någon hage med kossor denna vår!

  5. Det är ett inspirerande inlägg som du skrivit här. Jag har läst det ett antal gånger, och sprudlar över över hur mycket jag vill ge tillbaka. Men det kan jag inte göra nu. Ditt Inlägg ger så många ingångar till ett antal av mina egna erfarenheter, om och om igen – som när jag och min son H., vilken fördrivits från ett äldre syskons födelsedagstillställning, cyklade runt i Uppsala. Färden tog oss till Gamla kyrkogården i centrala U.a. Han var en lillkille med hjälm i en sådan där stol som är monterad på cykelns pakethållare. Vi stoppade framför en storståtlig monolit på Gamla. På narri frågade jag, den pedagogiske misfiten till fader: ”Vad står det där?” Sonen reflekterade introvert, och frågade: ”Är det där ett F?” ”Ja”, replikerade undertecknad. ”Gustaf Fröding”, blev det koncisa svaret, och jag häpnade, medan personer som råkade befinna sig i närheten log. Det var första gången jag insåg hur intelligent han är.

    De dödas vilorum är oändliga. Spatserturerna kan bli till dagsutflykter. Per Amadeus Atterbom lever också sitt andra liv på Gamla kyrkogården, tillsammans med en stor mängd själar av olika rang. Klerikala, borgerliga, akademiska och lurkar. Under promenader med min far på Folkärna kyrkogård, en annan hemisfär, där han f.ö. i sin ungdom tjänstgjort, och på ungdomligt retstickemaner även förfärat unga konfirmander med skelettdelar från underjorden, kunde Den Gamle använda sig av en stark vokabulär. ”Tänk så innihellvitte mä folk jag känner här.” Han var gammal. Han hade börjat känna att han passerat sitt livs gränser. En kyrkogård kan även fungera som en inverterad ungdomsgård. Det gamla livet försvinner, men det nya knackar på lidret. Men nu har min far har stoppat tidtagaruret. Det honom unnt.

    Mina anfäder, liksom skalden Karlfeldt på sin tronande gravhög, delar underjorden med de stackare som härbärgerar under de halvsunkiga träkors som min far en gång pekade ut som fattigkyrkogården. Klassamhället regerar – på jorden, liksom i cybern. Och i denna mina fäders kyrka har jag senast förra året med stor njutning avnjutit det lokalt gigantiska projektet Carmina Burana. Helt fantastisk upplevelse. Det ni!

    Så mycket mer finns att skriva, men efter en period vid atomverket, vid den vackra uppländska kusten, är jag mycket trött. Det har varit intensivt.

    1. Du nämner ett par namn på hädangångna, Gustav med F vet jag vem det var medan Per Amadeus Atterbom är mig obekant och tarvar en sökning på allvetande Google. Och visst, en lärd man med livsvägen förbi Uppsala. Kunde nästan gissa att det kunde vara något sådant även om du ibland överraskar med nya bekantskaper som är annat än vad som synes vid första anslaget.

      Intelligens kan vara av månget slag. Jag tänkte den ställda frågan ”Är det där ett F?” gällde tonen F i skalan. Även det vore en förunderlig fråga ställd av en lillkille med hjälm. Till på köpet om det är tonen F. Det beror mycket på åldern men sitter man i en stol som är monterad på cykelns pakethållarel torde referensmaterialet vara begränsat och därmed intelligensen hög.

      Carmina Burana förde tanken till piller men så var det naturligtvis inte. Mäktig musik, jag förstår din hänförelse.
      https://youtu.be/GXFSK0ogeg4

  6. ”F”- var inte för min son konstigare än ”F”-et i Fröding. Han var bara osäker på den bokstaven.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *