Rädslor
Jag läste idag i Vasabladet att som 30-åringar blir vi räddare. Ungdomstiden är förbi, allvaret är på riktigt, barnen måste skyddas. Det är då säkerhetsbältet, cykelhjälmen och reflexen blir viktiga. Som pensionärer blir vi mera aktsamma med att t.ex. berätta om kommande resor på sociala medier. Kanske det är inbrottsrisken som spelar in? Då kollar vi också mera efter nödutgångar och använder handsfree i bilen. Den största rädslan, att bli sjuk, själv eller anhörig, finns hos alla grupper. Döden lurar också som något farligt fast mest är det sjukdom som spökar. Allt enligt Research Insight Finland som har gjort en undersökning.
Vad är egentligen rädsla och finns det grader av den? Jag tror inte de flesta går omkring skräckslagna för vad som kan hända. Istället finns det olika vaksamhet och planering för alla eventualiteter, medvetet eller omedvetet. Eller? Visst finns det de som är ständigt rädda, de som blir mobbade, hotade och misshandlade, förnedrade på olika sätt, de kvinnor som känner ängslan för mörka skuggor under promenaden hem i sena natten längs stadens gator. För att inte tala om de som upplever krig och våldsamheter. Men nu var det Finland det handlade om och då gäller inte det i samma utsträckning. Eller? Vi har senaste året upplevt en eskalerande konflikt i Europa, inte alls så långt borta, där ett av våra grannländer är inblandade, nämligen Ryssland. Vad händer om Rysslands ambitioner sträcker sig till andra områden? I republiken har vi fortfarande både kollektivt och personliga minnen av krig och kalla krigets konsekvenser. Veteranerana med sina personliga minnen blir allt färre men rysskräcken finns ändå någonstans i ryggmärgen hos befolkningen. I undersökningen fanns det bara 3 % som var rädda för krig. Hur ser det ut om ett år?
Personligen oroar utvecklingen i Ryssland och att kriget i Ukraina bara är ett första steg. Sjukdom är också något jag tänker på ibland och undrar vilken sjukdom som kommer att lykta mitt liv. Cancer är en hemsk sjukdom, måtte inte den drabba mig. Jag vill dö med lien i hand, som en av byns kvinnor gjorde.
En sak är jag dock rädd för. Nämligen att i trafiken skada någon svårt eller köra ihjäl någon, ung eller gammal, och att det är mitt fel. Det behöver inte vara vårdslöshet som förorsakat olyckan utan bara ren otur eller att jag varit ouppmärksam en kort sekund. Det är den rädslan som är mest konkret för mig. Jag tror jag skrivit om det tidigare. Trots mina funderingar kring en eventuell olycka som tillskrivs mig är jag ändå ingen slö körare som ständigt sitter med foten på bromsen. Lite extra uppmärksam är jag dock i städerna och försöker att ha koll på fotgängare och cyklister.
Nåja, inte går jag omkring och oroar mig ständigt. Innerst inne är jag nog en rätt trygg person. Man kan inte gå omkring och oroa sig, då lever man inte i nuet, det enda som är säkert.
Vad är ni mest rädda för? Eller i alla fall oroade över?
Du kanske också gillar
4 kommentarer
Erik Forsling
Intressant och tänkvärt inlägg, som förtjänar en mängd kommentarer. Det blir spännande att se hur många av dina läsare som har kurage eller eller vilja att anta din utmaning att berätta om de egna rädslorna. Själv sitter jag nu med en eländig telefon och pillar – datorn är avstängd – så jag ber att få utveckla senare.
Det där med trafiken har vi gemensamt, medan andra vinklar faller under andra aspekter i min värld. Men i de fallen refererar du snarast andras rön än delger egna åsikter.
Är det förresten inte runt de trettio som vi också börjar krympa rent fysiskt? Lärde mig detta först av arkeologer, men även andra naturvetenskapliga yrkesgrupper yppar samma realia. I mitt eget fall har de storståtliga 174/175 centimetrarna i gamla pass minskat till 173 dito i mitt senaste. Men i mitt fall är det nog slutrest nu, så jag kanske slipper krympa mer, rent passmässigt sett.
Och det där med ”fredag den trettonde”, det gruvar jag mig definitivt inte för. När denna dag är slut har jag facit! Och då har dygnet tippat över till Alla hjärtans dag.
PJ
Skall jag va ärlig, och det skall jag, så räknar jag inte med många kommentarer till detta inlägg. Ämnet är sådant. Som jag skrev finns rädslan på en skala, inget är riktigt svart-vitt. En sak jag inte skrev om är när rädslan och osäkerheten blir till aggression och hat. Sådant är vanligt förekommande idag.
Fredagen den trettonde är nog inget jag gör korstecken för. Den kommer och den far. Visste du förresten att vissa flygbolag har inte rad tretton i sina flygplan?
Erik Forsling
”Visste du förresten att vissa flygbolag har inte rad tretton i sina flygplan?” Jodå, jag hörde om det, t.o.m. på radio, och det är precis som du skriver: ”vissa flygbolag”. Myten är nog att det gäller samtliga. Det pinsamma är bara att jag glömt hur det är ställt med Finnair – pinsamt inte p.g.a. av din nationalitet, utan därför att just det bolaget nämndes explicit i programmet. Personligen vill jag minnas att Finnair fullständigt struntade i denna vidskepelse – och obekymrat flög med den trettonde raden i sina plan – men det kan vara tvärt om också. Vilken koll man har!
Nog om det. Jag tänkte också som du skriver, angående responsen – men vem vet. Kanske går det att provocera fram några svar. En sak jag glömde i min förra kommentar var en hänvisning till Emmas blogg. Hon skriver då och då om rädslor, inte minst om rädslor för egen del, och för egna tillkortakommanden. Men hennes blogg läser du ju, såvitt jag förstår.
Det där när rädsla och osäkerhet övergår i aggressivitet är lika vanligt som otrevligt – men knappast ett nytt fenomen. Ofta förekommer det i stor geografisk skala, men även i vardagslivet. Liksom i miniversion. Ha en kass dag, och kompensera med att vara jävlig mot din broder eller syster. Jag tror inte heller att varken du eller jag är helt förskonade från slika beteenden. Handen på hjärtat. Men där kan jag bara yttra mig i egen sak.
Och apropå ditt tema så är detta, inte minst hos den egna personen, verkligen något att oroas för – och spiller effekterna över till rent hat – då är det dags att plocka fram den genuina rädslan. Skräcken i värsta fall.
PJ
Jag blev tvungen att forska något om rad 13 i flygplan och då speciellt om Finnair. Enligt följande länk har Finnair rad 13 kvar medan SAS valt att plocka bort denna rad i ordningsföljden. http://www.dn.se/nyheter/varlden/skulle-du-aka-flyg-666-mot-hel/
Jodå, hennes blogg kollar jag regelbundet.
”Ha en kass dag, och kompensera med att vara jävlig mot din broder eller syster” – Här blev jag tvungen att tänka efter. Säkert förekommer det men att upptäcka det är inte alltid lätt. Speciellt när det gäller en själv. ”Att ha en dålig dag” är väl den vanliga benämningen för det fenomenet. Eller vaknade med fel fot i golvet, eller hur uttrycket löd.