Hårt mot hårt

Min första kontakt med min nya gräsklippare blev inte så lyckad. Den startade snällt men sedan hände ingenting annat än att den stod där och brummade. Den vägrade att rulla en endaste centimeter trots att jag upprepade gånger förde reglaget för framdrift framåt. Vid närmare koll fann jag att drivremmen mellan bakhjulen och motor hade hoppat av. Jag petade den på plats men ändå hände ingenting i horisontalt läge. Även vajern mellan reglaget och hjulen hade något fel. Lös och slapp kändes den. Mitt tålamod tog slut och muttrande placerade jag den i bilen för översyn av försäljaren nästa dag.

Istället koncentrerade jag mig på en sten i gräsmattan som jag länge funderat på att gräva upp. Den hade länge ställt till besvär när jag klippte gräsmattan. Stabilt fastvuxen i jorden verkade den att vara men till sist fick jag den att röra på sig lite efter att jag grävt runt den. Dock förstod jag att det skulle bli en kamp att få upp den ur jorden. Även här var mitt tålamod begränsat. Jag är ändå ingen Jakob Lundmark som med sitt inhandlade redskap stubbrytaren i novellen med samma namn ”Stubbrytaren” (Torgny Lindgren) gav sig i kamp med stortallens stubb och rotsystem. Upp ur jorden skulle stubben, det hade Gerda, hans hustru propsat på. Jakob kämpade en hel lördagskväll med stubben och upp kom den till sist men till priset av att Jakob miste livet. Vem som vann, Jakob eller tallstubben, vet jag inte. Kanske jämnt upp?

Så dramatiskt blev det inte hos mig. Jag insåg mina begränsningar eller så var det ren lättja. Istället hämtade jag en slägga och slog av toppen på stenen så att flisor och bitar yrde. Jodå, stenen fick ordentligt kring öronen och visst gjorde den ett försök att hämnas men det lyckades den inte med. En stenbit flög med en smäll i väggen, bara en halvmeter från köksfönstret. Stenbumlingen missade sitt skott men kvar i jorden blev den och något mera vill jag inte se av den efter jag fyllt på jord ovanpå.

Tilläggas kan att jag ikväll klippt hela gräsmattan med min nya gräsklippare.