Allehanda

Fjärran ur tiden

Kvällen har förlupit i harmoni. Mätt och däst spankulerade jag hemåt i pannlampans sken. Tog mig tid till att lyssna på kvällens ljud som kom svävande i mörkret. Långt borta hördes en hund skälla, en motor gick på tomgång nere i byn, ett prassel i skogen, en svag susning i en osynlig trädtopp, någon andades tungt i min närhet. Nåja, det sista hittade jag på men jag blev så till mig i analysen av kvällens ljud att jag fick för mig att dramatisera något.

Skall sanningen fram så gick jag och tänkte på alla människor som tidigare befolkat denna backe och alla andetag som en gång i tiden tagits. De flesta är nu borta men kvar finns stenarna och en del träd som växte redan före min tid, här finns hus som timrats på 1800-talet. Här har mina förfäder lekt som barn, arbetat och slitit för det dagliga levebrödet, här har de levat, älskat och dött. Generationer har växlat stafettpinne och här sitter jag ikväll med en mus i handen och klickar runt.

Vart jag mig i världen sänder, står min lycka i Guds händer. – Funderar på min nästa resa ut i världen. Lite rådvill är jag men jag vill gärna testa mina spirande kunskaper i spanska. Någon som har ett förslag?

Livet är ingen dans på rosor när golvet är tomt.

2 kommentarer

  • Maclindhe

    En målande och fin beskrivning, även utan extra dramatik! Tack för den guidade promenaden 🙂
    Har du inte varit i Barcelona så är den staden värd ett besök – men håll i plånboken!

    • Chorizo

      Jo, i Barcelona har jag varit men det hindrar inte från ett återbesök. Finns nog på listan.
      En kompis skulle på samma resa ha pustat skorna och när han skulle betala skoputsaren på Las Ramblas hade han bara en stor sedel (valör minns jag inte men det var ganska mycket). Skoputsaren lämnade oss på gatan för att växla och kom tillbaka efter en stund med växeln. Jag trodde nog att där försvann den sedeln men si där hade jag fel. Så det finns nog ärliga människor där också.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »