Tre kärlekar

Jag höll på att skippa sommarteatern som Oravais Teater bjöd på denna sommar. Vädret har sett minst sagt tråkigt ut men på eftermiddagen idag kollade jag på väderleken på nätet och med lite tur skulle det bli uppehåll ungefär kl. 18. T.o.m. lite sol kunde väntas. Jag slog till och bokade en biljett.

Tji, fick jag. Lagom till start kl. 19 kom ett stilla regn. Inte mycket alls men tillräckligt för att bli lite blöt. Dock hade alla rustat sig med regnkläder av en eller annan sort. Själv fick jag pröva regnponchon jag köpte ifjol och nöjd kunde jag konstatera att den fungerade alldeles utmärkt som regnskydd. Därtill är den lätt och tar liten plats. Bara att placera i fickan.

Årets pjäs är Tre Kärlekar av Lars Molin och i regi av Ann-Luise Bertell. Det rutinerade gänget levererade även detta år och spelplatsen är det underbara Kyroboas i Kimo. Bättre spelplats för en sommarteater får sökas. Vridläktaren ger ett flertal scener som snabbt kan skifta och ån blir också en spelplats.

Pjäsen handlar om det gamla och nya, kärlekens vindlande vägar och den gamla, envisa bonden Egon Nilsson som motsätter sig kraftverksbolagets planer på att bygga ett kraftverk i forsen som han till stor del äger. Det är det som pjäsen egentligen handlar om, kärlekarna som hans barn är inblandade i blir liksom av mindre betydelse.

Frågeställningen är aktuell idag med vindmöllor som skall byggas överallt av el-bolag vars vinstintressen står mot ortsbornas bekymmer om miljön och förlorade naturvärden. Eller så går det som i pjäsen, bygden splittras i frågan och split uppstår mellan bybor. De som vill tjäna pengar på arrenden och arbetstillfällen och de som värnar om orörd natur. Hur det till slut gick med gården och forsen fick vi inte veta för bonden Egon, som spelas förtjänstfullt av veteranen Ulf Johansson, förs till sjukhuset med kallbrand i ena foten och lämnar därmed över gården till barnen som inte är av den gamla stammen. Det är nya tider utropas i slutscenen och så är det väl i verkligheten också.  Utvecklingen går framåt även om det finns de som spjärnar emot och ibland vinner. Jag kan tänka mig att många som kämpar mot vindkraften känner sympati med Egon.

En bra pjäs och ett trevligt återkommande sommarnöje. 30-års jubileum firar Oravais Teater detta år. Det är bara att lyfta på hatten för denna skara entusiaster som med olika konstellationer spelat så många fina pjäser under årens lopp!