Sofia Jannok i Umeå

Jag har uppehållit mig i Umeå i helgen och jag sitter just nu på båten tillbaka till Pampas. Något skall man fördriva tiden med ombord en grå måndagsförmiddag i november och varför inte skriva ett blogginlägg?

Igår kväll upplevdes Sofia Jannok på Väven i Umeå. En fullsatt sal väntade Sofia och hennes fyramannaband. Hon äntrade scen iförd en päls och med den samiska flaggan i högsta hugg. Hon satte nivån direkt och jag kände gåshud redan vid de första anslagen av trummorna. Kan man kalla det samisk pop med blodigt allvar i bakgrunden? Takten, jojken och budskapet parat med vackra melodier skapade en stämning som jag är glad att jag fick uppleva.

Sofia är känd för sitt engagemang för Sápmi och betraktar Sápmi som sitt land, inte Sverige. Hon är född i Gällivare kommun och bor nu både i Umeå och i Rävudden, Luokta-Mávas sameby. Bl.a. gruvnäringen har fått känna på hennes kritik. Men hon är mera, som hon sjunger i sången ”Snölejoninnan”:

Jag finns visst, jag är feminist, miljöaktivist och pacifist
jag är skoterligist och egoist.
jag är buddhist, jag tror på Jesus Krist
Jag var här först inte sist

Just det där sista ”Jag var här först inte sist” är ett viktigt budskap i sången ”We are still here” som handlar om rättstvisten mellan svenska staten och Girjas sameby som gällde samebyns yrkanden om ensamrätt till jakt och fiske grundat på urminnes hävd.  Både den sången och kvällens konsert inleddes med det berömda anförandet från rättegången med en torr juriströst som nästan hånfullt ifrågasätter begreppet etnicitet och som slutkläm påstå att samerna inte fanns i nämnvärd omfattning i området före 1600-talet.

Sofia är också internationellt engagerad. Hon har senaste året deltagit i olika arrangemang i Nordamerika där ursprungsbefolkningars kamp lyfts fram.

Umeå var europeisk kulturhuvudstad år 2014. I samband med detta gjordes besök bl.a. i London där också Sofia gjorde framträdanden. I publiken fanns en minister som hade uttalat sig ofördelaktigt om rennäringen i förhållande till gruvverksamhet och Sofia passade naturligtvis på att ta upp detta utan att personligen peka ut någon. Detta föll dock inte kulturrådet från Umeå i smaken utan Sofia fick tidernas utskällning på fem tums avstånd efter föreställningen. Det har sitt pris att våga säga sin mening på finkulturens arena.

Hon berättade en hel del mellan låtarna och det var det som gav föreställningen kött på benen för de flesta i publiken förstod inte nordsamiska som är Sofias modersmål och arbetsspråk och det språk som hon skriver de flesta låtar på. Därför blev hon, som hon sade, tvungen att byta språk i sitt eget hemland Sápmi som Umeå (Ubmeje) tillhör.

En intressant sak hon berättade om var att hon var född och uppvuxen i en by eller ett område – jag är inte helt säker på benämningen och sammanhanget – som heter Árvas. Just den socken jag kommer ifrån heter nästan samma, Årvas, fast på dialekt. Likheten var dock slående, tycker jag, även om det officiellt är Oravais. Det är kanske långsökt men har samer funnits en gång i tiden även i det som idag är Österbotten? I vår by finns nämligen en holme som kallas Lappholm och frågan infinner sig naturligtvis, varifrån kommer det namnet? Tja, varför inte, någon kom först till detta område också.

Ren spekulation om Árvas/Årvas men intressant är vår historia på båda sidor om Kvarken och inte minst Sápmis historia. Det blev mycket om Sofias aktivism och engagemang men det är liksom en viktig hörnsten i hennes musik och uppträdande.  Jag är glad att det finns artister som Sofia Jannok som har ett budskap i denna historielösa tid med stora kunskapsluckor. Men det är på gång, det visar inte minst den stora publik som igår fanns på plats i Väven i Umeå.

Hon finns naturligtvis på Spotify:
https://open.spotify.com/artist/61GJGvVkImL0wkfUQ5XuR8