Dansa julen ut, beställ redan nu!

Knappt har jag hunnit hem från senaste Umefärden så är nästa resa dit beställd. Fast denna gång blir det en enkel shoppingtur tillsammans med 6-700 andra österbottningar. Hela 15 bussar lär samla upp folk genom landskapet från norr till söder. Lördagen den 13 januari ordnar reseföretaget Ingves & Svanbäck ett rejält kalas ombord på Wasa Express och med 4 timmars vistelse i Umeå. Tid att besöka både IKEA/Avion och Umeå centrum för de shoppingsugna. Ombord väntar info om deras kommande resor, trubadur Dennis Rönngård och skärgårdsbord för den hungrige.

Det fina i kråksången är att hela resan med buss och färja kostar endast 14 euro tor och 6 minuter bort från byn stannar bussen för att plocka upp oss hugade resenärer. Kan det bli billigare och enklare?

Uppriktigt sagt bryr jag mig inte speciellt mycket om shoppandet. Det kan bli en plåga för manfolk att springa i affärer men inget hindrar att man går dit man vill och gör vad man vill. Nedan kommer några förslag.

Det som intresserar mig mest är att med så mycket folk från Österbotten ombord så borde man rimligtvis träffa åtminstone några bekanta att snacka lite med. Kanske sådana som man inte sett på år och dar. Lite mingel helt enkelt och för den dansante finns säkert chans på kvällen att svänga sina lurviga. Det är ju Tjugondag Knut och då skall väl julen dansas ut, eller hur?

Jag inser nu att detta blev rena reklaminlägget för Ingves & Svanbäck men jag kan försäkra att jag inte fått minsta lilla förmån, allt får jag betala själv. Fast å andra sidan är det bra lite, bara 14 euro för själva resan.

Kom med vettja, så får ni bjuda mig på en öl för tipset! 😉


Ingves & Svanbäck 

Wasaline 

Visit Umeå 

För den trötte finns sköna soffor vid stranden av älven.
För den friske och sunde finns denna anrika fruktaffär. För den religiöse finns Frälsningsarmén strax bredvid. De brukar sälja billig soppa för den sparsamme.
På Renmarkstorget står förhoppningsvis granen kvar. Ni får väl ha lite fantasi när ni tittar på bilden. Snö, gran och ljus.
Helmers korvkiosk finns kvar för den som får hemlängtan efter en finsk korv. Annars kan man gå på restaurang Rex i ståtliga rådhuset bredvid. Akta er bara för gubben som står där, en riktig hårding.
Naturligtvis måste ni besöka mitt smultronställe i Umeå, Saras tankegång. Gångtunneln vid Centralstationen.
Eller så besöker ni nya Navet för en vända eller två i simbassängen.
Den som är riktig hurtig och med sisu tar naturligtvis ett dopp i älven. Lite is skall väl inte vara något hinder?
Eller så går man förnämt och tittar i skyn.
Vad ni än gör, Lev! Tids nog sitter ni på hemmet!

Euskefeurat på Idun

Som skymtat besökte jag Umeå senaste helg några dagar. Utflyktens musikaliska höjdpunkt var uppträdande av Euskefeurat på Iduns stora scen i Folkets hus. I det närmaste fullsatt salong.

Euskefeurat framförde låt efter låt i gammal god stil i närmare tre timmar med en halvtimmes paus i mitten. Det som jag gillar hos denna Pitebaserade grupp är bra melodier till texter som berättar något, inte bara det vanliga hjärta och smärta, utan om vanligt folk, utflyttarna, de som stannade kvar, det kärva livet i glesbygd och by, en bister men bedårande natur, original, det lite barska framom ren nostalgi. Men visst förstår jag också de som lyssnar till gruppen av nostalgiska skäl; flera av låtarna handlar om flytten och längtan hem. På deras hemsida finns texten till en mängd, kanske alla (?), låtar från deras skivor. Vad annat är att vänta från en bygd så full av historier och berättande.

Deras popularitet beror också på medlemmarna i gruppen. Ett glatt och fullvuxet spelgäng, med riv och takt, blandat med vackra, stämningsfyllda slingor, skickliga musikanter som ofta trakterar olika instrument. Någon scenshow har de inte utan de står rakt upp och ned och framför sina låtar blandat med underhållande snack och historier som tätt lockar till storskratt. Inte minst Ronny Eriksson är den stora berättaren i detta gäng. De behöver helt enkelt inga extra krumbukter på scen, sångerna och berättelserna gör allt.

Namnet Euskefeurat är pitemål och betyder ungefär olustig. En av deras låtar heter Aotom Taotom och handlar om Sara vid sin vävstol. ”Aotom taotom tjila mila faotom, öukes framma å minskäs bak” – förstå det, den som pitemål inte kan. Det finns många låtar med pitemål eller med inslag av dialekten på deras repertoar men någon svårighet att hänga med i texten är det ändå inte.

En fin kväll att minnas. De kommer ännu att fortsätta med sin turné runt om i kungariket och det närmaste från oss är väl Ö-vik i mitten på mars. Jag vet inte om de besökt Österbotten någon gång men visst vore det kul att få hit dem. Jag menar, de har så mycket att ge som känns hemtamt och samtidigt uppfriskande annorlunda med perspektiv från Norrbotten och trotset att så på egna ben i ur och skur.

Tyvärr spelade de inte min favoritlåt ”Altersbruk” men här kommer den istället. Lyssna på texten, den är fenomenal, speciellt för den som gjort resan inför en stundande, efterlängtad semester.

[youtube=https://youtu.be/zLTo8H68L_4]


Euskefeurat

Eller förresten, vi tar väl en till som jag gillar extra bra och sedan letar ni upp dem på Spotify! Ok?

[youtube=https://youtu.be/PQuLJ0uzNls]

 

 

Umeå utan ord, måhända dock en simpel strof

utan ord ser du vad du ser
måhända står du frågvis
en stad, vilken som?
åbevars, bättre upp
umeå vid älvens brink
magnifik vid stillsamt flöde
egensinnigt sval men älskvärd
årsbästa varje dag du ger

någonting att skratta åt dessutom

 

 

En guldgruva

Nu kommer en person på tal som jag tror att åtminstone en av mina läsare kommer att spetsa öronen lite extra till, om länken i inlägget följs, vill säga.

Först vill jag dock referera till ett blogginlägg  (Blogg Passligtjag råkade läsa härom dagen. En dam beklagade sig över att hon inte mera kan lyssna till P1 på Sveriges radio. Hennes transistor med gaffelantenn dög inte till dylika prestationer. Jag kunde inte hålla mig utan kommenterade och föreslog Sveriges Radios app i telefonen , eventuellt med en ansluten bluetooth högtalare.

Och det tänkte jag också göra för en, kära läsare. Missa inte den guldgruva som P1 är! T.ex. följande program:

Europapodden 

Filosofiska rummet 

Kulturpoddar i P1 

Lanzkampen – Skoj med Annika Lanz

P1 dokumentär

På minuten 

Sommar- och vinterprat i P1 

Vetandets värld 

Och naturligtvis min absoluta favorit Språket

Plus en massa annat. Allt gratis och lätt att lyssna till hemma vid datorn, på väg till jobbet, på resan, i hängmattan eller på promenaden. Som nedladdat i telefonen eller direkt via appen, live eller i repris.

Det är inte så att jag lyssnar på allt utan jag väljer och vrakar, tar det jag gillar, annat får vänta eller falla i glömska. Ens tid är begränsad.

Nu till den utlovade godbiten, nämligen Snedtänkt med Kalle Lind, ett av mina favoritprogram. I september sändes programmet om Kjell Höglund, en av Sveriges märkligaste sångare, författare och låtskrivare. Bl.a. känd för låtarna ”Genesarets sjö”, ”Jag hör hur dom ligger med varandra” och ”Man vänjer sig”. Här kommer länken:

Snedtänkt med Kalle Lind – Om Kjell Höglund

 


Sveriges Radio Play – appen

Ikväll blåser lätt på havet. I morgon är en annan dag med nya vindar och vågor. Rapport följer.

Ljudlös väckning

Som friherre har jag privilegiet att ta en tupplur när som helst. Rent ut sagt så känns det som den största lyxen jag har.

Ofta blir det på eftermiddagen en timme eller så. Om jag får var i fred vill säga. Senaste tid har jag störts av telefonförsäljare så idag ställde jag telefonen på väckning efter en timme och på ljudlöst så att jag skulle få sussa ostört.

Ha, ha, efter närmare två timmar vaknade jag. Naturligtvis. Jag hade ju ställt telefonen på ljudlöst och då fungerade inte heller larmet. Klyftigt utan måtta!

Naturligtvis hade någon telefonförsäljare också ringt men som tur var hörde jag inte heller den signalen så den biten fungerade utmärkt. 🙂

Vanligtvis svarar jag inte på ett okänt telefonnummer som jag inte kan spåra till en användare. Är det okänt nummer och jag inte ser i displayen vem det är låter jag det ringa färdigt och sedan letar jag upp numret på nätet och ser vem det är. Sedan ringer jag upp om jag tror att det är en verklig person bakom och inte någon telefonförsäljning.

Har en person hemligt nummer så blir det tyvärr så att jag inte ringer upp även om det är närmsta granne. Jag kan ju inte spåra numret. Så vill någon med hemligt nummer ha kontakt med mig per telefon bör jag först få ett SMS-meddelsande som talar om vem det är och kanske helt kort var ärendet gäller. Då ringer jag upp.

I republiken finns den utmärkta gratistjänsten Kukasoitti (Vem ringde) på nätet och där finns vanligtvis upplysningar om vilken telefonförsäljning som ringde samtidigt som man får bekräftat att det verkligen var telefonförsäljning eller något annat skumt. Normalt kan man inte spåra telefonförsäljning via Fonecta.fi men på Kukasoitti finns ett forum dit folk kan skriva och berätta vad de vet om just detta nummer. Visserligen på finska men det är inte svårt att lista ut vad det handlar om. I kungariket finns en motsvarande tjänst, missatsamtal.se.

Se där, ytterligare en tjänst på nätet vi kan ha nytta av!


KukaSoitti 

Missat samtal 

Vassor fjärdsända, inga telefonförsäljare så långt ögat kan se

Måndagslistan

Jag är barnsligt förtjust i att läsa och fylla i listor som dyker upp på bloggar och SOME. (Se där, en för mig ny förkortning: SOME – Sociala medier)

Okey, inte alla listor men… Sedan har det också stor betydelse vilka listor jag läser. Är det tråkiga standardsvar kan jag knappt dölja en gäspning och går snabbt vidare men ibland är någon originell och bjussar på sig själv. Det gillar jag.

Veckans blogglista på SevenDays, Min dröm, tycker jag är lite för lik en annan för en tid sedan så den hoppar jag. Visst, så skriver man om man är modern, hoppar istället för hoppar över. Hmm…

Istället blir det en lista med utgångspunkt från en lista i ETC där Bianca Kronlöf svarar. Jag tar inte med alla frågor utan gör mitt eget val.

Måndagslistan

Strömmar just nu: K Special från SvT Play.

Läser just nu: Marken av David Väyrynen

Sajt jag besöker lite för ofta: Kanske Google Maps. Jag gillar att placera folk och företeelser geografiskt. Google Maps eller andra kartsiter. Ok,  jag gillar kartor.

Film jag ångrar att jag någonsin såg: Rosemarys baby. Jag avskyr skräckfilmer och speciellt denna.

Verk jag inte skryter om att jag älskar: De finska filmerna med Uuno Turhapuro som huvudperson. Förresten, Åsa-Nisse filmerna också.

Då fick jag gåshud senast: Sofia Jannok på Urkults stora scen i somras.

Verk jag skulle vilja ha en uppföljare på: Den danska tv-serien Matador

Ord jag får akut migrän av: Struktur och då speciellt i feministdebatten. Strukturellt förtryck är alltför akademiskt för att nå ned till mannen på gatan/golvet. Därför pratar män och kvinnor förbi varandra. Det måste finnas ett annat ord/uttryck som alla förstår.

Företagsslogan jag skulle vilja ha på min gravsten: OLW:s ”Har ni fest, eller?” – För att påminna folk om att leva livet nu.

Kulturupplevelse som förändrade mitt liv: Urkult, naturligtvis!

Vad jag skulle ha på mitt släktvapen: En gåspenna och ett objektiv

Fiktiva personer jag vill para ihop: Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump. Tänk vilket superteam i tokerier men också i klokerier.

Bok jag ställer undan när folk kommer på besök: Bibeln. Folk kan få för sig att jag är religiös.

Kopiera och skriv om du har svaren, jag läser gärna om du lämnar en länk eller svar i kommentarerna.


Bianca Kronlöf: ”Fett skönt att ha en asrik, asstark tjej!” 

K Special

David Väyrynen ”Marken”

Uuno Turhapuro

Åsa Nisse 

Sofia Jannok 

Matador

Urkult 

Solen i novembers vissnade strån

Novembersnö

Senaste natt kom snön tillbaka. Fem centimeter. Den kommer troligen att smälta bort men kanske redan nästa gång det snöar så stannar den? Jag tror att vi kommer att få en riktig vinter detta år.

Det märkliga är att på andra sidan Kvarken har det kommit bra mycket mera snö och där har det varit stora trafiksvårigheter på sina håll. Söder om Örnsköldsvik stod trafiken tidvis helt stilla idag. Tänk om det blir så när mitt lilla planerade äventyr om ett par veckor går av stapeln. Fast det är inte helt spikat ännu, några detaljer måste ännu ordnas . Vi får se var det landar.

Vackert var det i alla fall i morse men senare på dagen blev det plusgrader och blötsnö. Svåger från den Lyckliga staden svepte förbi med traktor och skogsvagn. Han for för att köra ut virke från en gallring han gjort. Bäst att få det gjort innan mera snö kommer som gömmer alla travar han ordnat. ”Vi måste dra oxen ur brunnen” sa sister Jane, med tanke på att det var söndag. Hon och Nelly var också till städs.

Några bilder fick jag och visst är det fint att fotografera på vintern med snö i träden och med is på sjön. Lågt stående sol och gnistrande, kalla snöflingor. Norrskenet och starkt månsken i snötyngd skog; det är upplevelser det som slår varje party i storstaden. Att höra isen knaka och sjunga. Färd på sparkstötting. Knarret under skorna i 30-gradig kyla.  Nåja, nu bar det visst i diket. Så sträng kyla undanber vi oss, knarret till trots.

Snart en månad till vintersolståndet och sedan är det jul. Tiden som friherre går ännu fortare än när jag var på jobb. Inget klättrande på väggarna här. Vart springer tiden?

Ovanligt jämn terräng med tanke på de stenkummel som annars finns i våra skogar.
Jag tror svåger känner sig mycket nöjd med resultatet av gallringen. 
Isen börjar lägga sig på träsk, vikar och små sjöar som Krossen.
Se där om inte solen också skymtade en stund i den annars jämngråa dagen.

Finsk häst

Någon häst såg vi inte på scen trots att pjäsen hette ”Finsk häst”. Upplevelsen salufördes som komedi men uppriktigt sagt så saknades de riktigt stora gapflabben. Visst fnissade jag emellanåt men komedi med stort K var det inte.

Inte heller tyckte jag att det fanns en klar handling, en röd tråd. Husbonden och sonen i huset fick den fina idén att sälja traktens hästar till slakt i Italien. Lättförtjänta pengar för de som inte annars hade det så gott ekonomiskt. Tyvärr körde djurtransporten i diket redan i byn och den ekonomiska succén uteblev. Istället fick de en massa köttbullar i frysen. En stöld kryddade också handlingen men annars var den ganska tam.

Det som ändå gjorde föreställningen värd att besöka var skådespelarnas insatser samt den udda familj, eller skall vi kalla det kollektiv, som befolkade scenen.

Mormor i pjäsen ”Mamm” spelades av Margit Aromäki. Hon hade huvudrollen och gjorde den med bravur. Den enda i familjen som hade pengar, i sitt eget kassaskåp, en mikrovågsugn.

De övriga var också sina roller vuxna men jag vill lyfta fram ”Greta”, spelad av Gunilla Holmberg och ”Jaana” spelad av Mildrid Åman.

Greta var outsider i familjen som ändå anpassat sig till de märkliga regler som gällde i familjen. Jaana påminde mycket om min niece Stina när hon var i tonåren. Till sättet. Jag måste flera gånger fnissa igenkännande. Okey, nu var ändå Jaana mera extrem än Stina.

Själva familjen var speciell. Husbonden var frånskild från husets dotter, Kerstin spelad av Britt Sund, men ändå bodde han kvar. Han hade också en ny frilla, Greta. Helt accepterat av de övriga. Alla hade sina privilegier och revir. En slags överenskommelse som inte presenterades närmare. Mormor, Mamm, var spindeln i nätet, trots att hon allt emellanåt var fördjupad i sin TV så hörde hon allt hon ville höra och drog sina slutsatser.

Föreställningen spelade för full salong i fredags och i morgonkväll söndag ges den sista föreställningen. Juthbacka teater i Nykarleby får full poäng även om skratten kunde duggat tätare.

Entre på biograf Scala som också används för teater och musikframträdanden. En äkta biograf från tiden då bio var bio.

Blogg som business

Igår var jag på kurs i Vasa. Projektet ”Våga satsa” på Yrkesakademin i Österbotten bjöd in till starta eget-kväll med frilansande och yrkesmässigt bloggande som röd tråd.

Först hämtade jag upp min niece Christina. Hon skriver också blogg och det märktes att hon trivdes som fisken i vattnet i dylika sammanhang där bloggandet är en viktig del. Även om jag tidigare lyssnat på föredrag av storbloggarna Clara Lidström (Underbara Clara)och Jonna Jinton var det första gången för mig jag att delta i ett mindre sällskap där stämningen också var mera intim och nära. Nästan som en bloggträff.

De flesta av deltagarna var yngre kvinnor och flera verkade ta bloggandet på stort allvar med sammarbeten med företag som en viktig del av deras aktivitet på nätet. Jag tror att vi var tre män och jag fick nog ståta med att vara äldst, skulle jag tro.

Egentligen har jag inte närmare funderat på att starta företag med bloggen som motor, därtill är min blogg alldeles för liten, inte heller har jag haft större intresse för att inleda samarbeten, vilket i praktiken innebära att lyfta och göra reklam ett företag, dess produkter och tjänster. Eller i alla fall att skriva något positivt. Ytterst få förfrågningar har jag fått om detta. De enda gånger jag tjänat lite pengar på min blogg är när jag sålt någon bild som hittats på bloggen. Även det i blygsam omfattning.

Det oaktat hindrar mig inte från att vara intresserad av och nyfiken på hur livet som frilansare och yrkesbloggare ter sig.

De två föreläsarna var Michaela von Kügelgen och Jennifer Sandström och jag måste säga att de klarade sig riktigt bra även om det var första gången de höll föredrag i dylika sammanhang. Deras föredrag var tydliga och strukturerade med ledig och avspänd stil. Det gjorde att folk vågade ställa frågor.

Michaela, som tidigare i år också har debuterat som författare med boken ”Vad heter ångest på spanska” lyfte bl.a. fram behovet av nätverk, gott rykte och att hålla vad man lovar. Men också att våga misslyckas och att ta ledigt även som frilansare. Jag kan tänka att som frilansare kan fritid och arbete flyta samman.

Jennifer poängterade att yrkesmässigt bloggande faktiskt är ett jobb och inte bara en kul hobby där man lattjar runt och gör vad man vill. Det gäller verkligen att vara sin egen chef för att få det att gå runt ekonomiskt och kunna prestera ett läsvärt innehåll på sin blogg. Annars försvinner både läsare och samarbetspartners ganska snart. Hon menar att det är viktigt att ha mission, passion och en målgrupp i sitt bloggande. Men även att bli expert inom sin nisch. Hon tog husbyggande som exempel. Kan man mycket om husbyggande och även kan presentera det på ett bra och lättfattligt sätt får man med rätta kanaler helt säkert intresse från både läsare och företag. Det gäller att hitta sin nisch, det man brinner för och verkligen kan. Jag kan inte annat än hålla med.

För att min egen blogg skulle bli större borde jag ha ett större nätverk, fler vänner på Facebook, bli mera aktiv på Instagram (som jag för övrigt startade upp i höst), vara mera med i svängen. Eller varför inte skriva lite provokativt i ämnen som engagerar. Förarga någon eller alla. Jag vet inte, hellre då med humor och självironi. Jag är inte heller specialiserad utan min blogg är allmän och det gillar jag egentligen; att kunna skriva om allt som faller mig in. Frågan är om jag inte gillar läget som det är.

Å andra sidan finns det både tid och möjlighet att satsa mera på bloggen, nybliven Friherre som jag är. Livet är inte slut som pensionär. Det öppnas istället nya möjligheter och vägar om man bara har öron och ögon öppna. Våga och idas tänka utanför boxen, anta nya utmaningar.

En verklig utmaning vore att starta ett litet företag. Till det behövs en företagsidé, något som jag idag saknar och inte har en klar uppfattning om. Istället blir det som frifräsare, vill jag påstå. Hjälpa till lite här och där, fixa folks datorer, fotografera, blogga, delta i aktiviteter. Det sista är en ganska viktig bit om man vill ha en aktiv och intressant blogg. Att ständigt sitta på sin kammare ger inga stora blogginlägg; då skall man ha djupsinniga filosofiska funderingar på rad. Vara en ny Platon eller Sartre. Den som är aktiv får också uppslag till nya inlägg! Som igår kväll; vara med på ett hörn, träffa nya bekantskaper, ställa frågor, våga vara öppen, se folk i ögonen.

Gårdagskvällen var givande på mer än ett sätt. Idag fixade jag lite datorproblem hos folk, torsdagsklubben hade sitt möte och ikväll blir det träff med kusin vitamin från Skåne hos sister Jane. Det rullar på!


Jennifer Sandström 

Kugge skriver  – Michaela von Kügelgen

Fina Christina 

Bara mobilkameran med så bilderna blev därefter. Här Kugge, Jennifer och Christina

Galning eller geni?

Jag gillar konst. Ju svårare och mer obegriplig desto bättre. Allra bäst gillar jag performance.

Senaste weekend tittade jag ett K Special-program via SvT Play och där fick jag mitt lystmäte. Programmet handlade om Chris Burden (1946-2015).

Missförstå mig rätt, jag kan inget om konst, vet väldigt lite och har begränsade konstupplevelser. Det som driver mig är nyfikenhet och en vilja att förstå. Förstå vad konst är och vad tanken (om det finns någon tanke) är bakom ett konstverk. Detta kunde jag skriva ett helt inlägg om, mysteriet Konst.

Men nu skall det handla om Chris Burden. Jag har alltid gillat udda människor som lever sitt eget liv, ibland på gränsen till galenskap, ibland som genier. De som går sin egen väg. Chris var sådan, född i Boston. Han började utbilda sig till arkitekt men fann den utbildningen tråkig och föga nyskapande. Han valde istället konst och då speciellt skulptur.

Redan under hans utbildning väckte han uppmärksamhet. Utbildningen var nystartad och som ateljé fick de ett ganska sunkigt omklädningsrum med låsbara skåp (lockers). Han studiekamrater rynkade på näsan åt ateljén men målade på bäst de kunde. Chris började fundera på vad han skulle kunna göra med skåpen rent konstnärligt. Han blev nyskapande redan där och hans examensarbete var helt annorlunda än de andras.

Han låste in sig ett av plåtskåpen (60×60 cm) i 5 dagar, hopkrupen i minst sagt obekväm ställning. Gissa vems examensarbete som blev mest uppmärksammat! Han utförde en så kallad performance, ett tillfälligt konstverk som bara existerar för stunden.

Det fortsatte i samma stil. Hans mest kända verk heter ”Shoot”. Han ställde sig mot en vägg och ber en bekant, en prickskytt från armen, att skjuta honom, men bara så nära att kulan snuddar vid skinnet och några få droppar blod skulle komma. Tyvärr missade skytten något och sköt honom i vänster arm, inte alls långt från hjärtat. Ingen stor skada skedd så han fortsatte i samma stil. – Det roliga var att han 10 år senare ville återuppliva konstverket men då var det han som skulle skjuta. Tyvärr var det ingen som ställde upp.

Alla har fantiserat om att bli skjutna, medvetet eller omedvetet, påstod han.

Ett annat verk hette Trans-Fixed som bestod av att han med spikar genom händerna blev korsfäst på en VW-bubbla. En dörr öppnas till ett garage och där är han fastspikad på bilen medan motorn körs på fullt varv under några minuter.

Den mest roliga performancen som nämndes i programmet, enligt mitt tycke, var när han i ett konstmuseum satt på en platta högt upp under taket medan han drack whiskey. Endast en besökare per gång fick komma in i rummet och när hen väl var där inne använde Chris fyra megafonen till att skrika åt besökaren ”Ut härifrån!”. Jag skulle tro de flesta rätt snabbt lämnade rummet. Jag undrar hur jag själv skulle ha reagerat?

I Chicago skulle han också delta med ett verk och hela 400 personer köade utanför konstmuseet inför öppningen. Egentligen ett väldigt minimalistiskt konstverk. Enda rekvisita som fanns var en klocka på väggen och en glasruta som stod snett lutad mot väggen. Han kommer in en fredag, hänger klockan på väggen och kryper in under glasrutan och lägger sig där. Sedan händer inget mera. Tiden och timmarna går och till sist tröttnar folk att stå där och glo. Den som återkommer på lördag får fortfarande se samma man ligga bakom glasrutan; inget händer. På söndag blir folk oroliga för hans hälsa, ingen vätska har han intagit och inte heller har han gått på toaletten. Till och med polis tillkallas. Någon tog mod till sig och ställde en skål med vatten och en potta bredvid honom men se det var inte alls bra, någon hade inkräktat på hans privata rum! Han avbryter sin performance och går för att snart återkomma med en hammare i handen. Den som dristat sig till att ge honom vatten och pottan kände sig minst sagt rädd, nu skulle han kanske åka på misshandel. Så gick det dock inte. Chris gick fram till klockan, slog sönder den, sedan lämnade han museet och performancen var över. Och alla var mäkta imponerade kan jag tro!

Detta var några  av de mera kända verk som han är omtalad för.

Ett av de mest fotograferade konstverken i Los Angeles är hans Urban Light som står utanför Los Angeles Museum of Modern Art.

Se programmet på SvT Play om ni har möjlighet eller så får ni nöja er en YouTube video nedan. Vad tycker ni om sådan konst och sådana människor som Chris Burden? Låt komma, alla behöver inte tycka som jag. Själv är jag smått imponerad.


Chris Burden 

Performance 

En kula för konsten – Chris Burden       K-Special SvT

Urban Lights      Video

[youtube=https://youtu.be/ToeQ3VDXCR8]