Cecilia och vargen kommer!

Jo, det är sant, båda kommer!

En riktig vargavinter har vi fått. I morse -24 C och längre ut i skärgården lär det finnas två olika vargflockar, om man skall tro YLE-nyheters hemsida. Den närmste observationen har gjorts ca 4 km bort i en grannby så de kan redan vara här, vargarna. Bäst att jag går ut och rastar hunden så länge solen är uppe. Det är inte direkt någon kamphund som gör mig sällskap. – Ja, jag är hundvakt denna vecka.

Och så sant, Cecilia Kyllinge med band gästar dessa dagar Österbotten. I Vasa på Ritz söndag. Då kommer jag att vara på plats för att avnjuta konserten. Det är en hyllning till Björn Afzelius med namnet ”Så vill jag bli” efter hennes CD. De flesta i vuxen ålder vet vem Björn Afzelius var. Många av hans fina låtar har vi hört. Vem minns inte t.ex. ”Tusen bitar” och ”Juanita”?

Jag har tidigare stiftat bekantskap med Cecilia. Bekantskapen blev tämligen tajt; jag hade henne t.o.m. sittandens i min famn.  År 2015 fanns hon nämligen med på den turné som drog genom Österbotten under namnet ”Visor på väg” och på Carpella sågs vi. För att det inte skall uppstå något missförstånd så såg jag också hennes man vid samma tillfälle.

Cecilias tolkning av Afzelius finns på Cd:n och för de som har Spotify finns albumet bara ett par klick bort. Jag föreslår att ni bokar er in på någon av de tre konserter som ges kommande helg: på Scala i Nykarleby fredag kl. 19, på Mitt i stan i Närpes lördag kl. 19 och som sagt på Ritz i Vasa söndag kl. 17. Jag tror det blir en fin upplevelse!

Nu skal jag gå ut i solskenet och yla som en varg. Att jag inte gör det ikväll i månskenet beror utslutande på att då måste jag vara inne och elda i spisen.


Så vill jag bli – Cecilia Kyllning på Spotify

Visor på väg och förhållande vis rapp bekantskap – blogginlägg från 2015

Vargflockar rör sig i Maxmo skärgård – YLE nyheter

Jag har ingen bild på Ritz i Vasa så då tar jag istället en bild på Väven i Umeå (till vänster) från i lördags. Riktigt så fint och nytt är inte Ritz men det får duga bara programmet är bra kommande söndag. Och det är det!

En riktig fotograf applåderar inte

Det är skillnad på fotograf och fotograf. Det finns yrkesfotografer, hobbyfotografer och någonting mittemellan. Kanske de är fotokonstnärer eller fria själar?

Själv är jag hobbyfotograf men det hindrar ändå inte att jag har ambitioner att få fina bilder. Som jag skrev tidigare i ett inlägg så finner jag street photography intressant trots att jag bor i skärgård och glesbygd. Kul är också att fotografera vid konserter. Att få en riktigt bra bild eller två vid en konsert är en fin fångst.

Som på Umefolk i lördags. Jag har ännu inte hunnit framkalla alla bilder men redan nu kan jag säga att jag är mycket nöjd med flera bilder jag fick. Bl.a. den av Katarina Barruk i förra inlägget.

Vid konserter är det standard att de fotografer som är ackrediterade får fotografera under de tre första låtarna nära scenen. Vi glada amatörer fotograferar hela tiden, men det är viss skillnad ändå. För det mesta får inte fotografer ur publiken fritt tillträde till ”diket” framför scen vilket gör att det kan bli svårare att få den där riktigt fina pangbilden. Det gäller nämligen att komma så nära som möjligt. – Visserligen fanns inget dike på Umefolk men annars vid större konserter.

Yrkesfotografer, de som lever helt eller delvis på fotografering, har sina uppdrag, vill få de perfekta bilderna, tar sina bilder och försvinner många gånger lika snabbt som de kom. Ofta utan att applådera. Det kan förlåtas för artisterna är också beroende av att bra bilder tas av dem som får spridning via t.ex. massmedia. Det är ju rena reklamen för dem.

Sedan har vi världsstjärnorna som är kinkiga som bara den och inte tillåter vare sig det ena eller andra.

Vi amatörfotografer kommer till konserten för att höra musiken, uppleva stämningen och också förhoppningsvis få fina bilder. Och när vi hört musiken vi gillar så applåderar vi också. Jag kan bara tala för mig själv men så är det. Åtminstone åker inte jag till en konsert enbart för att fotografera. Då skall det nog vara någonting extra spektakulärt och mycket pyroteknik i luften.

Något annat som utmärker många yrkesfotografer är ryggsäcken med alla fotogrejorna ombord. Objektiv och kanske flera kameror. En yrkesfotograf får inte vara blyg men inte heller vara så självisk att hen stör andra fotografer i samma arbete. Ett proffs tar hänsyn.

Själv tar jag bilder på en konsert för att ha fina minnen från tillfället men också för bloggen och sociala medier. Visst kan man med ord berätta om en konsert men ett gäng fina bilder ger inlägget en helt annan dignitet. Och är bloggen tillräckligt stor så visst får läsarna bra eller dåliga intryck av artisten genom bloggens försorg.

Själv har jag genom åren försökt sprida budskapet om bra artister och festivaler/tillfällen där jag själv varit med och upplevt stämningen. Kanske t.o.m. fått prata med artister. Det handlar om att kunna beskriva och få intressanta bilder. Egentligen ett mikroreportage.

Som ikväll när jag via en blogg fick upp ögonen för gruppen Jenny and the Mexicats.

Egentligen vill inte jag vara yrkesfotograf. Jag är hellre den fria själen som kombinerar foto, musik och upplevelse till en bakelse i min blogg som ni gillar att mumsa i er. Sedan kan jag inse skickligheten hos ett proffs men den kan kanske förvärvas genom träning och utforskande. Och inte minst genom att iaktta hur en yrkesfotograf jobbar.

Jag åkte förresten hotellhiss i lördags på samma gång som Bridget Marsden och Leif Ottosson i gruppen The SISKIN Quartet. Först halvvägs upp kom jag på vem de var och sa oförhappandes: ”Aha, spelmännen!” Bridget fann sig snabbt och replikerad: ”Och du är fotograf”. – Ja, det är jag, på mitt sätt.

Spöket i köket

Bara genom att ställa sig riktigt nära och se på så lär man sig även i unga år.

En glad Katarina Barruk

Umefolk 2018

Återkommen från Umeå och Umefolk igår kväll. Först ikväll har jag fått tid att något begrunda årets folkmusikfestival och framkalla en del av bilderna som jag tog.

Festivalen inleddes som vanligt med Allspel på fredagskvällen med en fin föreställning med flera hundra personer på scen. Sångare och musikanter, varav många var barn, klämde i för kung och fosterland under ledning av konstnärliga ledaren Anton Teljebäck. Han dirigerade, styrde och ställde med kraft, något som nog behövdes med så mycket folk på scen. Märkligt att det alls fungerade.

Den första föreställningen jag besökte var med Arvvas. Jojk och raspig american style som möttes på scen. Röster och kontrabas som samverkade.

Nästa som jag hade tänkt titta på var Valkyrien men de var minst en kvart försenad så jag tröttnade på att stå i kö och avstod. Istället blev det muntra Spöket i Köket i Studion nere i källaren. Det var minsann en livad föreställning. Härlig musik och dans för alla glada. Fint att jag orkade vara upp så sent. En kvart över midnatt startade de.

Det var glädjade att det var så mycket ungdomar som dansade. Överhuvudtaget verkar återväxten vara god inom folkmusiken. Många barn som spelar något instrument och alltid är det några som blir mästerspelmän.

Fint är också att de s.k. ”Sverige-vännerna” inte lyckats kidnappa folkmusiken och folkdansen utan den lever fri och inkluderande. Något som också vice ordförande för Umeå Folkmusikförening, Elsa Reimerson, var inne på i sitt tal. Musiken är utan gränser, likaså dansen. Man behöver inte kunna språk för att lyssna på musik och detta märks inte minst inom folkmusiken.

En ung tjej framförde en sång under Allspel på något språk jag inte uppfattade men vilket starkt framträdande! Jag tror att hon var från Umeå.

MäSä-duo från finska delen av Österbotten var också på plats med ett par fina framträdanden. De fick det verkligen att svänga. Jag har tidigare sett dem i Vasa på Folk musikdagarna i höstas. Tyvärr var inte deras svenska av bästa sort så det blev att försöka göra sig förstådd på engelska. Det gick också men tyvärr bortföll det mesta av deras vanliga mellansnack och humoristiska historier som annars ingår i deras show. Trots det blev det en glad och uppsluppen föreställning.

Bredvid mig vid ett av borden längst fram satt en äldre dam som också var utrustad med systemkamera. Hon berättade att hon hade haft bråttom till festivalen men att hon hade varit på resa någonstans i norra Finland och blivit försenad p.g.a. kölden eftersom bussen vägrade starta i den 35-gradiga kylan. Men fram kom hon och vid bordet satt hon och inget visste hon om vem som skulle spela. Jag upplyste henne om MäSä-duo och hon funderade att då blir det nog något finskt sentimentalt och nostalgiskt. Nejdå, replikerade jag, det skulle förvåna mig. När halva konserten var genomförd lutade jag mig fram och frågade vad hon tyckte. Jättebra, svarade hon. Detta hade hon inte väntat sig.

Jag träffade annars Lauri, som ingår i duon, ombord på färjan på söndagen och vi pratade en liten stund. Duon har annars representerat Finland vid någon festival för inte så länge sedan i Uzbekistan och nu ser de fram emot ett aktivt år med många spelningar. Bl.a. kommer de att spela på Luleå Spelmansstämma 15-17juni. Och på Kaustbyfestivalen har Lauri varit sedan femårsåldern.

Lördagen börjad med teater. Tjära människa hette stycket och handlade om vissångaren, poeten och människan Vilho Ollikainen från byn Ullatti, öster om Gällivare. Vilho var ett verkligt original och en livskonstnär och hans person fanns på scen genom Jan Johanssons eminenta framförande. Jag är glad att jag hade möjlighet att se denna förställning för människan Vilho blev ännu en av dessa som gör världen lite bättre att leva i.

Det hela var egentligen en dubbelakt för en stund senare fanns bandet WAO på scen och framförde musik av Vilho Ollikainen där bl.a. Jan Johansson ingick med dragspel men också delar av bandet JP Nyström som Vilho spelat en del tillsammans med. Vilho levde åren 1934-98. Att få lära känna Vilho var något av höjdpunkterna på årets Umefolk. – Bandet WAO bar sitt namn efter just Vilho Akseli Ollikainen.

Spelkvinnor och munspelmän upplevdes på lördag vid sextiden. Tre av Sveriges mest begåvade spelkvinnor Långbacka/Willemark/Rydberg mötte på scen munspelmästarna Jouko Kyhälä och Filip Jers. Också en minnesvärd dubbelakt.

Katarina Barruk var kanske den som jag såg mest fram emot på hela Umefolk. Jag har tidigare haft förmånen att träffa henne när hon signerade debutalbumet Báruos jag köpte vid hennes första releasekonsert i Umeå 2015. Knappast hon mindes mig nu men jag hamnade åter bredvid tysken jag skrev om i förra inlägget och han hyste desto större förhoppning att hon skulle känna igen honom. Han hade nämligen under dagen deltagit i en workshop med jojk och förstod jag rätt hade Katarina också varit med där. Vad de jojkade förstod han inte, kanske det var om Jesus, funderade han. Huvudsaken var att han fick vara med och uppleva detta.

Han skulle under kommande vecka vidare till Stockholm och Oslo. Med tåg! Inget flygande där inte. Det var förresten tredje gången han bevistade Umefolk. Jag tipsade honom om Urkult och han verkade intresserad ända tills jag nämnde datum 2-4 augusti. Aj, aj, det var illa för just den helgen gick en heavy metal-festival av stapeln alldeles i närheten där han bodde och det ville han inte missa. Den besökte han alltid. Den musiksmaken hade jag inte väntat mig av honom.

Katarina Barruk framförde sin musik med både känsla och kraft. En del nytt material och även kända stycken sedan tidigare. Jojk ingår som en naturlig del i hennes musik och umesamiska använder hon som första språk på scen men pratar också svenska till oss oinvigda. Umesamiskan för en tynade tillvaro men Katarina hoppas med sin musik och sitt engagemang föra sitt modersmål vidare.

Efter konserten stannade tysken kvar, jag hoppas han fick träffa Katarina för hon verkade vara hans stor idol.

Senare på kvällen uppträdde The SISKIN Quartet på Idun. Fin och njutbar musik men inte så mycket folk ändå vilket var synd. Jag kände till Bridget Marsden & Leif Ottosson sedan tidigare men den skotsk/finska duon Sarah-Jane Summers & Juhani Silvola var nya för mig.

Allra sist på lördagsnatten spelade Sallyswag i Studion där de gav järnet inför en dansant publik. De sprudlade av kvinnokraft!  Det är tydligen i Studion man dansar som mest och bäst, sist på kvällen. Denna gång såg dansandet ut att vara av mera modern typ.

Själv kände jag tröttheten komma krypande och någon gång efter klockan 01 gav jag upp kröp jag nöjd till sängs. Ännu ett Umefolk var till ända och jag hoppas att detta inlägg någon gång i framtiden skall påminna mig om Umefolk 2018. Detta var något av det som jag upplevde men det fanns så mycket mera. Tyvärr hinner man inte se och hör allt. – Väl mött nästa år!


Allspel

Arvvas 

Spöket o köket  

Tjära människa –  teater

WAO

Spelkvinnor och munspelmän 

Katarina Barruk

MäSä Duo  

The SISKIN Quartet 

Sallyswag 

 En kväll på Tráhppie –  Blogginlägg 2015 

En bild från Umefolk blir det ikväll. Jag får återkomma med fler bilder i ett annat inlägg.

Katarina Barruk

 

Video med Spöket i köket

Tyvärr har jag inte tid för något mera omfattande inlägg även om det nog finns att skriva om men en video jag spelade in i natt och laddade upp på Tuben kan jag presentera. Om musiken och allt vad som hände/händer på Umefolk får jag återkomma till i senare inlägg. Jag vill bara säga att Umefolk levererar även detta år.

Lunchen intogs idag på Balders, mitt stamställe här i staden, och jag kan konstatera att flera än jag var hungrig mitt på dagen. Stället var fullt men jag hittade ändå en plats. Efter lunchen fick jag bevittna ett polisingripande mot en bångstyrig person. Vad han gjort vet jag inte men två polisbilar var på plats och tre poliser behövdes för att in honom i bilen sedan han legat på gatan en god stund. Han var inte alls med på noterna. Hans lördag var nog förstörd men jag antar att han har sig själv att skylla.

Själv kommer jag att tillbringa min kväll på Umefolk. Allra först kl. 15 blir det teater: Tjära människa och resten av kvällen blir det musik för hela slanten. Katarina Barruk är kanske den stora favoriten. Samma är det för en tysk som annars bor i ett stenkast från Kielkanalen. Jag talade med honom igår en stund innan Spöket i köket. Katarina var hans stora favorit och idol. Han pratade annars en perfekt engelska och bröt inte alls på tyska.

Såja, här kommer videon. Det är Spöket i köket som ger järnet i Studion på Folkets Hus. Jag hoppas att de godkänner att videon finns på Tuben. Men som ni ser, fart och fläkt och härlig stämning. Och mycket ungdomar som dansade. Hip hop hade de nog lämnat hemma denna kväll.

[youtube=https://youtu.be/lN1LN807dkM]

Efter midnatt kommer Spöket i köket

Så är jag på andra sidan Pölen, käkar Skolekridt och ser ut över Björkarnas stad från tolfte våningen. Inte speciellt kallt heller, -11 C.

Den troliga orsaken till att jag får slafa på så hög höjd beror på att jag gick med i hotellets kundklubb. Jag kutade nämligen snabbt till hotellet efter att jag stigit av bussen i Umeå. Jag hade en del ärenden att utföra och ville lämna min ryggsäck i hotellets reception.

Jo, det gick bra men om jag gick med i deras kundklubb så kunde jag genast få tillgång till rummet och inte klockan 15 som annars är incheckningstid. Till på köpet på tolfte våning med utsikt över stora delar av stan. Gratis kvällstidning fick jag också.

Ok, tänkte jag och föll till föga, ännu ett medlemskap.

Och tur var det, ärendena tog en stor del av eftermiddagen. Jag besökte bl.a. två banker och det blev en långdragen historia. Det blev t.o.m. på övertid. Så nu vet jag vad de gör i banken efter tre. Den ena bankfröken blev alldeles förtvivlad och sa det här går inte men jag satt lugnt kvar tills det hela var i hamn. Jag blev nöjd och hon en erfarenhet rikare.

Färden över Kvarken var annars rena sömnpillret även om en ganska bra orkester i baren gjorde sitt bästa. Troligen locals från Österbotten av språket att döma. Men de hade svårt att få igång klientelet på däck åtta.

Ikväll blir det däremot livat och svängigt. Halv sju börjar Allspel, inledningen på Umefolk. Jag kommer att söka mig dit i god tid för att få en bra position. Orkar jag kommer det att bli sent men tyvärr blev det ingen tupplur denna dag så vi får se om gubben hänger med.

Här finns ett smakprov på Spotify av vad som bjuds på Umefolk denna gång. Listan börjar med Spöket i köket och jag har som mål att se dem någon gång efter midnatt. Sist i listan finns MäSä-duo från Syd-Österbotten. De har jag sett en gång tidigare. Fast detta är bara en liten del av vad som bjuds –  Tjohej, nu kör vi….

Umefolk 2018 – Spellista på Spotify

Umefolk 

Inte en själ på bryggan men det gick bra ändå. Kanske de lät färjan gå i samma isränna som de körde upp igår kväll?

Nähä, i bollhavet fick jag inte vara fast det var nytt och fint. Ser mest ut som de djupfrysta grönsaker jag brukar köpa. Majs, paprika och ärtor.

Välj affisch till Urkult 2018!

Nu får ni vara med om att göra ett viktigt val! Ni får spänna era konstnärliga muskler till det yttersta och ta två steg bakåt för att rätt bedöma bland de 20 förslag till affisch som kommit in till Urkult 2018.

På affischen måste det finnas tre saker för att få vara med och tävla. Korpen, månen och båten. Sedan får den se ut hur som helst. Man får också tänka på att ovan på den affisch som blir vald kommer det att finnas text med info och artisterna. 20 förslag har kommit in och nytt för i år är att vi vanliga dödliga kommer att få avgöra vilka affischer som kommer att gå till final. Styrelsen tar sedan beslut om vilken som blir vald. – Själv tycker jag det är jättesvårt att välja, alla är fina på sitt sätt.

Även om ni inte kommer till denna eminenta festival så är det fritt fram att rösta en gång. Kanske det blir ert första lilla steg för att någon gång i framtiden besöka Urkult?

Förresten helt ny design på deras hemsida och tadaa, jag har fått äran att bidra med ett flertal bilder till hemsidan. Redan på röstningssidan finns en bild och utforskar ni hemsidan ytterligare så lär ni snubbla över fler av mina bilder. –  OBS! Artisterna kommer att bli många fler!

Så var det sagt. Veckorna knatar iväg och snart är vi där, sommaren som kommer att bli lång, het och helt underbar. Men först lite musik i Umeå kommande helg. Stay tuned!


Röstningssidan för affischen Urkult 2018 

Bilder på tidigare affischer för Urkult

Så ser förslagen ut i komprimerad form.

Mina 15 favoritbloggar, tips!

Så tar vi då listan med de bloggar jag läser regelbundet. Vissa kollar jag varje dag, andra någon gång i veckan eller så. Jag tar först mina tre toppfavoriter och sedan blir det blandad godis utan turordning och allra sist kommer de bloggar skrivna av män som jag upptäckt den senaste tiden.

Min absoluta favorit är Jonna Jintons blogg. Henne har jag följt åtminstone 6 år. Hennes blogg är naturromantik, vackra bilder och en äkthet som få bloggare kan prestera. Hon är en skapande människa som också målar tavlor, säljer fotoprints och just nu har hon ett projekt på gång med att göra en CD med kulning. Hon är storstadstjejen som flyttade från Göteborg till lilla Grundtjärn i Västernorrland. Jag har också träffat henne några gånger och hon är precis som hon framställs i bloggen.

En annan tjej och denna gång med rötterna i Gällivare är Jennifer Sandström med bloggen Forever abroad always at home som nu bor i Helsingfors tillsammans med sin pojkvän. Hon har rest runt i världen och även bott i Indien och Tyskland och vad passar då bättre än att hon har en reseblogg som också tar upp saker som att bo utomlands och egenföretagande.  Finsk-svenska kulturkrockar kommer upp ibland och är intressanta att läsa om.

En nykomling på min prispall för bloggare är Emma Pasanen med bloggen Fyrklövern och jag. Ganska nyligen upptäckte jag hennes blogg. Hon är hemma från Österbotten (troligtvis från Nykarleby) och skriver delvis på dialekt men ändå inte så att det blir tungt att läsa. Egentligen är det ganska charmigt med hennes bloggstil. Hon befinner sig nu i Mexico City tillsammans med sin pojkvän som är mexikan och musiker. De söker också bostad där eftersom deras förra hem förstördes av en jordbävning ifjol. Hon verkar vara en pigg och optimistisk person. Där andra hittar maskros, där hittar hon fyrklöver.

Min niece Christina skriver bloggen Fina Christina och naturligtvis vill jag läsa om hennes vardag som bl.a. handlar om handarbete, loppisfynd och om charmtrollet Doris, en dvärgschnauzer.

En annan av mina favoriter är nu på resa i Central-Amerika. Det är Monica Lindhe som från och till skriver på sin blogg MacLindhes Ord. Hon skriver med humor och är observant och drar sig inte för att ge snabba och träffande porträtt av människor hon möter. Inte alltid till deras fördel men då har de oftast sig själva att skylla. Hon är även fotokonstnär och har nått fina framgångar med sina tavlor. En blogg som just nu rekommenderas varmt! Däremellan kan det bli en och annan paus.

En som också skriver mera sporadiskt men som jag hållit fast vid under alla år är bloggen med det märkvärdiga namnet Ulvstrumpas strumplåda. Härligt språk och underbar att läsa även man efteråt knappt kan redogöra för vad man läst om. Så omtumlande är inläggen ibland. Senare år ganska fåtaliga inlägg men nu 2017 verkar hon ha piggnat till igen och levererat hela 27 inlägg. Och fler hoppas vi att det blir!

En blogg som jag tycker mycket om är Timmer och Masonit. Hon skriver om verkligheten ur en femtitalists synvinkel. Arkitekten som gjort klassresan från byn i Nordmaling till mellersta Sverige någonstans. Hon skriver bl.a. om sin morfars hus som hon ärvt, om inredningar i masonit, hembygden, kulturhistorien och byggnadsvården. Och ibland går hon till rätta med trögheten och svågerpolitiken i sin barndomsby.

För att återgå till Österbotten så läser jag varje dag Caroline på Sevedays portal. Orädd och framåt, nybliven ägare till ett hus som hon tillsammans med sin sambo färdigställt. Katterna har det gott i det huset och bäst har Fantomen det, min favorit.

Travel with Malin är en riktigt bra reseblogg. Finlandssvenska och digital marknadsförare. Precis som jag älskar hon Sydamerika och nordisk natur. Nyligen har hon också besökt Argentina.

En bloggklassiker i Sverige är Underbara Clara. Hon bor i en by utanför Umeå en bit inåt landet. En del handlar om sådant jag inte har så stort intresse av men hon är en suverän skribent, föreläsare, affärskvinna, feminist. Det är själva stilen på hennes blogg jag gillar och att hon har skinn på näsan. Hon är inte rädd för att säga ifrån.

Inte långt borta från Underbara Clara bor också österbottniska Felicia som har bloggen Hemma hos Felicia. Hon studerar på Umeå universitet och det var därför jag började följa henne blogg för at snappa upp eventuella kulturkrockar och vad hon upplevde som största skillnader mellan Österbotten och Umeå. Så mycket krockar blev det inte, hon anpassade sig snabbt och väl, men hon har fina bilder på mat och vad annat, kostvetenskap som hon studerar. Jag träffade förresten henne och hennes föräldrar helt kort i somras på Juthbacka-marknaden.

En blogg som jag också följer regelbundet är Ama de casa, ”hemmafrun” från Skellefteå (tror jag) bosatt i Spanien tillsammans med sin man Anders. Roliga och fyndiga inlägg förknippade med vidhängande bilder. Ofta är de ut på resor runt om i världen.

Så sist men inte minst de tre bloggar som är skrivna av män som jag relativt nyligen upptäckt och följer.

Den första är Konsten att flyga, hoppa och missa marken skriven av Marcus Rosenlund, veteskapsredaktör på Radio Vega för det populära programmet Kvanthopp. Bra texter om vetenskap, teknik och underfundiga funderingar. Ta bara inlägget ”Den tragiska balladen om stackars Johan och hans på tok för många armbandsur” från 8 februari. Inte vem som helst som producerar en sådan text. Många intressanta inlägg.

En annan manlig bloggare, denna gång från Österbotten, är Notgubben, med allt från himmel till jord. Jag håller inte med honom i allt men han har många tänkvärda inlägg och vardagsbetraktelser. Och han är en flitig bloggare som uppdaterar flera gånger i veckan. Jag känner igen mig mycket i det han skriver om.

På andra sidan pölen sitter Stigfinnaren i Älvsund, läkaren från Skåne som hamnade i Älvsund, Nordanstig kommun i Hälsingland. Inläggen är filosofiska och tänkvärda. Jag har inte hunnit läsa alla hans inlägg ännu men den som väntar på något gott… osv. Han verkar ha startat bloggen i januari detta år. Senaste inlägg ” Bladen föll från blommorna, vissnade, och låg kvar” från 16 februari, en betraktelse över något så självklart som en mors kärlek är en tiopoängare!

Det finns fler bloggar jag läser och kanske jag får återkomma en annan gång med fler bloggtips. Kanske ni bland mina favoritbloggar hittat en ny bekantskap, vem vet. Skriv gärna en kommentar i så fall.


Jonna Jinton 

Forever abroad, always at home 

Fyrklövern och jag 

Fina Christina 

MacLindhes ord 

Ulvstrumpas strumplåda 

Timmer och Masonit 

Caroline  

Travel with Malin 

Underbara Clara 

Hemma hos Felicia  

Ama de casa 

Konsten att flyga, hoppa och missa marken  

Notgubben 

Stigfinnaren i Älvsund   

Ännu en fin och solig vinterdag idag när jag på denna väg gick och tänkte på vilka bloggar som är mina favoriter. Bilden är dock från 5 febr.

 

Varför jag läser bloggar

Jag skriver blogg men jag läser också andras bloggar.  Vissa kollar jag dagligen, andra en eller två gånger i veckan och så en del mera sporadiskt men de finns ändå bland mina bokmärken. Alla har de sin stil och poäng och det är svårt att säga vilken som är bättre än den andra. Det har med tycke och smak att göra.

För att jag skall bli riktigt intresserad av en blogg så bör uppdatering ske åtminstone 2-3 ggr per vecka. Är det mera sällan bör uppdateringen ske en bestämd vecko- eller månadsdag så att jag vet när det ungefär är lönt att titta in. Inte så kul att mötas av samma gamla inlägg 14 dagar i sträck, sedan må inlägget den femtonde dagen vara hur bra som helst. Sker uppdatering sällan och oregelbundet riskerar den bloggen ganska snart att halka ned på min lista.

Språket är en viktig sak. Att texten är lättläst och inte har alltför stora stycken. Sedan kan språket mycket väl vara färgat på ett eller annat sätt. Det får jag återkomma till.

Innehåll och bilder är naturligtvis det viktigaste och att bloggen känns äkta. Mode och smink är kanske inte mitt stora intresse. Därför faller i allmänhet sådana bloggar bort. Inte heller är heminredning direkt min grej, ej heller sport och träning. Jag vet egentligen inte vad som är min smak när det gäller bloggar. Det är kanske mera stilen som jag gillar och att den känns äkta. När en blogg känns äkta är svårt att säga, känslan bara finns där. Kanske som en slags sympati och gemenskap

De flesta av mina favoritbloggar är skrivna av tjejer. Kanske därför att utbudet av kvinnliga bloggar är så mycket större än de som är skrivna av män. På senare tid har jag dock fått korn på några bloggar som är skrivna av män och som är riktigt läsvärda. De två bästa bloggar jag någonsin läst var också skrivna av män men nedlagda för många år sedan.

Den ena var skriven av Martin Ezpeleta på Aftonbladet. En suverän blogg som inte mera går att hitta. Så är han också journalist till professionen.  Kvar finns dock en av hans tidigare bloggar men som sagt nedlagd: https://martinezpeleta.wordpress.com/

Den andra hette ”Gammal hårdrockare”, även den har upphört. Eller egentligen var den bloggen mera som en bok. Nya kapitel som kom med jämna mellanrum. Den finns kvar men är insomnad: http://gammalhardrockare.blogspot.se

Då tyckte jag dessa två bloggar var asbra; jag vill ha den känslan kvar.

Nu var här meningen att jag skulle rada upp tolv stycken bloggar och också kort motivera varför jag läser dem. Tyvärr blev inledningen alltför lång så jag avslutar här för ikväll och återkommer en annan dag.

En av dessa är min toppfavorit, ni kan kanske gissa vilken?


Legendaren som lämnade Flashback 

2018-02-02 Jokkmokk marknad-0071

2018-02-02 Jokkmokk marknad-0062

Ha, ha för att vara gubben mot strömmen, min egen, så visar jag till sist ett par bilder från modevisningen på Jokkmokk vintermarknad. Noll modeintresse men fota kan jag. 😉 Eller, jo visst är plaggen snygga, inte kan jag säga annat.

Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.

Street photography

Gårdagens inlägg bestod av bilder och ingen text, helt medvetet. Senare fick jag en kommentar och som svar skrev jag något om bilderna och kom samtidigt att tänka på Street photography, en genre inom fotografering som jag tycker är spännande.

Visst kan en landskapsbild, solnedgång och snötäckt skog vara vacker men det finns ju miljontals sådana bilder. Street photography är mera att fånga ögonblicket, det som händer just nu och sedan aldrig kommer tillbaka. Så kan också en landskapsbild vara men det är ändå samma vy även om årstid och ljus växlar.

Helst bör det finnas en eller flera människor på gatubilden och gärna mitt i en handling eller med en min som uttrycker något. En sådan bild är unik och högst troligt kommer situationen inte tillbaka. Bilden kan också föreställa en intressant detalj eller en ovanlig vinkel i allmän miljö.

Det svåra för nybörjaren är att våga rikta kameran mot okända människor, med eller utan tillstånd. Att först fråga lov förtar ofta den spontana stämningen, vilket är själva poängen med street photography. Det behöver förresten inte ske enbart på gatan utan vilken offentlig miljö som helst är lämplig.

Jag tittade en god stund idag på Street Photography på Flickr.com och vilka otroligt intressanta bilder som presenterades. Detta är något jag kommer att satsa mera på och jag skapade också idag ett album på min Flickr-fotosida där jag kommer att samla mina bästa gatubilder.

Idag är det tillåtet att ta bilder av människor på allmän plats om det inte är s.k. kränkande bilder. Det säger sig nästan självt. Hur det blir i maj när GDPR kommer att gälla i hela EU återstår att se.

I allmänhet tror jag inte att de flesta människor blir arga eller upprörda över att de kommer med på bild men ber de mig att ta bort bilden från kamerans minneskort så gör jag det naturligtvis. Det har bara hänt mig en gång att någon sagt att de inte vill vara med på bild. Det var ifjol somras på Urkult som en tjej kom fram till mig och sa så. Jag tog genast bort bilden eftersom det efteråt kan vara svårt att minnas vem det var som ville bli borttagen. Hon hade kanske sina skäl?

Tvärtom händer det ibland att folk kommer fram till mig och vill vara med på bild. Det har hänt mig flera gånger på Urkult. De tror att jag är någon slags proffsfotograf, ha, ha. Nåja, ifjol jag var i alla fall anlitad som festivalfotograf och så kommer det att bli även kommande festival i början på augusti.

Som sagt, Street photography är min nya utmaning och jag hoppas att jag inte får på flabben av någon uppretad medborgare som känner sig kränkt. Det gäller att agera med förnuft och inte vara påflugen.

Jag tycker att människor är det finaste man kan fotografera och jag tror samtidigt att riktigt lyckade gatubilder inte växer på träd. Jag tror också att det inte bara handlar om teknik och fotografisk skicklighet utan att också kunna få folks förtroende och att ta vara på den sociala miljön.

En spännande utveckling av mitt fotograferande och redan nästa helg kommer jag högst troligt att få till en och annan bild som i bästa fall kan kallas street photography. Här i byn är det inte så många tillfällen för sådan fotografering.


Street Photography Promenade –  Flickr

The Ultimate Beginner’s Guide for Street Photography  

10 Street Photographers Who Are Immortalizing Our Modern World  

GDPR: Så påverkas fotografer av den nya lagen 

Hovrättsesplanaden utan ord – För ett år sedan gjorde jag ett inlägg från Hovrättsesplanaden med liknande bilder som föregående inlägg

Här kommer ytterligare ett par bilder från i fredags när jag gjorde Vasaesplanaden i Vasa. Nu med lite folk i bild. Strax mera levande bilder även om dessa två bilder inte är några märkvärdigheter.