Resa med förhinder

Jag hade imorgon lördag bokat resa till Umeå med Wasaline för att på kvällen uppleva Emil Jensen på Idunteatern men därav blir intet. Färjan är inställd både idag och imorgon.  Fortsatt storm och hög sjögång gör att färjan stannar i Vasa hamn efter att en långtradare vält ombord under torsdagens stormiga färd på Kvarken. Jag får stanna hemma.

Bilfärd via Haparanda hade blivit för tröttsamt och flyg via Stockholm för dyrt. Det mesta av resan gick att avbeställa men själva inträdet till Emil Jensen och bussresan från Holmsund till Umeå får jag anse mig snuvad på. Tyvärr hade jag förköpt bussresan och därmed sparat 4 euro och jag har i nuläget föga förhoppning om återbetalning av biljetten på 140 kr.

Så kan det gå. Synd, för jag har sett fram emot Emils framträdanade.

Vad lära vi av detta? Vädrets makter kan vi inte göra mycket åt och bussen behöver inte förbeställas och betalas för att få rabatt förrän samma dag man åker.

Storm på havet är inte att leka med och man får respektera de beslut som befälhavaren tar ombord. På sjön brukar man säga att det bara finns en som är högre i rang än kapten ombord.

Själv var jag med om en rejäl storm i södra Östersjön år 1993 och det visade sig att jag skrivit om denna händelse i ett tidigare inlägg.

Hur som haver, jag får ta det med ro och tänka att det kommer fler tillfällen ehuru jag också drabbades av storm sista gången jag åkte Umeå-Vasa med färjan. Den gången med sju timmars försening.

Som det ser ut nu så finns bara en upplevelse i röret inplanerat och det är Umefolk i slutet på februari. Måtte det gå vägen!


Ras – Stormen i södra Östersjön

Istället för resa till Umeå denna weekend får jag bjuda på några bilder från Umefolk 2018 i februari.

Katarina Barruk

Allspel 2018 Umefolk.

Arvvas

Allspel Umefolk 2018

Spöket i Köket

 

Den gången jag följde lagen

Jag snubblade igår över denna bloggrubrik och genast kom jag att tänka på en speciell händelse när jag följde lagen i en situation där jag oftast inte gjorde det.

Det var på den tiden i Malmö när jag jobbade på Segevång men bodde i södra Malmö. 8,5 km cykeltur morgon och kväll. Det blev nästan ett måste att cykla, få var de gånger jag körde bil. Även om det regnade eller det var halv snöstorm, vilket det sällan var, så cyklade jag.

Detta var någon gång före jul och jag cyklade hemåt i sen eftermiddag i snöblask. Mörkret kom och jag satte på dynamon för att få igång belysningen. Ganska snart gav dynamon upp, slirade på framhjulet och något ljus i strålkastaren syntes inte till.  Snön kladdade kring dynamon.

Nåja, det gick bra att cykla ändå, god gatubelysning längs hela min färd kunde jag räkna med. Jag cyklade genom centrala Malmö men av någon konstig anledning steg jag av cykeln vid Konsthallen och började gå, ledandes cykeln. Ungefär 2,5 km kvar till min lägenhet.

Jag kom ut på Pildamsvägens cykelväg och travade friskt på hemåt. Helt plötsligt steg en polis fram bakom ett träd. Han hade stått där gömd för att haffa cyklister utan belysning och nu fick jag en skopa beröm för mitt val att inte cykla när dynamon inte fungerade. Jag kände mig stolt som en tupp och sken som en sol. Nästan så att jag hade kunnat instämma med en medryckande moralpredikan om cyklisters slarv med belysningen.

En bit längre fram vid korsningen Pildammsvägen/Carl Gustafs väg stod en polispiket och skrev ut böter till syndarna. Tre förmodligen ovetandes ynglingar på två cyklar cyklade frimodigt förbi mig utan belysning och snopna blev de stoppade av polispiketen just som jag passerade. Själv myste jag av förnöjsamhet.

Jag svängde in på Baltiska vägen genom Pildammsparken, gott och väl utom synhåll för konstaplarna, och cyklade hem. Någon måtta fick det vara på laglydigheten! Jag räknade kallt med att det rimligtvis inte kunde vara två patruller ute i samma ärende i samma område. Rätt kalkylerat. Hade inte polisen varit på plats hade jag troligtvis gått hela vägen hem hur konstigt det än låter.

Nu är detta inte någon uppmaning till olydnad mot lagar och förordningar; förvisso skall man ha cykelbelysningen på i mörker, precis som man skall använda reflexer, men något som jag fortfarande förundrar mig över är att jag fick denna ingivelse att stiga av cykeln bara 100 meter från Pildammsvägen där polisen stod gömd. Jag hade tur eller så var det en skyddsängel som räddade mig från att bli påkörd av en bil. Så kan man också se det mitt i all skenhelighet!

Jag vet inte om denna bild har så mycket  med själva inlägget att göra mera än att man både som cyklist och som bilist skall stanna vid övergångsställe/skyddsväg när fotgängare avser att gå över vägen. Ibland syndas det mot detta men jag försöker verkligen hålla koll på fotgängarna. Inte kul att köra på en fotgängare! – Bilden är från Andra Sjön i Nykarleby.

Den perfekta novemberbilden

Medan det ännu är november vill jag leverera några novemberbilder från en månad som annars anses som grå, tråkig och deprimerande. Jag utmanade något Jennifer Sandström, en av mina favoritbloggar, om den perfekta novemberbilden när hon saknade fotografisk inspiration tidigare i månaden och igår kom svaret från henne.

Jag kan ju inte vara sämre utan jag får rota i mina bildkataloger. Få se om jag också får ihop nio bilder eftersom jag ändå inte varit så flitig med kameran senaste tid.

Vilken blev den perfekta novemberbilden bland mina förslag? Eller, om inte den perfekta, så den bästa. Kanske inte så konstnärliga som Jennifers bilder utan mera vardagsbilder. – Bilderna går att förstora om ni vill granska närmare. Bara att klicka! 😉


Den perfekta novemberbilden – Jennifer Sandströms blogg

En typisk novemberbild – Allhelgona

Sätt dig här och vila!

Eller kura invid muren grå

Hellnäs bro i novembersol. Alla dagar var trots allt inte gråa

Och isen kom!

Likaså frostens vita rim

Och båtarne finns ej längre invid bryggor och strand. De flesta är på land.

Det vita sig sakta smyga på

Och solen går ned bakom Hellnäs sund, snart är det december.

 

Jag har rotat bland gamla papper och minnen

Jag fick idag tag på en hög med papper som legat i en vrå i åratal. Närmare bestämt från tiden när seklet var ungt och tiden strax före.

Det mesta kunde jag kasta på momangen men några saker var faktiskt rätt intressanta. Det ena var de listor på flyttkartonger när jag för 20 år sedan kom hit. Låda för låda stod det uppskrivet vad den innehöll till punkt och pricka.

Rena bouppteckningen. Zoega-burk med diverse plock var en punkt. Vad då plock? WMK-muggar och ”rosa lampor”, vad är det, har jag bedrivit bordellverksamhet? Euroway-klubba, var finns den idag? Disketter – vet dagens ungdomar vad det är? Spargris – nöff, nöff, jag var tydligen sparsam på den tiden. Lite gryn och pastakrumelurer, ha, ha. Skrivmaskin – jodå, den har jag kvar, ingen vill ha den. ”Vit Trollet” – har trollat bort sig själv och vart vet jag inte. Ölkärra – jaha, det räckte tydligen inte med en sexpack. Fast nu drar jag mig till minnes att jag fick denna ölkärra på ett eller annat sätt – kanske genom ett lotteri – och den transporterade aldrig öl för min räkning. Liten ”jungfrutavla” från hallen – kan jag inte minnas hur den såg ut.

Det bästa var ändå några listor med namn på kontakter och personer jag känt men som mer eller mindre fallit i glömska. Ja visst ja, det var den killen på det jobbet, jasså hon med det röda håret, han som jag lurade en första april att ringa till skattemyndigheten för att fråga efter en överstor skatteåterbäring, ha, ha, eller var det kvarskatt. Jodå, jag kunde ett och annat den tiden. Nu för tiden är jag rätt oförarglig. Tror jag. – Några namn har jag faktiskt svårt att placera, kanske bara tillfälliga bekanta, andra är ett kärt återseende, om man kan säga på det sättet.

Egentligen borde man skriva upp alla man känner och de av betydelse man kommer i kontakt med. T.ex. lumparkompisarna och de som gått samma utbildningar. Många som försvunnit ut i det blå. Jag är faktiskt lite avundsjuk på sister Jane i den lyckliga staden, hon har minne hur bra som helst långt tillbaka i tiden.

Därför ett gott råd till dagens unga: anteckna dina vänner, ovänner och de av betydelse i ditt liv, gärna med åtminstone några korta meningar om personen. En dag på ålderns höst kommer du att minnas, förundras och kanske förlåta.


Nu blir det några fotografier från gångna tider!

Detta var den första bild jag tog med min första digitala kamera 9 november 2002. Skottet gick av i misstag så egentligen är det ingen riktig bild, men ändå nummer ett.

Däremot denna borde ha varit en av det absolut första bilderna med min Samsung digikamera 9 nov. 2002. Då höll de på att gräva upp torget i Vasa för att bygga parkeringsgrottan.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Titta där är jag med yxan i högsta hugg vid midsommartid år 2003. Ved fanns det gott om.

SAMSUNG TECHWIN DIGIMAX-340

Detta är en bild jag som jag inte minns var, när och hur. Flera bilder, även på motorn, av en gammal skorv med det ståtliga namnet Montana.

Då slutar vi med Lucia år 2004. Stiliga töser i Oravais kyrka. Snart är vi åter där, Lucia den 13 december.

Tjugo år, vart for tiden?

För 20 år sedan, onsdagen den 18 november 1998, återvände jag till min hemby Oxkangar efter en mångårig session i kungariket Sverige. Jag kom vid ett-tiden på natten och parkerade mitt släp som innehöll hela mitt bohag från tiden i Malmö på gårdstunet av den gamla släktgården som jag köpte av mina kusiner samma år.

Det var inget litet lass och hade farbror polisen stannat mig hade jag högst troligt fått ställa släpet vid vägkanten för omlastning samt  fått saftiga böter.  Knappt att min Mazda 929 orkade dra släpet och jag körde på natten upp från Malmö till Stockholm. När vi lastade släpet på Segevång i Malmö så fyllde jag bara på mera luft i däcken när de syntes något platta. Ha, ha. Sist in skulle min cykel men för den fanns absolut ingen plats. En av mina vänner som hjälpte till fann på råd och skruvade sönder cykeln i dess beståndsdelar och fick på något sätt knökat in hela cykeln. – Cykelen heter det på skånska.

Själva gården var inte ny för mig, jag hade bott där det första året av mitt liv, men det har jag inget minne av.

Kort efter flytten började jag jobba på ett metallföretag med lagerjobb men jag trivdes inget vidare och på sista dagen av min provanställning sade jag upp mig. Sedan blev det Saltgruvan i nitton år.

Vart har tiden försvunnit? Knappt så jag fattar. Tjugo år har bara blåst förbi. Då, 1998 var jag fortfarande mitt i livet, idag är jag pensionär. Inte så dåligt det heller men tiden, vart försvinner den?

Ångrade jag att jag flyttade? Både ja och nej. Skulle jag idag stå inför beslutet skulle jag välja att stanna kvar i Sverige. Samtidigt har jag fått uppleva mycket positivt under åren i hembyn. Främst att jag fick vara till hjälp och stöd åt gamla mor när hon inte längre kunde bo hemma och sköta sig själv. Under de år hon bodde på åldringsvården i kommunen besökte jag henne varje dag. Få var de dagar jag inte kunde besöka henne. Sådant är värdefullt!

Jag skaffade mig också goda kunskaper inom data och IT genom utbildning och egna erfarenheter. Jag började skriva blogg år 2007 och 2012 upptäckte jag Urkult. Hade detta hänt om jag då stannat kvar i kungariket 1998? Knappast troligt. Därför ser jag också mycket positivt i flytten även om jag inte skulle jag göra den idag.

Många i min generation i byn emigrerade till Sverige på 1970-talet. De flesta stannade i Sverige, några har återvänt. Jag är en av dem. Dock vill jag säga: en gång emigrant, alltid emigrant! Under förutsättning att man inte vantrivdes och att tiden var åtminstone några år.

Idag kunde jag gott tänka mig att återvända till Malmö men helst bor jag på landsbygden i eget hus. Tänk att få öppna dörren på morgonen, ställa sig på bron och andas frisk luft och inte se en bil så långt ögat når, inte höra ett enda buller eller brus, bara vindens sus. Bettan i uthuset kurar tryggt och det är en tröst. Bilen behövs på landet.

Malmö är min stad men helst bor jag på landsbygden och både Österbotten och Norrland ligger mig varmt om hjärtat. Varför inte en fot på båda sidorna om Kvarken?

Samtidigt har mycket förändrats i Malmö. Kockums varv finns inte mera utan Västra Hamnen är nu ett område för välbärgade malmöbor. Flygbåtarna till Köpenhamn är borta och nu för tiden svischar man över till Köpenhamn per tåg. Och Limhamnsfärjan är ett avlägset minne blott.

Själv kan jag möta denna vy en februarimorgon.

Ormet kruper overallt!

Jag hade kunnat skriva något om Black Friday men jag vände i Stenhaga när jag såg alla bilarna på gatorna och fullsmockade parkeringar. Inget för mig. Shopping i allmänhet är ointressant för mig och speciellt om det är mycket folk i rörelse ständigt på hugget efter det ultimata priset.

En mindre bloggkamera med bra videoinspelning och som tar bilder i RAW hade jag kunnat tänka mig till rätt pris men jag har på känn att detta var inte rätta tillfället.

Istället skriver jag om Johan-Martin Spik Skum i Jokkmokk som hittade en meterlång orm i toalettstolen. Tänk så häpen och rädd han blev! Det visade sig att en granne hade rengjort sitt terrarium och då hade denna regnbågsboa rymt och besökt Johan-Martin via toaletten.

Ormens besök må ha skapat sina rubriker men det som jag tycker är mest intressant är Johan-Martins efternamn ”Spik Skum”. ”Pistol” är ett annat efternamn som jag såg för inte så länge sedan från Norrbotten. Det finns många intressanta efternamn i Norrbotten/Lappland som har samisk/finsk anknytning. Samiska efternamn kan vara Labba, Sarri, Märak, Svonni, Nutti, Sjul, Laula. Något som förvånade mig är att jag inte hittade någon mera utförlig samling med samiska efternamn på Internet.

Det finns också en mängd intressanta ortsnamn i norra Norrland. T.ex. Kangos, Svappavaara, Poultikasvaara, Hakkas, Porjus, Soppero, Vittangi för att nämna några. Tänk bara ett sådant härligt ortsnamn som Nattavaara! Så långt borta från Stockholm, Göteborg och Malmö det kan komma.

Till sist vill jag återknyta till toalettstolen. När sister Jane bodde i Umeå på Teg på 70-talet drabbades de av stockning i toalettstolen. De tillkallade en fastighetsskötare som med ett långt vajerverktyg, typ rensband, gjorde en djupdykning i deras toalett. Efter diverse manövrer fick verktyget fatt på eländet som gjorde stopp i toaletten. Det visade sig vara en badrumsmatta som hivades upp ur toalettstolen. Sister blev förvånad men fastighetsskötaren gav henne en avhyvling: sådant spolar man bara inte ned i toaletten! Jag förmodar att hon kände sig dum men oskyldig.

Senare visade det sig att när grannen kom hem fann han sin toalettstol skadad och badrumsmattan försvunnen. Rensbandet/verktyget hade nämligen frimodigt gjort ett besök hos grannen och norpat badrumsattan! – Så kan det också gå! Inte konstigt alls att ormet bytte lägenhet.


Orm kröp upp ur toaletten: ”Jag blev skraj som fan” – P4 Norrbotten

Lappland, någonstans mellan Stora Sjöfallet  och Ritsem

 

Krattar bäst som krattar sist!

Den gode Erik, en av de flitigare kommentatorerna på denna blogg, undrar bekymrat om jag krattat min skog inför vintern. Svar: nej! Detta är den nya tidens påfund som Trumpen försöker pådyvla oss och Finland är väl lagom harmlöst för att testa detta projekt på. Såja, ut i skogen och kratta, alla vi senfärdiga! Fast själv så lever jag efter devisen: Krattar bäst som krattar sist. I bästa fall behöver jag inte kratta alls.

Allt detta krattande har sin början när Trumpen och Niinistö (Finlands president som inte alls är lika känd utanför republikens gränser som Trumpen) träffades i Paris och diskuterade skogsbränder. Möjligen kan något språkligt missförstånd ha uppstått men det vi gör i Finland är att vi gallrar och sköter vår skog, inte krattar den. Anyway, no big problem, raking is fine, amazing, go ahead, make Finland great by raking!

Tidigare i höst placerade Trumpen Helsingfors i Ryssland, något som han blåste förbi utan problem. Detaljer bekymrar inte en storfräsare som Trumpen.

För att återgå till krattandet så är jag jättedålig på att kratta. Så dålig att jag krattar inte alls. Jag har några lövträd på gårdstunet som producerar en inte föraktlig mängd löv som dalar till marken på hösten. De med fina trädgårdar ser det som en utmaning att kratta sin tomt, jag tar det med en gäspning och tar en tupplur till.

Eller, det värsta kör jag över med gräsklipparen och efteråt ser det ut som avföring under träden. En brun, kladdig massa som ser ut som … ja just det, skit. Tanken är att denna gegga senare skall gödsla gräsmattan och idén är väl inte helt fel?

Snart lägger sig förhoppningsvis ett tunnare snötäcke över eländet och till våren är det mesta borta och vid midsommartid finns inte ett spår av detta. Varför göra det svårare än det är?

Lövskörd

Så här såg det ut under eken tidigare i höst. Till höger i bild.

 

 

Julmusik traditionell, blues eller Emil Jensen?

Ibland blir jag sittandes som åsnan bakom hötapparna, ibland slår jag till direkt. Det senaste tillslaget är musik i Umeå nästa veckas lördag. Jag funderade lite och så beställde jag. Emil Jensen står då på Iduns scen i Folkets Hus. En underbar artist. Jag gillar framför allt hans bemästrande av språket, hans medmänsklighet och livsglädje.

De bästa platserna var redan bokade, det verkar bli i det närmaste fullsatt, men jag tror ändå jag hittade ett bra ställe i salongen. Dilemmat är om man väntar för länge så försvinner de bästa platserna samtidigt som jag inte vill binda mig alltför länge på förhand, ett halvt år eller så.

Vad skall jag så göra med Eivør från Färöarna som kommer till Stockholm, Uppsala och Malmö i mars? Hela fyra månader tills dess men kommer det att finnas biljetter kvar om jag väntar till efter nyår? Hade hon kommit låt säga till Umeå hade det inte vart någon tvekan men det verkar inte bli så, tyvärr. Hon har blivit stor stjärna och flänger världen runt; nästa fredag uppträder hon i Istanbul, veckan därpå i Reykjavik. – Så bra hon är!

14 december spelar Wentus Blues Band i Schaumanhallen i Jakobstad. Också det något att sukta efter. ”Har du fått en överdos av Carolas Julvisor, ”O´Helga Natt” och ”White Christmas” eller tycker du att det absolut inte finns ngn spark kvar i Bjällerklang-visan?  Har du svårt att komma in i den rätta julstämningen och behöver någonting helt annat?” – som lockropet till deras show Yuletide lyder.

Annars finns det förslag på julkonserter och -musik runt om i landskapet om man känner sig hågad. En tradition har blivit Julefrids-konserten i Oravais kyrka även om jag stod över ifjol.

Emil Jensen blir det i alla fall nästa vecka. Kanske någon utställning också på eftermiddagen, vi får se.

Vilka musikaliska upplevelser har du framför dig i december? Teater, julkonserter, marknader eller jippo av något slag?


Emil Jensen

Eivør  

Wentus Blues Band

Det får bli en bild av Emil Jensen från Urkult 2016. Jag trodde att jag hade fler bilder men jag lyssnade tydligen mera än jag fotograferade. Några bilder hade jag ändå.

 

 

Hela Riksåttan klar för rull!

Hela riksväg 8 från Åbo i söder till Limingo strax söder om Uleåborg kommer att bli stomväg vilket innebär högre status och därmed också lättare att få pengar till skötsel och underhåll. Äntligen gör också denna regering någonting bra. Det tidigare förslaget där viktiga delar av riksåttan lämnades utanför stomvägnätet var helt åt skogen och vi får tacka våra politiker och tjänstemän i Österbotten som kämpat för denna sak! Vi får hoppas att beskedet som kom idag håller ända fram.

Vägunderhållet i landet är ju annars på dekis och av de miljarder som vägtrafiken betalar i skatter går bara en liten del tillbaka till vägnätet. Mycket arbete och pengar behövs för att få en god standard på vägnätet i republiken och uppgraderingen av hela riksåttan är ett litet steg på vägen.

Bra infrastruktur behövs för att hålla hela landet levande och där ingår vägar, järnvägar, flyg och Internet. Ej heller att förglömma färjeförbindelser både nationellt och internationellt. I Kvarken har vi på kommande en ny färja mellan Vasa och Umeå och där ser det också ljust ut med en trolig order på nybygge innan årsskiftet.

I samhället har det annars under lång tid gjorts centraliseringar med allt större enheter och därmed också allt längre avstånd mellan folket i periferin och makthavarna. Kommunsammanslagningar, föreslagen landskapsreform och reformer inom ämbetsverk har flyttat makten till centra där den lilla människan har allt svårare att hävda sig.

Vi kan ta vår by Oxkangar som inte längre har någon representant i kommunfullmäktige efter kommunsammanslagningen. Vem bevakar då våra intressen?  I dagarna har byns enda radhus med sex hyreslägenheter sålts bort av kommunen och vill idag någon av byborna, främst ungdomar eller äldre människor, flytta till ett hyresboende är de hänvisade till kommuncentra eller ännu längre bort. Bortflyttning från byn.

Radhuset har en längre tid haft låg beläggning så jag förstår kommunens dilemma men har något gjorts för att saluföra lägenheterna? Utan reklam och information så finns man inte! Och har underhållet hållit måttet? Med egen representant i kommunfullmäktige är jag övertygad om att radhuset hade haft större chans att bli kvar som hyresalternativ i kommunen.

Oxkangar ligger ju ändå inte så illa till. 7 minuter med bil till riksväg 8 samt lågstadieskola och dagis, 13 minuter till Oravais där den mest nödvändiga servicen finns, 40 minuter in till Vasa stad och torget. Drygt en halvtimme till Nykarleby och 50 minuter till Jakobstad. Inga omöjliga tider med tanke på den tid många får sitta i rusningstrafiken morgon och kväll i storstäderna. Det är bra vägar som gör att folk kan bo kvar i byarna. Tyvärr har vi också skräckexempel på sidovägar i landskapet som vissa tider är allt annat än farbara.

Förhoppningsvis blir det genom Riksåttans statushöjning lättare att få en förbättring av Riksåttan mellan Ölis och Kvevlax där det idag är få ställen man kan köra om på. Gärna ett par sträckor med omkörningsfiler mellan Kaitsor och Kvevlax. Tänk vilken lyx det vore men ingen omöjlighet och inte alls orimligt. Vill man att hela landet skall leva är det sådana förbättringar som måste göras. Steg för steg. Utan landsbygd är staden som en förtorkad kaktus i öknen!


Riksdagsledamot: Hela riksväg 8 blir en del av stomnätet – YLE Österbotten

Både små och stora vägar behövs. Med tanke på de knappa resurser många små väglag upprätthåller sidovägar är det inte orimligt att begära att staten håller de stora vägarna i skick!

Vägarna i Sverige anses i allmänhet ha högre standard än i Finland men åker man omkring i t.ex. Norrland stöter man ofta på små vägar som är i uselt skick. Här hamnade jag i somras på väg till Urkult när navigatorn lurade mig att ta en annan väg än jag tänkt. Då var vägen visserligen hyfsad men vid regn och menföre är det inte  roligt att köra där.

Var kan detta vara med skyddsväg mellan sjöbodarna? I Sverige heter det övergångsställe medan det i Finland heter skyddsväg. Båda är rätt anser jag.

 

Full i skratt

Ibland får jag sådana infall… tänk om man skulle! Ok, nu var detta tillfälle rent hypotetiskt men ändå.

Som vanlig fredag besökte jag köpladan och inhandlade förnödenheter för kommande veckas överlevnad. Bland annat korv, makaroner och ketchup. Plus en limpa. Man får väl kosta på sig?

Hissen ned till parkeringen delade jag med två yngre damer som också veckohandlat. Knäpptyst i hissen. Alla tre stirrade i väggen. Då fick jag ett infall, tänk om någon ringer mig just nu! Ni vet väl vilken speciell ringsignal jag har i min mobil, om inte här kommer den:

Det är en bit av Jonna Jintons först kulningar och den har jag som ringsignal i min mobil. Men nådigt tillstånd av röstens ägare.

Där stod vi i hissen med både påsar och vagnar när tanken slog, tänk om någon ringer mig nu och skrämmer slag på mina två medresenärer i hissen. Ringsignalen är både högljudd och genomträngande. Jag har tidigare sett folk få spasmer när Jonnas kulning helt plötsligt ljuder i rummet.

Tänk om jag låtsas att jag inte alls hör ringsignalen utan står där helt lugn och stirrar ut i tomma intet. Efter ett par tre signaler börjar jag titta mig omkring, liksom spanande efter något. Vrider huvudet fram och tillbaka, till synes lyssnade, huvudet åker på sned samtidigt som jag får en rynka mellan ögonen innan jag för in lillfingret i vänster öra och gnuggar frenetiskt. Ruskar på huvudet, ser bekymrad ut. Jonnas kulning fortsätter med oförminskad styrka från någonstans nära mitt hjärta där jag har min mobil i jackfickan. Jag rycker på axlarna, ser oförstående ut och tittar i taket.

Det är precis då i mitt lilla tankeexperiment som jag får mitt skrattanfall. Då när dörrarna öppnas i hissen och vi träder ut i den befriande parkeringsgrottan. Lätt frustande styr jag min kundvagn bort från hissen och hoppas att de unga damerna inte upptäckte vilket drama som just utspelat sig. Alltid något man kan förnöja sig med i en hiss en helt vanlig fredag.

 

 

 

Bettan stod troget kvar i sitt bås och väntade