Varför det?

Idag gjorde jag en ny bekantskap. Det var Hanna som var mycket pratsjuk och som följde efter mig nästan varje gång jag gick mellan Saltgruvan och gamla kontoret. Hon upplyste mig om att hon hette Hanna och skulle börja i andra klass till hösten. Deras hus var för litet för de hade så mycket grejor berättade hon också helt apropå.  I dockvagnen låg hennes favoritdocka Elisa. Hon hade fyra dockor till men de fick inte följa med när hon gick på promenad, och det gjorde hon ofta. Hon är ute nästan hela dagarna, sa hon.

Några lekkamrater syntes inte till så jag antar att hon hade lite tråkigt och passade på när jag dök upp. Då kunde hon få sig en liten pratstund medan hon fyrade av en serie frågor. Varför, vem, när, var, varför, varför, varför. Hon var en riktigt frågvis pratmoster och var inte alls blyg.

Jag kom att tänka på sister Janes flickor när de var i ungefär samma ålder och ofta kom hem till mig för att få sitta en stund vid datorn. Det var den tiden innan sister hade skaffat dator. De var också mycket frågvisa och ibland tröttnade jag på deras frågor och införde då en regel att när de besökte mig fick de ställa högst 10 frågor. –Varför det? frågade de genast och rappt svarade jag: Nu har ni bara 9 frågor kvar! De tittade konstigt på mig och fortsatte med sitt datorspel eller vad de höll på med för stunden. Idag ser jag dem inte på veckor och frågandet har upphört för länge sedan.

Man borde kanske uppskatta barns frågande lite mera för det är deras sätt att utforska världen och förstå varför den är som den är. Ibland blir man ställd och vet inte riktigt vad man skall svara för knappt har man gett ett svar så kommer ett Varför det? på studs. Roligt är det i alla fall att det finns oblyga barn som kommer med sina ibland underfundiga och nyfikna frågor. En och annan tankeställare får man.