Hög Tid för upprättelse

Senaste weekend besökte jag Umeå, eller Ubmeje som staden heter på samiska. På Idun teatern fanns då föreställningen Hög Tid som handlar om den samiska spelmannen Nils Johannes Renström vars musikaliska begåvning var gudabenådad. Ingen kunde traktera fiolen som han. Han livsöde blev dock tragiskt i och med att han blev ihjälsparkad på ett bröllop i Västra Sjulsmark kring advent 1886 och begravdes 9 januari 1887 på Bygdeå kyrkogård.

Hans baneman var en byaspelman som kände sig akterseglad av Renströms skicklighet och taktsinne varför han i ren avundsjuka och under rusets inverkan angrep Lappojken, som Renström också kallades, eftersom han var kortväxt. ”Nu ska ja spark ihjäl dä lappdjävul” var det sista han hörde innan misshandeln avslutade hans liv.

Hans begravning skedde i tysthet vilket innebar att det var en begravning utan ceremoni, utan klockringning, om möjligt skulle begravningen ske efter mörkrets inbrott och graven grävdes på ett avskilt område, i ”illgärningsron” utanför vanliga gravar. Utan gravsten, ingen vet idag var hans grav finns. Ett ganska vanhedrade sätt att bli begraven på trots att han inte gjort en fluga förnär utan tvärtom var offret.

Orsaken till detta var att han var utfattig, som det hette, att han var same och kringvandrande spelman. Man kan förmoda att det fanns rasistiska och sociala orsaker  varför han inte fick en vanlig begravning. Detta skulle nu rättas till och i lördags avtäcktes en minnessten vid Bygdeå kyrka med inskriptionen:

Bröllopsfesten slutade i tragedi
Fiolen tystnade men arvet lever kvar
Spelmannen
Nils Johannes Renström
1857-1886.

Detta musikaliska arv förvaltades väl i föreställningen Hög Tid. Först i Skellefteå, sedan i Bygdeå och sist i söndags i Umeå. Thomas Andersson, en av initiativtagarna till denna upprättelse, var den som inledde med fiolspel och berättande om Johannes Renström. Ett flertal andra artister och musikanter bidrog med musik och berättande. Ej heller att förglömma landshövdingen för Västerbotten, Magdalena Andersson, som berättade om hur det var på 1800-talet i Västerbotten. För första gången fick jag också uppleva legendariska JP Nyströms orkester. Sist på scen kom Katarina Barruk med två medmusikanter som delvis framförde musik som jag inte hört tidigare. Ett starkt framträdande där första låten var Vásstiedh! och sista Ij gåssieke. Mellan dessa låtar jojkade hon Umeälven och Vindelälven. Det heter att man jojkar någonting, inte att man jojkar om någonting eller en person. En viss skillnad.

När jag fick nys om detta i somras, eller var det i våras, så bestämde jag mig på stående fot för att detta skulle jag se och på söndagskvällen satt jag bänkad i ett fullsatt Idun på fjärde raden som dessutom var upphöjd så att den var i nivå med scenen. En bättre plats kunde inte uppbringas! Synd bara att det var fotograferingsförbud, annars hade jag med systemkameran fått jättefina bilder.

I föreställningen riktades uppmärksamhet på den rasism och diskriminering som samer utsattes för historiskt men som även idag är verksam. Lappdjävul är inget ord som försvunnit helt ur språkbruket. Svenska staten som kolonisationsmakt i Sápmi är graverande men tydligen inget man skäms för ändå. ”Konvention om ursprungsfolk och stamfolk” (ILO 169) har varken Sverige eller Finland undertecknat. Ogenerat fortsätter man med utredningar år efter år.

En bra föreställning i söndags som jag är glad att jag fick uppleva. Thomas Andersson är en fantastisk berättare och spelman. Historien om den samiska spelmannen Nils Johannes Renström har jag tidigare hört berättas av Andersson men han kan ändå variera berättandet så att det varje gång är något nytt i framställningen. Till exempel beskrev han denna gång dråparen som en person som inte gillade människor som inte såg ut som han eller som inte var av samma sort. Ett nog så välbekant fenomen även idag.

Med muntlig berättartradition är det som med folk- och spelmansmusik, grunden är den samma men framförandet kan variera över tid och från person till person.

Videon nedanför startar där Thomas Andersson berättar om Nils Johannes Renström.

Tyvärr ingen bild från själva föreställningen men detta är Folkets Hus i Umeå som också inrymmer Idun teatern med över 1100 sittplatser.

---

Stark samling till minne av stor samisk spelman – Västerbottens-Kuriren. Här finns en bildserie på sju bilder samt medverkande på scen i listan som finns under pilen.