Lite vitt på marken

De sista dagarna av oktober glider förbi. Den allra första lilla snön har synts till och ikväll visar utetermometern -3,8 C. Höstvintern är här. Vet ni förresten att samerna har åtta årstider? Då kanske man kan tala om höstvinter? Vårvinter finns annars i svenska språkbruket.

Vi tog en promenad till skogs idag. Torsdagsklubben. Gick i lätt snöfall längs en skogs- och villaväg. Pratade om ditten och datten. Kom till Fumoshällorna (hoppas jag skriver namnet rätt, annars blir det rättelse), eller Fågelberget som det står på kartorna. Ett fint ställe med bergshällor och svagt vuxna, låga tallar. De har minsann fått klamra sig fast. Stället torde vara det högsta i byn med dryga 30 m över havsytan. Alltså inget jättehögt berg men ändå högt för våra förhållanden. Tidigare fanns här ett utsiktstorn men det har tyvärr störtat samman för länge sedan.

Det berättas att här också skulle finnas en stenkyrka. Alltså inte en riktig kyrka utan en stensättning som skulle vara bygg med sittbänkar under öppen himmel. Detta blev idag inte närmare undersökt utan det få bli en annan gång. Intressant i alla fall med sådana berättelser även om det inte finns några direkta bevis för detta. För 2000 år sedan var detta en holme i ett brusande hav och vem vet vem som då här färdades? Förmodligen helt andra människor än de vi bybor idag är utgångna från. Oxkangar omnämndes första gången till pappers i slutet av 1400-talet.

Vi passerade också en gammal gångstig genom skogen som användes flitigt innan vägarna byggdes. Den är ungefär 3 km lång från byn till sjön i nordväst. Ofta var det fiskare som bar sina fångster i säckar längs stigen. Här uppe på Fumoshällorna finns spår kvar av stigen och också några vilostenar. De var stenar lämpligt utplacerade för en vilopaus högst uppe på berget. Och jovisst, de finns kvar om man bara vet var de är belägna. Som tur är har en av Torsdagsklubbens medlemmar gott minne och erfarenhet från gången tid.

Vi traskade tillbaka till byn och skildes. Jag tog stigen mot mitt-i-byn och de andra två fortsatte mot Norrbyn. Så kan man också göra en dag i slutet av oktober.

Ut i skogen vi vandrade. Fast detta är min stig på väg hem

Vi hade en småilsken – jag blev rejält utskälld i början –  men ändå godhjärtad hund med som skydd mot eventuella vargar och älgar. Fast ibland försvann hon i ljungen.

Här ser vi vilostenarna. De ser kanske inte mycket ut för världen men de hade en viktig funktion förr i världen och den som gick här fick sig en välbehövlig paus. Man kan undra vilka historier som här berättats?

Vi passerade också en djävulsåker, ett område med kullertenar där det inte växer någonting.

Se där har vi skribenten själv.

Till sist en bild på blomsterharven som nu är tömd på blommor och krukor.