Allehanda

Jag stötte på en bok om Hasse Alfredsson

Just nu håller jag på att läsa boken ”Öreälven – den raka vägen är inte alltid den bästa” av Arne Müller och Ingrid Eriksson. Den handlar helt enkelt om Öreälven som rinner från Stöttingsfjället till Bottenhavet och byn Öre i Nordmalings kommun. Längd 190 km. Jag har under mina irrfärder i Norrland passerat denna älv några gånger och tänkte att det kunde vara trevligt att finna ytterligare några pärlor längs denna älv för eventuella besök längre fram. I boken plockas fram intressanta platser och förslag på vandringar.

Men sedan då, när den boken är färdigläst, vad då tar jag mig då an? Förvisso har jag en och annan bok på lager men så dök en recension upp i Öviks Allehanda som gjorde att jag fick upp ögonen för Kalle Linds nya bok ”Hasse Alfredsson: en sån där farbror som ritar och berättar” – en biografi om den store komikern och humanisten Hasse Alfredsson.

Jag är en stor beundrare av Hasse Alfredsson och hans Lindeman-figurer som mer eller mindre improviserades fram tillsammans med Tage Danielsson. Men Hasse gjorde så mycket mera än det. Vi har t.ex. filmerna Äppelkriget och Den enfaldiga mördaren? Han var också en flitig revymakare och författare.  Många järn i elden hade han och jag ser fram emot att läsa om han liv och bravader. Boken är också, enligt Ragna Fahlander i ÖA, ”…en skildring av Sverige från 1930-talet och framöver”

Boken finns på Adlibris, bara att klicka hem, men jag brukar ofta kolla med bokhandeln i provinshuvudstaden om böckerna också finns där till salu. Lite grann vill jag stödja de affärer i provinsen som har svenska böcker i sitt sortiment.

Kalle Lind är ju annars själv en intressant person med bl.a. den populära podden ”Snedtänkt” på Sveriges Radio. Han har också en egen blogg även om den är sporadisk. Böcker har han skrivit flera.

Stöttingfjäll, fjället där Öreälv har sina källor, påminner mig om ordet stötting, eller stytting som vi uttalar det. En stytting är den undre delen av en ”åka”, en slags släde som förr i tiden användes i skogs- och jordbruksarbete. En åka bestod egentligen av två styttingar efter varandra med påbyggd ram som bar godset: virke, ved eller hö. Hö kunde man också köra i en ”skrinda” där det rymdes mera. Jo, jo, sådana har jag hunnit att köra! Jag har till och med en uppsättning styttingar ståendes i uthuset. Bara hästen som fattas. – En sparkstötting (spark) vet vi alla vad det är.

Vilken är din bästa Lindeman-historia? Har du varit med om när höbärgning och virkestransporter sköttes med häst och de doningar som då användes? 

Jag har bilder från Öreälven men tyvärr hittar jag dem inte i skrivande stund. Det får istället bli en bild från Årefjällen 2013.

 

Här ser ni mina styttingar som inte varit i bruk på årtionden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Hasse Alfresson – Wikipedia

Kalle Lind – Hans blogg

Öreälven – Wikipedia

Snedtänkt med Kalla Lind – Sveriges Radio

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

  • annepauline

    Nostalgi på hög nivå att se en bild på styttingar. Vi sa stöttingar. Jag har varit med om att bärga hö med det mesta hästdrivet.
    Jag har räfsat hö med hästräfsa och tagit in hö med häst och kärra ( breidflakan ). In i ”mina” lador, du vet, haha. Jag har även kört häst med stöttingar. Det kunde gå med en himla fart om man fick upp ett spår i snön som höll sig ett tag. Och om hästen var på gott humör vill säga. Så har jag mjölkat kor för hand från sjuårs ålder. Varenda kväll. Morgon och kväll på söndagar. På den tiden gick man ju bevars i skolan även på lördagar. Det var härliga tider. Mina kompisar som hade ladugård gick aldrig ens in i ”föjse”. För det luktade så illa där, sa de. Jag är bonde i själ och hjärta.

    • Per

      Stytting eller stötting är samma, bara en dialektal variant. Jag tror stötting är det officiella ordet. Det finns en hel del benämningar på gamla körredskap för hästar som kanske bara vi som var med på den tiden känner till. Hästen försvann nog ur jordbruket senast i början på 1970-talet, skulle jag tro. Så vi är kanske den sista generationen som har erfarenhet av ett jordbruk där hästen användes som dragdjur. Känns lite som en annan värld och mycket nostalgi.
      Jodå, hästräfsa har jag också kört. Hästdragen harv var ett annat redskap jag har minne av. Däremot har jag inte mjölkat kor vad jag minns men mockat dynga har jag gjort, ha, ha. Och också kört ut gödsel på åkern vintertid med just en ”åka”. Jag kunde inte ha varit gammal då. Vilket slit! Så fähusdoft har jag nog känt minsann.

  • hasse

    Minns när jag 10-årsåldern följde med min pappa, måste ha varit en lördag, och hjälpte honom att köra ut virke med häst och styttingar. Hjälpte till efter bästa förmåga iklädd min nya täckjacka. Det var på vårvintern och när vi kom hem var täckjackan täckt av kåda. Då var min mor inte glad.
    Men mitt bästa minne var när vi hade paus och åt medhavda, hembakade rågbrödssmörgåsar med stekta ägg på…så gott ! På den tiden fanns inte ordet lunch.
    Min far uttalade sej senare att hans rygg blev i bättre skick när han sålde hästen och slutade med skogsarbetet.

    • Per

      Trots att skogsarbetet förr i världen har ett visst romantiskt skimmer över sig var det ett slitsamt arbete. Jag kan förstå att din far fick bättre hälsa efter att han slutade med skogsarbetet. Å andra sidan, närheten till naturen, frånvaro av maskinbuller och pauser med rågbrödssmörgåsar med ägg var en upplevelse som mycket få upplever idag. Jag har ganska dåligt luktsinne men jag minns hur en häst i skogsarbete luktade!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »