En kväll på biografen
Tänka sig, jag gick på bio i söndags och såg filmen ”En del av mitt hjärta”. År och dar sedan jag senast satt i en biosalong och faktiskt tittade på en film. Kanske årtionden? Annars har jag nog besökt Ritz i Vasa där filmen också visades. Fast då i andra ärenden, mest musikframträdanden. Men som sagt, nu var det bio och jag fick till och med smaka popcorn och ytterkläderna fick man ta med sig in i salongen. Riktig biokänsla.
Hur var filmen då, kanske ni undrar? Jag skrev ju lite om den i ett tidigare inlägg men då mest om Tomas Ledins musik som är stommen i filmen. Skall vi säga som så att ”En del av mitt hjärta” inte är någon milstolpe i svensk filmhistoria men efter en tämligen ljum inledning så spurtade den ändå in på en svag fyra av fem stjärnor enligt min bedömning. Hyfsad handling, flera fina dansnummer och visst fanns det också humor och romantik i filmen.
En orsak till att jag ville se filmen var förhoppningen att höra Ledins låtar i nya, spännande tappningar, typ ”Så mycket bättre”, TV-serien på TV4, men nej, där blev jag besviken. Det hade kanske behövts någon utpräglad sångarbegåvning bland skådespelarna. Inte för att det lät dåligt, tvärt om, det var fart och fläkt och tillsammans med dansnumren var det riktigt njutbart men Tomas Ledin sjunger Tomas Ledin bäst. Enligt mina öron men det är också en smaksak.
”En del av mitt hjärta” är en snäll, varmhjärtad och folklig film i svensk idyll där alla till sist får varandra så som det var menat trots vissa förvecklingar och äventyr. Hela tre kärlekspar hittade hem. Eller var det fyra? Det kunde man inte tro när filmen startade. Andra saker kunde jag gissa men det fanns också överraskningar. En sådan var Isabellas far (spelas av Johan Ulveson) som förvandlas från smått ilsken och besviken man till en riktigt munter kavaljer.
Jo, en lustig och för mig personlig detalj. Isabellas far har en grammofon som skymtar ett par gånger i handlingen. En sådan där lite billigare stereoanläggning som var vanlig på 1970-talet. Just en sådan hade jag också inhandlat på senare delen av samma årtiondet. Och på en har jag många gånger spelat Tomas Ledin.
Så kan man också tillbringa ett par timmar mitt i mörkaste vintern innan solen åter gör entré. I ”En del av mitt hjärta” finns det mycket sol!
En del av mitt hjärta – Går bl.a. på Ritz i Vasa. Här finns också en trailer för filmen.
En del av mitt hjärta – Mitt förra inlägg
Och vill man inte gå på bio så får man nöja sig med en tango! Huvudsaken är att man inte sitter på sin kammare. (Jag hade ingen annan bättre bild att visa upp, så då blev det denna…)
Men vänta nu. Så här på tidig morgonkula nyårsaftonen kom jag på att jag har ju en mycket lämplig bild, nämligen min stereoanläggning som jag köpte på 70-talet. Den finns kvar på vinden i Alinas kammare. Visserligen dammig och bortglömd och ser jag inte helt fel har någon fågel satt en och annan fläck på spelaren. Märket är Luxor. Minsann. Borde vara i körbart skick ännu.
Du kanske också gillar
8 kommentarer
Erik Forsling
Så P.J.
– då har du skickat ett nytt inlägg till oss läsare, och jag ser det som en möjlighet att vara först ut med en nyårshälsning på detta forum. Den som skulle förmedlas via Post Nord ligger sedan länge lika frankerat och adresserad som oskriven. Så blir det ibland när tillvaron gör sig påmind – först med monstruöst mycket arbete, och så knall fall en långledighet. Som att gå direkt från Sahara till Arktis bara genom en fingerknäppning. Man liksom fiser ihop som en punkterad kondom på villovägar. Budskapet stannar i karantän, man bara glor hålögt på pennorna och de tomma skrivytorna. Det gick ju så bra att skriva när fritiden var minimal, men så fort ledigheten kom, och två fådda helrör bourbon runnit ner under ett par dagar kom den maximerade tröttheten.
Och den lilla familjen om sex personer, mitt emot min dörr, fick sin traditionella julkorg – efter mycket om och men, och stora utgifter – först i natt, som en nyårshälsning. Men korgen i trapphuset är alltid en installation, applicerad om natten, som ska upptäckas på morgonen.
Mycket har jag skrivit, inte minst innan dessa helger, men bloggägaren är inte den enda som har sitt adresserade och frankerade kort liggandes oskrivet i mitt schatull. Men det kommer nya år, och nya chanser till de av oss som Den Väldige väljer att spara för ännu en prövoperiod. Om jag tillhör den skaran får framtiden utvisa. Är själv enkom glad och tacksam över att inte veta detta i mitt nyårsgrubbel. Och så är jag fixerad vid den mystiska, eller snarare mycket charmerande, Henne. Det finns många faktorer som kan få en människa på knä. Och bilskrället jävlas – men den 7/1 återgår tillvaron till de numera normala långskiften som brandvakt, liksom till de lika tidiga tågresorna till Uppsala, som till de sena hem till Tierp – förhoppningsvis efter en sittning med skriverier, öl – och kanske mat – på Fasching eller Bishops Arms. Numera kostar jag på mig att ta på spenderkostymen, bara för nöjets och slöseriets skull. Jag har under långa tider inte kunnat kosta på mig denna lyx, men nu handlar jag för egna förvärvade och skattade svenska dollar och monedas. Det håller väl inte i längden, men jag hoppas att arbetsperioden räcker minst januari ut.
Allt väl till dig P.J. – och till dina läsare – inför det nya, inte bara året, utan seklet.
Per
Tack det samma, även till dig ett förtröstansfullt Gott nytt år och sekel!
För hundra år sedan inleddes det som kallades ”det glada 20-talet” men få se om det alls stämmer in på detta kommande decennium. Jag tänker främst på den våg av egoism och trångsynthet som drabbar världen med ”starka ledare” av olika dignitet som ifrågasätter demokrati, medmänsklighet och en fri värld. Och folk låter sig glatt luras upp i toppen på ett träd och dessutom såga av den gren de sitter på. Det ser jag som ett bekymmer.
För att återhämta kraft och spänst i både sinne och lekamen så rekommenderar jag långa promenader! Inget gör så gott som en spatsertur i det fria. Månne inte skrivlusten då återkommer efter att ha rensat hjärnan och fått ny inspiration?
Detta med Henne låter utan tvekan lite mystiskt. Åtminstone för oss som bara får en liten glimt av något charmerande. Även där får kommande år visa vägen.
En fin tradition du har att glädja lilla familjen i samma port vid årets slut! Jag kan tänka att de blir glada.
Du kan gott spendera lite nu när du jobbat så mycket senaste tid. Lite avkoppling kan behövas och vad är bättre än god mat och öl på lokal. Kanske i avskildhet med vässad penna eller i samspråk med någon annan vandrare på livets stig. Vi får hoppas på ett nytt år där vi träffar nya människor som det går att prata med och som ger nya erfarenheter. Ha det gott Erik och sköt om dig!
Erik Forsling
Fasching här ovan – Katalin ska det vara. Där hamnade jag i fel stad.
annepauline
Nyårsafton och här skiner solen första dagen på väldigt länge. Grönt och fint är det ute, som en vårdag i mars. Det var åtta plusgrader igår.
Ren och skär nostalgi att se bilden på din stereo. Tänk vilken lyx att äga en sådan apparat på den tiden. Ett klistermärke med svenska flaggan sitter kvar…
Annars får vi allt ge oss till tåls och med spänning vänta på vad Erik F:s möten med den charmiga damen ska leda till. I romanerna brukar det stå Fortsättning i nästa nummer när det blir riktigt spännande och nu väntar i alla fall jag verkligen på Eriks fortsättning. Det verkar bra hittills. Jag skulle tro att damen väntar på en liten invit.
GOTT NYTT ÅR TILL DIG PJ! Fortsätt med bloggen, börja för allt i världen inte vlogga.
Per
Samma här, fint väder, sol, någon minusgrad och lätt vind.
Jag hörde förresten isen sjunga idag när jag besökte Gubbholmsbadet i Maxmo där dansbanan finns. En liten upplevelse. Dock badade jag inte.
Tur att jag har min stereo kvar. Kanske den blir värd en vacker slant på loppis småningom? Den gav mig många sköna stunder när plattorna snurrade på tallriken. Dom har jag också kvar. Jo, flaggan sitter stadigt fast och det får den fortsätta med.
Vi får se vad Erik låter oss ta del av. Jag är anar att det är ytterst små glimtar i så fall även om han har förmågan att vältaligt uttrycka sig i text.
Tack det samma! Ett Gott Nytt År önskar jag dig och så fortsätter i väl på bloggen som vanligt. Inget vloggande här minsann! 🙂
Wesber
Jag var också på bio igår med barnbarnen och deras mormor. vi såg Frost 2 och den var väldigt fint gjord. Men det var smockfullt på Biopalatset i Borlänge och jag som inte tycker om att bli inträngt fick nästan panik innan vi fick gå och sätta oss i biosalongen. Och där hade jag givetvis sett till att få platsen längst ut bokad så det blev lite rymd i.a.f åt vänster. Det där med att bli inklämd tror jag sitter i från barndomen när jag kröp in i en vägtrumma på hemväg från skolan och fastnade , det tog ett bra tag innan jag lyckades åla mig bakåt och ut ur trumman. Jag får panik än i dag av för trånga klädesplagg som fastnar när dom ska dras över huvudet. Ve och Fasa.
En sån stereoanläggning köpte jag också när jag flyttade till Sverige på 70- talet, den är kastad på tippen sen länge.
Gott Nytt År till dig och alla dina följare.
Per
Frost 2 skall vara en väldigt fin film efter vad jag hört och förstått. Kanske inte så konstigt att det var fullsatt i salongen.
Jag kan förstå att händelsen i vägtrumman satte sina spår.
Jag kan också tänka mig att bli inklämd i ett flygplan med tre säten i rad och får den mittersta platsen mellan två tämligen storväxta personer inte heller är din favoritsits. Hur har du det annars med att flyga? En sak är rädsla för att störta, en annan är känslan att vara instängd.
Aha, stereon måste ha varit en folkmodell på 70-talet. Något som de flesta hade råd att köpa. Egentligen var det ingen dålig apparat. Kul att de hade med denna i ”En del av mitt hjärta”.
Tack det samma! Ha ett Gott Nytt År där borta i Dalarna!
Wesber
Nädå, jag har inga problem med att flyga konstigt nog. Sist vi for till Grekland fick jag fönsterplats och fick mina söner bredvid mig och då kände jag mig inte ett dugg trängd. Men skulle jag ha hamnat mellan två 150 kilos gubbar då hade jag propsat på att få byta plats.