Funderingar

Herrarna satte oss hit – en bok och funderingar kring gränser

Detta med gränser är intressant. Behövs dom, hur skapas dom och vem skapar dom?

Jag har nyligen läst boken ”Herrarna satte oss hit” av Elin Anna Labba som handlar om en del samers tvångsförflyttning från norra Sverige och Norge söderut i Norrland under början av 1900-talet. Lappfogden gjorde upp planer och pekade med hela handen: Du flyttar! Den som trilskades hotades med stämning och att få betala flytten av renhjorden som utfördes av andra på uppdrag av fogden.

Samerna i norr hade sedan urminnes tid flyttat sina renhjordar mellan sommarbetet vid norska kusten och vinterbetet på svenska sidan men detta upphörde när unionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905 och Norge krävde att gränsen mer eller mindre stängdes för denna årliga förflyttning av renhjordarna och att markerna användes för norrmännens behov.  Renbeteskonvention 1919 reglerade detta.

Det blev det för många renar på den svenska sidan av gränsen och detta löste svenska myndigheter genom tvångsförflyttningen av samer och renar söderut till trakter de inte kände till och många gånger inte heller var välkomna till. Förluster av renar vid denna förflyttning var inte heller ringa för renarna ville tillbaka till de trakter de instinktivt kände att de tillhörde och rymde ofta norrut. För att inte tala om de mänskliga tragedier som utspelades när släkter och familjeband slets sönder och många aldrig återsåg sina fränder.

Som om det inte räckte fanns också rasismen, nomadskolornas kraftiga assimilering av barnen och  språkliga och kulturella förluster.

Bokens titel ”Herrarna satte oss hit” antyder att besluten togs av någon annan och uppifrån. Herrarna, makten och staten. Som så ofta tidigare och för den delen, också senare. Någon, några, långt borta, beslutar och ritar gränser. För samerna fanns inga gränser utan de följde sina traditioner, naturens och årstidernas gång. Det organiserade samhället och dess styresmän tyckte annorlunda.

Boken är angelägen för den som vill veta och få insikt i hur det kändes för människorna. Få känner egentligen till denna tvångsförflyttning i modern historia i Sverige. Och vem bryr sig, svarar förmodligen många. Jag tycker att det är viktigt att känna till historien och de umbäranden och katastrofer som tvångsförflyttningen innebar för många av de samer som drabbades. Det gäller att känna till och lära av historien. Historien upprepar sig, är ett känt talesätt. Den kan drabba dig!

Eller för den delen, karelarnas förflyttning i Finland när potentater i Sovjetunionen ritade om kartorna efter andra världskriget. Vart försvann dessa människor och vad vet vi om detta idag? Förstår vi och kan sätta oss in i vad som hände eller glömmer vi bort och tar det med en gäspning?

Jag förstår mycket väl att gränser behövs för att organisera samhället men om vi betänker de orsaker och händelser som ligger bakom de flesta gränsdragningar mellan nationer är det mången gång ingen vacker historia. Krig, kolonisering, mänskliga tragedier, blodspillan, makthunger, smutsiga överenskommelser, anfall och försvar.

Samerna har fått sitt land koloniserat och ockuperat därför att de inte bjöd länder som Norge, Sverige, Finland och Ryssland tillräckligt motstånd. Om ens något och gränserna ritades av herrarna långt borta. Därför blev det som det blev.

En bild från Stekenjokk som jag besökte i september 2018.
I sommar har det varit så mycket besök på Stekenjokk att det har blivit problem för renarna. Vajorna och deras kalvar har i vissa fall kommit bort från varandra när de blivit störda och kalvarna har inte klarat sig.  Den inhemska turismen i Sverige har i sommar ökat markant och det har sina baksidor på sina ställen.

Pärmbild från boken.


Samtal med Elin Anna Labba – Sveriges Radio, Lundströms Bokradio
Lappkodicillen – Wikipedia
Stängda gränser och okända marker – Samer
Herrarna satte oss hit : om tvångsförflyttningarna i Sverige – Adlibris. Det finns också billigare e-bok och ljudbok.
Det här är den svenska historiens mörkaste kapitel – Expressen

2 kommentarer

  • Annepauline

    Min mormor och morfar hade en rätt stor gård och lantbruk. De tog emot tre karelare, ett par med en son, som kom vandrande mitt i natten med sin enda ko. De blev kvar på gården i flera år men flyttade så småningom till Helsingfors. Det var synnerligen arbetsamma och bra personer. För ca tio år sedan kom deras barnbarn till Österbotten och hälsade på min kusin som nu bor i gården. Barnbarnen bor med sina familjer i Helsingfors och de ville så gärna se huset dit deras släktingar kom vandrande med sin ko mitt i natten. Det blev ett väldigt fint och känslosamt möte från båda håll. För många karelare gick det inte alls lika bra.

    • Per

      Karelarna råkade illa ut när Sovjet norppade åt sig Karelen och drog nya gränser. Sånt som ofta händer när gränser dras långt borta. På något sätt lyckades ändå Finland ta emot och placera dessa flyktingar. Hit till Österbotten kom en hel del av dem, precis som till din morfar och mormors gård. Säkert lever minnet till stor del kvar inom släkten hos ättlingar till dessa hemlösa karelare. Fint att helsingforsborna fick kontakt med nuvarande gårdsägare och de fick se något av sin historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »