En utmanade promenad på/i Stockholmsgatan

Hemkommen senaste natt tog jag en liten sovmorgon i morse. Tyckte jag var värd det efter gårdagens begivenheter. Först ett besök på Stockholmsgatan i Åsele kommun och därefter hemfärd med Wasa Express över Kvarken i höstligt mörker.

Att hitta Stockholmgatan på kartan är inte helt lätt. Det är ingen gata i Stockholm utan ett naturreservat på gränsen till Västernorrland med detta konstiga namn. Det är en kanjonbildning med branta stup och väggar på vissa ställen 50 meters djupa och ca. 1,5 km lång. För snart 9400 år bildades den då en isälv tog denna väg och gröpte ur berget. En jordbävning tros också har bidragit till denna Guds skapelse.

Långt ut i ödemarken lyckades navigatorn visa mig vägen till den norra parkeringsplatsen. Själv hade jag inte en aning om var jag var. Tanken slog mig, tänk om telefonen lägger av, hur hittar jag då tillbaka till någon huvudväg i detta virrvarr av små skogsvägar. Troligtvis hade jag fått offra ett antal liter bensin innan jag hittat rätt. Kanske någon vänlig själ, visserligen sällsynt i denna ödemark, förbarmat sig över mig och förklarat att jag kört helt fel och visade 50 km åt andra hållet.

Så gick det dock inte utan jag begav mig frimodig ut på stigar mot denna märkliga gata. Först blev det att trava några hundra meter på vanliga skogsstigar men så öppnade sig ett landskap av brutala klippor, stenar och stup där det en gång i tiden forsat vatten. Terrängen blev snabbt svårare och det gällde att på sina ställen mer eller mindre klättra och följa de spår som andra tidigare vandrare nött fram. Denna del av reservatet är kanske inte direkt lämpat för små barn och gamla gubbar. Host, host, jag tog mig galant vidare, känner mig inte redo för den klassen, men det gällde att se upp var man satte sin fot. Ganska halkigt här och var och en gång drattade jag omkull men klarade mig undan med blotta förskräckelsen. – Märkningen av leden var på sina ställen inte helt tydlig.

På andra ställen var det mera framkomligt och själva banan är inte så lång, ca. 1,7 km till andra, södra parkeringsplatsen. Dock vände jag ett par hundra meter från denna parkering och återvände till Bettan som troget väntade. Därmed missade jag också Uvtjärnen men den får jag ha kvar som lockbete för att åter besöka detta fina naturreservat. Den tjärnen ligger bara någon hundra meter från södra parkeringen så det blir en lätt match den gången jag har ett par timmar extra.

På väg tillbaka så missade jag den stig som skulle fört mig samma väg tillbaka som jag kom och istället gick jag en tur upp till bästa stället för att se kanjonen från ovan. Inte så svårt trots allt att bege sig upp till toppen på denna präktiga klippa. Dock aktade jag mig för att gå allt för nära stupet och snubbla på någon rot eller oturlig sten. I så fall hade jag inte skrivit blogg denna kväll.

Stockholmsgatan är helt klart värd att se och uppleva. Speciellt om man har gott om tid och vill utforska alla skrymslen, toppar och utmaningar. Vanlig grundkondition krävs. Grottor finns här och var och ställen att klättra och kliva på finns det överallt. Dock bör man ha respekt för de utmaningar och faror som stup och oländig terräng bjuder. Bara detta att halka omkull och bryta ett ben kan vara en tankeställare för en ensam vandrare.

Nåja, allt gick bra och jag återvände nöjd till Bettan som väntade tålmodigt. Satte kurs mot Holmsund i telefonen. Ändrade mig och körde söder om Umeå via Röbäck för att slippa att åka genom centrum vid rusningstrafik, något jag testat tidigare och inte gillade.

Väl framkommen till terminalen i Holmsund fanns tid till att inspektera de markarbeten som gjorts för att förbättra logistiken. Nya ramper på bussarna och som jag bedömde det, mera än 100 parkeringsplatser för bilar. Det såg snyggt och funktionellt ut. Bara folket och vimlet som fattades.

Idag beslöts på hög nivå att åter försvåra passage över gränserna till grannländerna på grund av pandemin. Inte något som direkt främjar en livligare Kvarkentrafik och de satsningar som Wasaline gör. Vi får se var allt detta landar. Kanske vi om ett år kan åka fritt över till kungariket utan restriktioner och misstänksamhet, kanske inte. Glad är jag att jag i höst kunnat göra denna resa även om Stekenjokk blev en besvikelse på grund av stormen. Nu återstår att redigera en massa bilder och kanske jag också kan prestera ytterligare något inlägg om resan.

Det började bra. Var det inte svårare än så här? En vacker liten tjärn med grillmöjligheter för underbara sommarkvällar och varför inte sommarnätter. – Du håxar väl att klicka på bilderna och se dem i större storlek?

Ganska snart gällde det att ha bra på fötterna. Inga lackskor dög här. Vill dock påpeka att leden inte gick över dess klippblock.

Om man orkar klättra upp finns här en utmärkt plats att ha ett litet grillparty. Jättegrytan. En sten lär här en gång i tiden snurrat runt i isälven och skapat detta märkliga rum

Snart nog visade Stockholmsgatan sitt verkliga, vidunderliga jag. Däruppe stod jag på återvägen, på andra sidan ravinen.

Mitt i allt en nätt liten vattensamling. Dock inte Uvtjärn som vi sparar till ett annat tillfälle.

På väg tillbaka fick jag uppleva denna magnifika utsikt. Två steg från avgrundens brant.

På andra sidan ravinen fanns detta ljuvliga berg.

Se där väntar Bettan tåligt på mig.

Holmsund. Bussramper för bussar som inte finns. Hela åtta ramper räknade jag till.

Bye, bye Holmsund. See you soon! I hope!

---

Stockholmsgata  – Länsstyrelsen i Västerbotten
Stockholmsgata naturreservat – Bloggen Hemomkringvandring