Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

Annonser

Paradoxen eller risken?

I tisdags offrade jag min spanska kurs. Det är inte ofta som jag gör det. Språk är intressant att lära och spanska är mitt favoritspråk även om jag långt ifrån är fullfjädrad español.

Tisdagskvällen ägnades ändå åt språk, nämligen mitt eget modersmål finlandssvenskan. På Academill i Vasa höll nämligen f.d. ministern och politikern Christoffer Taxell och professor Fritjof Sahlström låda modererad av Vasbladets chefredaktör Niklas Nyberg. Diskussionstillfället hette ”Tvåspråkiga lösningar, hot eller möjlighet”.

Kvällen kom att ägnas åt svenska språkets ställning i Finland, tvåspråkiga skolor, förmågan att lära språk och inte minst den ”Taxellska paradoxen” som är mycket känd i Svenskfinland.

Den ”Taxellska paradoxen” lyder i korthet: ”Grunden för tvåspråkighet är enspråkiga lösningar. Tvåspråkiga lösningar leder i allmänhet till enspråkighet”. – D.v.s. svenska språket i Finland bevaras bäst genom att finlandssvenskarna har egna skolor och massmedia, ett eget militärt förband (Dragsvik), olika kulturinstitutioner och eget svenskt kyrkligt stift m.m. Tanken är att eftersom finskan är så dominerande i Finland så skulle svenska språket drunkna och snabbare försvinna om det inte finns svenska lösningar i det finländska samhället.

Andra åsikter är att detta isolerar finlandssvenskarna och att möjligheter att lättare lära finska inte tas till vara.

Professor Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor. Åtminstone att man kunde göra experiment för att se hur utfallet blir.

En orsak till att jag besökte tillfället var just detta med tvåspråkiga skolor. Vad är det för någonting? Något bra svar gavs inte men det nämndes samlokaliserade skolor vilket innebär att en svensk och finsk skola delar på lokaliteter som matsal, gymnastiksal och andra resurser men att undervisningen ändå är åtskild. Sahlström gav också ett förslag om att ämnen kunde hållas på olika språk. T.ex. matematik på finska och samhällskunskap på svenska. Låter inte speciellt bra, tycker jag. Det skulle lätt kunna innebära att de finskspråkiga eleverna fick fördelar inom matematik medan samhällskunskap gynnade svenskspråkiga.

Samlokaliserad skola finns redan i vår kommun och fungerar, efter vad jag förstår bra. Det är ingen nyhet. Men att det avsevärt skulle förbättra kunskapen i det andra inhemska språket tvivlar jag på.

Ju mera jag lyssnade, desto mera lutade jag åt att den Taxellska paradoxen stämmer. Jag tror att en språklig minoritet måste ha egna lösningar annars tar majoritetens språk över. Det finns det otaliga dagliga exempel på i Finland.

En annan sak är att det finns knappt någon diskussion alls om tvåspråkiga lösningar på finskt håll. Detta om något visar på risken med tvåspråkiga lösningar därför att de finskspråkiga tar sin dominerande ställning för given utan att ha något behov av tvåspråkighet. De föräldrar, finska eller tvåspråkiga, som vill att barnen utvecklar sin svenska sätter barnen i svensk skola eller i språkbad. Samma kan också finlandssvenska föräldrar och studerande göra i motsatt riktning.

Jag tror att bästa sättet att lära språk är att man får direkt nytta av språket. Barn lär sig lätt språk genom att ha lekkamrater med annat språk. De har direkt nytta av att förstå andra barn. Samma är det på en arbetsplats där man måste kommunicera med personal på ett annat språk men här kommer också viljan och motivationen in. Sådana begränsningar har i allmänhet inte barn.

Själv lärde jag mig den engelska och tyska jag kan genom att läsa och lyssna på sådant jag var intresserad av. Grunden fick jag i skolan men det var intresset att hitta information som gjorde att jag utvecklades istället för att stagnera och glömma. Och nu är det spanskan som är mitt stora utvecklingsprojekt. Där återstår ännu mycket att göra men jag är på G. 🙂 J Samma är det nästan med vad som helst som är intressant. Finns tillräckligt intresse kan man lära sig nästan allt.

Intressant var det att lyssna även om jag inte fick den stora aha-upplevelsen i ämnet. Mest imponerade Christoffer Taxell som genom sitt framförande visade sin talang som talare.

Något som han genast i in sin föreläsning framförde var det nordiska perspektivet. Han menade att svenska språket är viktigt för att Finland skall vara en naturlig del av Norden. Det är inte enbart en finlandssvensk fråga. Jag kan inte annat än att hålla med. Tyvärr fördes inte detta mera på tal under kvällen. Detta kan möjligen visa att den finlandssvenska kopplingen till Norden uppfattas som självklar. Däremot är det inte lika uppenbart från finskt håll där man ofta tror sig klara sig med engelska av varierande kvalité och att EU är viktigare än Norden. Så har i alla fall jag uppfattat saken. Risken finns då att Finland inte uppfattas som en del av Norden vilket enligt min mening vore en katastrof. Med hyfsad svenska klarar man sig långt i hela Norden och det blir en mera familjär stämning i umgänget.

Jag blev inte helt övertygad om nyttan av tvåspråkiga skolor (framför allt pga bristande definintion) utan tror mera på den traditionella undervisningen i språk men att den borde förbättras. Teori och grammatik i alla ära men det borde finnas mera övningar där ens egna övriga intressen får bättre fokus. T.ex. tycker jag att det är kul att skriva en liten uppsats om mina åsikter och intressen på spanska istället för att strikt följa läroboken. Bra är det också att inte bara läsa från pappret utan mera använda den färdiga texten som stöd i en presentation och samtal.

Vad tycker ni? Hur lär man sig ett främmande språk bäst? Hur viktig är Norden för Finland? Finns det risk att svenskan i Finland småningom försvinner om det inte finns tvåspråkiga lösningar?

dubbelexponering-2017-02-19
Blir man dubbelexponerad i tvåspråkiga lösningar?

Fördumningens tidevarv?

I onsdags bevistade jag professor Dick Harrisons föreläsning på temat ”Samhällets fördumning”. Auditoriet Academill på Åbo Akademi i provinshuvudstaden var knökfullt och man blev t.o.m. tvungen att använda ett angränsande rum dit videolänk förmedlades för att alla intresserade skulle få en chans att se och höra den populära talaren. Kanske närmare 400 personer var närvarande.

Alla gillar inte Harrisons åsikter och utläggningar. Det har han också fått sig påskrivet genom arga och ibland hotfulla mail och samtal. Men han har skinn på näsan, förmåga att uttrycka sig och är påläst så det skall mycket till innan han måste vika sig. Hela hans person på scen uttryckte pondus och energi. Det kan också behövas, lärare i historia på Lunds universitet som han är.

Undervisning och utbildning i kungariket var ett av kvällens ämnen. Han påstod att kvalitén på de utexaminerade i Sverige har sjunkit i betydande omfattning p.g.a. att universitet och skolor konkurrerar om de pengar från staten som varje utexaminerad ger. Blir undervisning och tentamen för svåra byter helt enkelt de studerande utbildningsort för att slippa lättare undan och detta betyder att de läroanstalter och utbildningar som kräver mera av sina studerande riskerar att bli utan elever. Ordet korruption nämndes i sammanhanget eftersom lärare och examinatorer kan tvingas godkänna elever med svaga kunskaper i ämnet. Detta kan vara förödande för t.ex. en patient vars läkare inte har fullgoda kunskaper.

En annan fråga som togs upp var att idag uppfattas ofta en åsikt ha större betydelse än fakta. Inte minst på sociala medier uppstår fräna debatter där de med åsikter som inte är faktabaserade känner sig kränkta, vilket de också är snabba att påtala.

Jag kan inte annat än hålla med. Nätet är fullt av dynga som propsar på att vara sanning. Det värsta är att upprepas en lögn tillräckligt ofta blir den en ”sanning”. Källkritik är botemedlet men det kräver grävande och kunskap samt förmåga att framställa kritiken på ett tydligt sätt.

Tyvärr är detta idag inom politiken och samhällsdebatten ett ofog som kan kosta demokratin stora förluster när var man och kvinna, ofta anonymt, kan påverka med i stort sätt vilka påståenden som helst på olika forum, tidningskommentarer och sociala medier utan källhänvisningar. Inte minst flyktingdebatten är ett bra exempel. Påtalar man det orimliga eller felaktiga kan man bemötas med personliga påhopp, anklagelser om kränkning och rasism, pk-stämpel och krav på tolkningsföreträde.

Just tolkningsföreträde är för mig ett mysterium. Det borde rimligen betyda att en viss person eller en grupp har åsikter som inte får ifrågasättas; det finns bara en sanning. Det jag främst vänder mot är att då blir det bara en monolog, inte en dialog. Och var finns fakta som stöder en känsla eller en uppfattning?

Harrison talar om samhällets fördumning och jag håller med. Var finns idag bildning, breda kunskaper, kännedom om vår historia, givande och intelligenta samtal? Även massmedias roll kom upp. TV har länge kallats dumburken. Vi har en massa kanaler som erbjuder tävlingar, reality-tv, dokusåpor, livsstilsprogram, deckarserier men var finns kulturen? Är det alls möjligt att idag sända ett program som Musikfrågan Kontrapunkt som sändes på TV 1964-98? Finns det idag en person likt Sten Broman?

Vi har ett enormt flöde av program, texter, bilder och videos tillgängliga; hur då plocka guldkornen ur detta? Faller inte de flesta för de lätta, underhållande programmen istället för de program och texter som kräver lite eftertanke? Visst, det finns många bra TV-program men det gäller att hitta dem och inte förfalla till ett zappande mellan kanalerna. Säger en som inte tittar på TV.

Är ungdomarna idag mindre bildade, mera försoffade, mera hänfallna åt den lätta vägen? Jag hoppas inte det men alltför ofta stöter jag på förbluffande stora kunskapsluckor och dålig språkbehandling hos yngre människor. Eller är det en generationsfråga? Kan de annat som inte jag och min generation kan och vad är viktigt att kunna idag? En sak är då säker, den som inte kan sin historia har inget lärt av begångna misstag vilket kan stå framtiden dyrt.

Jag skall inte mera ingående orda om föredraget men till sist vill jag uppmärksamma en fråga som Harrison fick, nämligen vad skall Vasa Universitet satsa på i framtiden för att hålla ställningarna i den konkurrens som finns inom utbildningsområdet och regionalt. Svaret var: det svåra! Det är genom forskning, förutseende och att välja det som ingen annan ids, törs eller tänker på som man kan nå framgång. Samma filosofi hade den man som startade det företag som för några år sedan köpte Saltgruvan. Det lätta har redan alla andra satsat på och plockat pengarna ur.

Dick Harrisons fördrag finns på följande länk http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/102536 och även en artikel från Vasabladet http://online.vasabladet.fi/Artikel/Visa/102529 Om länkarna går att nå för icke-prenumeranter vet jag inte. Meddela gärna som kommentar om ni kan eller inte kan nå länkarna!

Edit: fördraget kan hacka lite i början. Gör en liten paus på en halv minut och prova igen så blir det bättre.

20160518_200819-1
Dick Harrison till vänster, Kennet Myntti, moderator, till höger i bild.

Digitalt entreprenörskap eller bara en vanlig blogg?

Bevistade ikväll föredraget ”Digitalt entreprenörskap” i Academill i provinshuvudstaden. På scen stod Annakarin Nyberg, Fil. Dr. och Internetforskare samt Clara Lidström mera känd som bloggaren Underbara Clara. Båda från Umetrakten.

Det handlade om att man kan tjäna pengar på bloggar och digitala medier, om Claras liv som bloggare och om bloggandet som yrke. Bland annat.

Claras blogg kom jag på allvar i kontakt med när TV-programmet ”Underbara Clara” i serien De obekväma sändes våren 2014. Jag gillade hennes stil, åsikter och rättframma sätt. Hennes blogg torde sortera under livsstilsbloggar med husmorsbestyr, odling, mat, pyssel och kläder som främsta varumärken men ibland blixtrar hon till och tar sig an rent politiska ämnen eller feminism. Det är främst då som jag finner hennes inlägg läsvärda. Men hon kan också reta gallfeber på folk som inte tål att en kvinna tar plats, har åsikter eller bara ståtar med sitt bullbak.

En sak som togs upp är den kvinnliga dominansen bland bloggare. Publikstillströmningen denna kväll talade sitt tydliga språk. Bland de 2-300 åhörarna fanns det bara 14 män anmälda. Clara menar att det inte gör så mycket, att det är t.o.m. är bra att det finns områden där kvinnor är i flertal och kan husera enligt egna huvuden, bygga nätverk och stötta varandra. Jag vet inte om jag helt kan hålla med henne i denna fråga. Visst är det bra att kvinnor kommer till tals och sätter normer men jag saknar bloggar från män som skriver om intressanta saker ur en mans synvinkel. Med att skriva menar jag inte bara att behandla ett intressant ämne utan att också kunna använda språket kreativt och med humor. Sådana bloggar skrivna av män är få. Tipsa mig gärna!

Att män inte bloggar är som om de vore analfabeter, något som inte kan vara bra. Nätet ger röst åt alla, framhölls i fördraget, men vad om inte männen öppnar munnen?  Varför så få män bloggar fick inte heller ikväll något slutgiltigt svar. Svaret finns hos oss män och vi var som sagt få ikväll.

Bloggar och sociala medier har idag mera makt och påverkan än man kanske skulle tro. Detta har uppmärksammats av företag som försöker få bloggare att göra smygreklam för sina varor och tjänster, ibland för en spottstyvel. Det gäller att som bloggare hålla tungan i rätt mun om man sysslar med ekonomiska samarbeten, som det så vackert heter. Å ena sidan kan det vara lockande att skriva fördelaktigt om en vara för att erhålla någon form av ersättning, å andra sidan gäller det att skriva på ett ärligt sätt så att inte läsarna fattar misstanke om bedrägeri. En bra blogg kan snabbt försvinna om förtroendet mellan bloggare och läsare får sina törnar.

Föreläsningen var intressant och många frågeställningar fick jag med mig hem i tankeryggsäcken. En fråga som framstod mera tydlig än de andra: borde jag specialisera mig på något område och försvinner då min nuvarande stil? Vill jag det eller skall jag fortsätta med att skriva vad som faller mig in? Det trivs jag med även om det blir lite spretigt ibland.

20160426 Academill
En del av den gamla kvarnens kvarter som nu huserar Åbo Akademi och många studerande. En utmärkt sal och scen för framträdanden finns fast inte i detta hamntorn som syns. Det hade ikväll blivit lite trångt.