Fredrik Lindström på estraden

I söndags lyssnade jag på Fredrik Lindström, han från På Spåret, ni vet. Dels hade han en stand-up föreställning på Ritz i Vasa, dels en föreläsning om dialekter, finlandssvenskan och rikssvenkan på Academill. Till stand-up behövdes biljett men föreläsningen var gratis, något som Vasabladet och Livslångt lärande bjöd på. Fullsatt!

Jag måste säga att stand-up på Ritz inte gav så mycket. Visst fanns det tillfälle till skratt och publiken var helt med på noterna men den stora behållningen för min del var föreläsningen på Academill. Han hade ett forcerat framförande och ibland lite väl invecklat resonemang. Snabbt ordflöde som en vädertjej från spanska Tv:n, som en kulspruta. Goda kunskaper i svenska fordrades för att hänga med i svängarna, skulle jag tro.

Han inledde stand-up med att publiken förmodligen ville att han skulle prata skit om Sverige och svenskarna. Varför det? Visst finns det en slags hat-kärlek mellan Finland och Sverige precis som mellan Sverige och Norge men jag hade då inga sådana förväntningar.

Det finns ett visst storebrorskomplex i Finland gentemot Sverige och visst finns det de som ser rikssvenskarna som lite blöta, stroppiga och fjolliga men överlag tror jag det mera kommer sig av förhållandet mellan landsbygd och storstad.

T.ex. de på landsbygden i Sverige, och då speciellt i Norrland, talar ju om Fjollträsk och menar då Stockholm. I Norrland är det rediga tag, spotta snus och gräva lite till, inte prata en massa strunt utan kör istället ut i skogen på snöskotern, för att dra till med en klyscha.

Många österbottningar från landbygden som flyttat till Sverige har hamnat i städer och får då förutom landsbytet också ta steget till urban miljö vilket kan förstärka vissa kulturkrockar och fördomar. Skulle de däremot flytta från de österbottniska slätterna och skärgården till en plats på landsbygden eller glesbygd i Sverige är skillnaden inte så stor. Jag tror helt enkelt det är större skillnad på en norrlänning och stockholmare än på en österbottning och västerbottning. Just p.g.a. förhållandet landsbygd-stad. – Så har vi naturligtvis språket, olika dialekter, men vi förstår ju varandra utmärkt.

Detta var också något som Lindström tog upp, nämligen att i Norden pratar vi vårt modersmål i umgänget med våra övriga nordiska grannar. Det anses lite konstlat att försöka prata norska med en norrman om man kommer från Sverige och jag kan hålla med. Vi förstår ju varandra ändå. Undantagen är finskan, isländskan och samiskan från den regeln. Just därför är det också en tillgång för de finskspråkiga i Finland att kunna åtminstone hyfsat svenska ifall de besöker Sverige eller för den delen också de övriga nordiska länderna. De flesta i Sverige som pratar samiska pratar också en utmärkt svenska och svenskan är kanske t.o.m. deras modersmål.

En fråga som också kom upp var varför så många i Sverige har dåliga kunskaper om finlandssvenskar och svenska språkets ställning i Finland. Många vet inte ens att det pratas svenska i Finland och att landet har två nationalspråk, finska och svenska. Lindström tog som exempel en rikssvensk som blev förvånad över att Gustav III grundat en stad i Finland.” Vau, häftigt att också ni har haft en kung som hetat Gustav III!” Det skulle belysa de bristande kunskaper många yngre rikssvenskar idag har i deras egen historia.

Lindström har den teorin att nationalismen i Sverige ändrade fokus efter andra världskriget och att 60- och 70-talets stora ekonomiska framgångar i Sverige skapade en medvetenhet om ett land som rikt, tolerant och med en position i världen bland de främsta. Något att vara stolt över.

Tidigare var det stormaktstiden samt Gustav II Adolf och liknande potentater som utgjorde grund för den svenska nationalismen men efter detta skifte till upphöjande av decennierna närmast efter andra världskriget ville man glömma fattigdom och elände från tidigare sekler och därmed också sin historia.

Det kan ligga viss sanning i en sådan teori och omsattes den medvetet i att minska på lärandet i ens egen historia är det en katastrof. Samma kan skönjas i Finland där historien före 1809 sattes på undantag i historieundervisningen. Var/är det verkligen så? Det skulle vara intressant att ta del av dagens läroplan för historia i både Sverige och Finland. Vad lär de sig och hur mycket tid ägnas åt de olika perioderna i historien i dagens grundskola och gymnasium?

Själv minns jag att historia var ett ämne som noga tröskades genom. Eller fick jag den uppfattningen därför att jag var intresserad av ämnet? Speciellt undervisningen i grekernas historia minns jag. Men hur var det med Nordens historia från 18- och 1900-talet? Där är jag mera osäker. Den epoken om någon är betydelsefull med tanke på hur viktigt det är att känna historien för att inte upprepa samma misstag som tidigare begåtts.

Föreläsningen var som sagt intressant och inte undra på eftersom jag är intresserad av språk och dialekter. Lindström har tidigare gjort tv-serien Dialeketmysterier och besökte då även Finland i jakt på svenska dialekter. Dialekten i Närpes fick då speciell uppmärksamhet något som ofta återkom i hans föreläsning. Men han var inte speciellt duktig på att känna igen finlandssvenska dialekter vid en frågestund efter själva fördraget. Själv hade jag också svårt att kunna placera de svenska dialekter som förekommer i södra Finland så det må vara honom förlåtet. Inte lätt med dialekter alla gånger. Jag förstår danska utmärkt men kommer någon bondsk dialekt på danska går jag ofta bet.

Själv pratar jag dialekt till vardags men på resa eller i telefon kan det hända att jag pratar min egen finsvenska som är en slags nordisk blandning. Inte typiskt finlandssvenska men inte heller rikssvenska. Jag vet inte riktigt vad jag pratar. Men pratar gör jag. Och skriver. Bl.a. blogg!

Hur upplevde ni er historieundervisning i skolan? Kan ni er historia eller finns det genanta luckor? Anser ni som är föräldrar att dagens historieundervisning i skolan är tillräcklig?

Recept på hur man som finlandssvensk bemöter berömmet ”Så bra svenska du pratar” i umgänget med en okunnig rikssvensk. Ta det som ett beröm och svara vänligt och glatt: ”Tack, du pratar också en bra svenska!”

Förutom att gräva i språkliga och dialektala mysterier blev jag idag nödd och tvungen att att ta mig an snön och bana väg för grannens katt Lisa genom denna snöhög. Hon måste ha snabb stig trampad ifall det kommer larm om en mus på gång. Blir det däremot larm om varg får hon stanna hemma.

[youtube=https://youtu.be/0M2Mtpqfdho]

6 reaktioner till “Fredrik Lindström på estraden”

  1. Intressant inlägg. Jag tror jag skrivit det här förr i någon kommentar att jag upplever så här i efterskott historielektionerna i skolan märkligt bristfälliga. Visst, Napoleon Bonaparte tröskades igenom liksom dimmorna vid Lützen och slaget vid Poltava men den finska historien var det väldigt tyst om. Inte ett ord om Vinterkrig eller Fortsättningskrig eller vita och röda. Inte vad jag kommer ihåg ett ord om vare sig svenskvälde eller ryssvälde. Finlands historia har jag läst in på gamla dar. Jag har beställt en bok nu som heter Fånglägerhelvetet Dragsvik. Så mycket som man inte känner till. Om sitt eget land. Undrar hur det är med historia undervisning i skolorna i Finland idag?

    1. Jodå, jag har för mig att ämnet varit uppe tidigare. Jag har en liknade känsla att den mera avlägsna historien klarades nog av medan de händelser som var närmare i tiden liksom inte hanns med eller så avhandlades de väldigt raskt. Dåligt med minne från den tiden men senare har jag, precis som du, fått läsa in en del i efterskott.
      Ja, det undrar jag med. Måste fråga lite yngre förmågor om detta.

  2. Om det är något som gör mig riktigt sur så är det när jag säger att jag kommer från Finland och motparten svarar : Ja jag hör att du bryter på finska : då svarar jag riktigt snäsigt o argt : Men hur sjutton kan jag bryta på finska som aldrig har pratat finska i hela mitt liv. Dom begriper inte att det är min österbottniska accent som lyser genom, jag blir aldrig nån som pratar vare sig dalmål eller rikssvenska.

    1. Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves, finns det ett ordspråk som säger. Vi får kanske byta ut dumheten mot okunskap men visst är det irriterande.
      Själv har jag inte råkat ut för det påpekandet, märkligt nog. Första tiden jag bodde i Skåne trodde de att jag kom från Norge. Samma råkade jag ut för 2016 när jag besökte souvenirbutiken i Marsliden. Han trodde också att jag kom från Norge. Du pratade så tydligt, tyckte han. Hmm, vete sjutton det.

  3. Historielektionerna hade inte mycket av allt om man säger. Det blev mycket Napoleon och Andra Världskriget. Amerika också. Jag tycker dessutom att man måste läsa om Asien, Afrika, Sydamerika…Australien och Nya Zealand. Och sen gå tillbaka och repetera det egna landets/Nordens historia igen innan skolan är över…Sverige läste vi ju på mellanstadiet – vem kommer ihåg det 10 år senare när man slutat skolan?

    Misstagen görs om hela tiden ändå antar jag, men repetition av kunskap är aldrig fel.

    1. Det är en god idé, att repetera det egna landets historia innan skolan avslutas. Och visst borde det också ges åtminstone viss kunskap om andra världsdelars historia. Själv minns jag inte att vi skulle ha avhandlat vare sig Afrikas eller Sydamerikas historia, som är så intressanta. I efterhand har jag själv tillägnat mig viss historisk kunskap om även dessa världsdelar. Men de gamla grekerna och romarriket, det höll vi på och tragglade på hur länge som helst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *