Dos pantalónes

Lite skämmigt blev det allt! Just som hon satte nålen i tyget måste hon senast då ha upptäckt min stortå som stack ut genom ett hål i strumpan.

Jag beslöt mig idag för att inhandla två par byxor för mera festliga tillfällen. Inte byxor som används när jag går till vedlidret eller skottar snö utan när jag befinner mig på färjan över Kvarken eller strosar förnämt i kulturella sammanhang.

Tidigare besökte jag Heikki Raskus klädesaffär i Vasa på Stora Långgatan när jag snabbt och utan krångel ville förnya min garderob. På fem minuter kunde ett manfolk få ett par byxor utprovade eller en blus köpt. Denna affär upphörde tyvärr och vilsen kände jag mig. Ända tills Dressman uppenbarade sig. De kunde erbjuda service och hyfsade priser. Damerna hos Dressman var, och är, ständigt uppmärksamma på den till synes planlöst flanerande herremannen bland hyllor och lockrop. Alltid något som är extra billigt. – Jag har förresten aldrig sett en manlig expedit hos Dressman. En medveten strategi?

Hur som helst, byxor skulle inhandlas och måtten hade jag strategiskt nog antecknat i min mobil. De som gällde innan jag blev friherre, de gäller än idag.

Till saken hör att jag har något för korta ben i förhållande till övrig lekamen varför mina byxor nästan alltid måsta avkortas med några centimeter. Inget stort problem men en extra inkomst som skräddaren/sömmerskan inhöstar och som jag betalar.

Just om expediten böjde sig ned för att fastställa min byxlängd framkröp min stortå från dess dolda tillvaro i en strumpa utrustad med ett hål som jag tills dess inte observerat, eller som de säger i Närpes, noterat. –  Jag blev förskräckt!

Jag drog min stortå in under foten och hoppades att flickebarnet inte sett min tå och därmed åsamkat sig ett smärre trauma. Möjligen kan hon ha sett ett hål i strumpan för när jag skulle betala kom frågan, som på studs, om jag behövde fler stumpor och om möjligt nya kalsonger. De hade extra förmånliga priser. Eller så är det det som kallas merförsäljning. Jag avböjde, denna gång! –  Jag hämtar byxorna nästa fredag!

Reklambudskap?
Annonser

2 thoughts on “Dos pantalónes”

  1. Uppenbarligen har vi något gemensamt i ditt första stycke. Jag sliter också mina strumpor in absurdum, även om jag försöker sortera de usla som arbetskläder, och de felfria som privata – men det där systemet fallerar ofta.

    Dressman. Där har jag köpt kalsonger till min nu avlidne far. Och jag har även själv köpt byxor där. Och i det fallet är du och jag varandras motsatser. Köper jag ett par som fungerar gentemot bukomfånget, då är de garanterat för långa i benen. Det senaste paret har jag aldrig använt efter utprovningen. Jag vet inte ens var de finns. Men minst en manlig butiksanställd har jag träffat.

    Jag ekiperar mig numera nästan alltid på någon av Röda Korsets butiker. Från topp till tå. Jag har tänkt på det där ibland, Nu har jag haft turen att få arbeta lite mer än föregående säsonger i år, och min ekonomi är på det stora hela gnuttan bättre än normalt. Men jag håller fast vid gamla vanor – som även är bra vanor ur flera perspektiv. Jag kan stå där helt plötsligt och inse, från topp till tå, att Röda Korset, och människor som ger hellre än kastar så många gånger har räddat mig.

    Erik Forsling en vanlig dag:
    Överkropp
    – Juste jacka, beroende på årstid, ofta kavajer av olika stil och färg. Mellan 50:– och 25:-.
    – hyfsat snygg och felfri skjorta. Med fördel svart, eller helvit. 30:-
    Nederdel:
    – Svarta jeans, mer eller mindre urtvättade, men charmerande för mig. 30:-.
    – Mina skor är nästan alltid svarta. ”Promenadskor” 50:- – 60:-. Men det jag kallar promenadskor klassas uppenbarligen numera som ”finskor”.

    Byxorna är ofta för låga i benen, men numera viker jag helt ogenerat upp dem i ett veck ovanför skorna. Som man ibland gjorde förr i tiden. Nästan ett mode. Grubblade lite på det där, men efter att ha besökt en föreläsning av/med Jack Werner på Tierps förnämliga bibliotek viker jag helt okritiskt upp byxbenets insida, istället för att försöka ragga någon sykunnig. Föredragshållaren hade även han sina lite för långa jeansben uppvikta. Tänk hur saker kan smitta, så länge man åtminstone är två.

    Vad gäller de mer intima plaggen har jag numera fått ett arv i det fallet också. Återvinning är en dygd, men jag tror nog att någon av mina tår trots det kommer att spreta ut ur någon strumpa även i framtiden.

    Insåg för en tid sedan att de två jackor jag fortfarande kan bära vintertid var utrangerade. Röda Korset igen. Två rejäla vinterjackor för 300:-. Den ena så rejäl att jag nästan tror att den är för varm för t.o.m. för en vinter.

    Nu är det min och min brors tur att vara de som skänker. Min avlidne far har några skrubbar med kläder som inte passar för oss två söner. Och min tidigare avlidna mors kläder har han också sparat, av ren nostalgi. Hoppas att vi kan glädja någon, det är resan värd.

    Gilla

    1. Jag sliter mina strumpor mest på hälen så detta var ett undantag. Jag hade nog bråttom när duschat och skulle iväg. Annars brukar jag granska både strumpor och annan klädsel efter tvätt.

      Jag ser att du är riktigt modern för nu är det rena modet att också köpa kläder på loppis för så billig penning som möjligt. Jag läser en och annan blogg skriven av unga damer och de hymlar inte med var de köpt sina kläder, även kläder för fest. De älskar att presentera sina kap både i bloggar och på SOMA. Din outfit är ju riktigt presentabel utan att ha sett den live.

      Jodå, det händer att även jag viker upp byxorna ifall benen är för långa men finbyxorna fördrar jag ändå att de kortas till sin rätta länd.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s