Filosofiska kvarten

En riktig fin ”marsdag” har vi haft idag trotsa att det bara är februari ännu. På promenad gick jag helt utan handskar på händerna, halva dragkedjan ned på min jacka och solen sken så underbart. Nästan så att det var vårvinter. Någon enstaka minusgrad och vindstilla. Solen är nu på våra breddgrader uppe 8 h 18 minuter jämfört med när det var som mörkast 4 h 34 minuter. Och den värmer också lite i lä.

Först hade jag dock fått svettas en god stund medan jag röjde bort snö från gårdstunet som rasat ned från taket på uthuset. Bettan var instängd bakom en vall av hårt packad snö och det gällde att få ett stråk genom snöeländet. Det gick men det satt hårt åt. Jag fick använda sandspaden för att få loss bitar ur den mest hårdpackade snön som sedan skulle kastas upp på snöhögarna bredvid. En stund senare kom svåger med Forden och röjde raskt bort resten så egentligen hade jag på sätt och vis jobbat i onödan. Ser man positivt på saken så fick jag en dos rejäl motion.

Det gäller att se positivt på tillvaron även om det går en emot emellanåt. ”Det är sällan så dåligt att det inte kunde vara bra mycket värre” är mitt tröstemotto när det är som sämst. Tänker man riktigt efter så är det oftast så. Det är väl bara döden som är det slutliga och om den vet vi inte mycket. För en del människor kan döden komma som en befrielse och då är inte ens den det värsta.

Oftast finns det också alternativ även om vi inte ser dem för stunden. Efter en natts sömn eller annat göromål emellan så kan plötsligt lösningen på ett ”olösligt” problem finnas där som en självklarhet. Speciellt under en rask promenad eller annan motion kan plötsligt en annan utväg visa sig. Eller diskutera saken med en god vän eller bekant! Två huvuden är bättre än ett. Eller så får vi ta till universalhjälpmedlet Google.

En god planering är halva jobbet, så sant som det är sagt. Att ta till snöspaden i morse var kanske inte så roligt men jag planerade hur jag skulle jobba, satte upp små mål och sedan fick jag vila. Bit för bit gnagde jag mig genom snövallen.

ToDo-listor gör jag nästan varje dag. Tråkiga jobb som att städa delar jag upp i bitar och sedan går det betydligt lättare. Smått som stort skriver jag upp på dagens lista och sedan prioriterar jag vad som är viktigast och mest brådskande. Det jag inte hinner med idag för jag över till nästa dags lista och så gör jag det imorgon eller någon annan dag. Det fina med sådana listor är man också ser hur mycket eller litet man fått gjort på en dag. Man kan känna sig nöjd när man har många streck i listan på avklarade saker. Med en sådan lista så glömmer man inte heller bort saker. Bara hemåt! – Det är alltid bra att få saker och ting på papper. ”Till pappers” som vi säger i Österbotten. Man får ett bättre perspektiv och ens framgång eller motgång syns tydligare.

Det som man inte lyckas med helt, eller till och med misslyckas med är i allmänhet inte hela världen. Till exempel lyckades jag inte förra veckan med mitt motionsmål. Det fattades tid i appen som mäter mina aktiviteter. På söndagen hade jag tänkt avsluta med en långpromenad för att nå målet men när jag begav mig iväg så småregnade det. Jag vände. Istället för att gräma mig över ett missat veckomål så tänkte jag på att jag ändå hade varit rätt duktig gångna veckan. Det kunde ha varit bra mycket värre, jag kunde ha legat på ett sjukhus med en allvarlig sjukdom och inte motionerat alls. Jag brukar tänka att erfarenhet är minnen av misstag och begångna fel. Man får misslyckas men de riktigt stora misstagen skall man undvika, de tar sådan tid att rätta till.

Det kan vara värre, gaska upp dig! – Naturligtvis finns det människor som är i en svår livssituation och då kan mina ovanstående ord nästan verka  som ett hån eller som tomt prat men även här menar jag att små förändringar i rätt riktning är en väg för de olyckliga. Förbättringarna kanske inte syns i vardagen men de går att mäta på pappret genom planering och rapportering på ToDo-listor. Och lyckas det inte första gången så kommer fler dagar. Det är lite som med solens uppgång, man ser inte att dagen blev längre från igår men med en hel vecka eller en månad som jämförelse så är ljusare tider uppenbart på gång.

 

 

Här ser ni resultatet av jobbet jag utförde. Det ser kanske inte ut att vara så mycket med det var packat och en god bit ut på gårdsplan. Solen sken i alla fall.

Annat var det i lördags under Drag racet på utanför Nabben. Men det gick det också.

 

Exploderande scenshow eller beskära körsbärsträdet?

I förra inlägget kom jag till slutsatsen att bäst är att inte känna sig pressad till att skriva varje dag eller att komma med briljanta skriverier och fantastiska bilder på löpande band. Ta det som kommer och pausa när så känns. Jag skriver blogg för att det är roligt och det får ta den tid det tar.

Jag tittade dokumentären om Avicii (Tim Berglind) och det hektiska liv han levde med ständig press att vara på topp, få folk att trivas och dansa loss tills böxera sprack.  Ny musik, nya idéer och hela cirkusen kring honom. Visst levde han på sätt och vis ett drömliv med all uppmärksamhet, pengar och hålligång men det hade sitt pris. Var han lycklig, åtminstone tidvis, kanske, vad vet jag, men han kunde inte ha varit lycklig när han nyligen gick bort.

I dokumentären visade han tydliga tecken på stress och nervositet mellan allt det euforiska. Han ansåg sig blyg och introvert; borde han ha levt ett liv utanför rampljuset? Hans hälsa fick ta mycket stryk och vad vet vi vad han innerst inne kände trots att han sysslade med det älskade mest, musiken.

Trots att jag inte lyssnar speciellt mycket på den typ av musik som han gjorde så kan jag inte annat säga att han var en mästare på att göra hitlåtar och helgjutna album. En låt kunde börja hur bra som helst och sedan bara ökar och ökar den i intensitet och glöd. Så är många av hans låtar, de håller vad de lovar i inledningen. Kanske därför han blev så populär?

Jag söker ständigt nya låtar på Spotify till min årslista. Det är en blandning av världsmusik, folkmusik, lite gamla godingar och nytänk. Mera sällan musik från topplistorna.

Det som ofta slår mig är hur många låtar börjar hur bra som helst med rätt intro, spännande melodi och takt, kanske någon effekt men 10 sekunder, en halv minut eller en bit in i låten så går luften ur och jag tappar fullständigt intresset. Det kan vara en röst som fullständigt spolierar en lovande inledning eller så tar arrangemanget en annan väg än jag kan uppskatta. Låten höll inte längre än en kort liten stund, så besviken jag blev. Snabbt klicka vidare. Trots det brukar jag ändå för det mesta få ihop några låtar till min lista om jag sitter en stund eller kväll och söker. Fast ibland går jag tomhänt ur jakten.

Vill ni provlyssna på min WM2018 så finns den här:

Kör shuffle!

Kanske Tim Bergling levt längre och varit lyckligare om han likt mig ikväll sysslat med lite trädgårdarbete? Inte för att jag är någon med jord under naglarna eller gillar att påta bland grönsaker och blomster men jag var så illa tvungen.

Dels hade den myckna snön knäckt några grenar i körsbärsbusken och den behövde en rejäl hyfsning, hoppas den överlever, dels grävde jag bort en blombänk som salig moder en gång i tiden planterat. Hon gillade att odla och påta, jag har zero intresse för sådant och har inte skött den. Där växte mest ogräs. Nu blev den lättskött gräsmatta.

Nåja, rätt nöjd var jag ändå att jag fått uträttat något på gårdstunet ikväll och gick sedan om kring och beundrade mina små bedrifter och planerade följande aktioner. Lyssnade på fåglarna som sjöng allt värrigare och insöp den friska kvällsluften, världsbäst som den lär vara. Min granne kom över och hängde vid stängslet en stund och vi språkades vid. – Just detta att få koppla av, ta det lugnt och få utbyta några tankar i den fina vårkvällen efter nyttigheter har utförts.

Kanske det är det lyckan i motsats till världens sus och dus? Vad vet jag, inte var jag då olycklig i alla fall.

Vilken är din ultimata låt, den som håller från början till slut? Någon av Avicii eller skall det vara fiol?

Bort med ogräset, fram med kortklippt!

Den har sett sina bästa dagar och verkar lite hålögd men gladde ändå idag en strövande fotograf.

En tia toppade med en kotte

Ikväll spände jag för Brunte och körde ut till villan. Där har jag en trähalva vid stranden som flutit iland för många år sedan och på den brukar jag sitta och filosofera i kvällssolen. Ikväll tänkte jag: Livet är för kort för att slösas bort på oväsentligheter och slentrian. Det gäller att sortera och sedan bestämma sig för vad som är viktigt. Är man nöjd med en inrutad tillvaro är det ok men riskerar man inte då att stelna i en form medan livet passerar förbi? Det är aldrig för sent att gå vidare i livet fast man lockas att tro att tåget har gått när man småningom närmar sig pensionen. Världens äldsta maratonlöpare var visst 101 år i vintras och han började springa maraton när han var 89 år! Det är nog som Hootenanny Singers sjunger i visan: …så länge man älskar är man ung… Jag skulle vilja tillägga, så länge man drömmer är man ung och då menar jag inte nattdrömmar.

När jag suttit en stund fick jag ett ryck och gjorde några stenbalanser i strandkanten. 10 stenar på varandra toppade med en tallkotte! Spännande när jag man närmar sig 10 stenar och allt riskerar att ramla vid minsta fel när den sista placeras. Men jag lyckades. Fånigt, kanske någon tycker, men så länge man leker är man ung!

stenbalans2
Beviset!
stenbalans1
En till balans som ändå inte var så svår. Stenar är vackra, få se hur länge de står?
högen
Livet består inte bara av drömmar och lek. Ofta är det hårt arbete och slit. Denna hög med krossmaterial skall jämnas ut på gårdsplanen. Som tur var kom min granne fåraherden med sin traktor och gjorde det mesta av grovjobbet. Tack för det!

Hålrum uppstår

Vi satt vid bordet i restaurang Nord och filosoferade. Det var förmiddag och kaffe med smörgås var en ganska vanlig förplägnad i lokalen. Någon nöjde sig med svart kaffe och cigarett. Kaffe är ok men de som önskar avnjuta en nikotinpinne hänvisas till ett litet hus på gårdsplanen. Där får de sitta och bolma i allsköns ro. Ungefär som på ett på utedass.

Den första dagen i månaden, i den lilla staden Schmalkalden i Tyskland, uppstod helt plötsligt ett hål i marken som slukade både väg och någon bil. Helt så där apropå öppnades en 20 m djup krater med en diameter av 30 m. Ingen människa rapporteras saknad men gropen kräver hela 1000 lastbilslass med fyllning för att försvinna. Läskigt, tänk om detta kunde hända här i vår fridsamma republik.

Glödande Kolet funderade på detta och presenterade sina funderingar om hålrum i Tellus innandömen. Vad händer när enorma mängder olja pumpas upp ur jordens inre och förbränns till avgaser? Då borde vår planet bli lättare vilket kan leda till att vi kommer ur kurs runt solen med katastrofala följder. Antagligen störtar vi rakt in i solens helveteshetta eller så glider vi allt längre ut i universum med följd att vårt klot blir en enda stor ishockeyrink med minusgrader nära den absoluta nollpunkten. Året runt. Sådan var spekulationen.

Vi kom in på Big Bang och de svårförklarliga händelser som då skedde. Explosion med utvidgning av universum, kontra dekompression med återgång till tillstånd zero. Finns detta tillstånd, var mina egna funderingar? Kanske finns det en mycket enkel förklaring på den stora smällen och universums expansion i klass med att jordens platthet förvandlades till en boll som rullar runt i rymden?

Stora Yxan var mera praktiskt och nutida inriktad i ämnet. Han gled in på en TV-serie som han följer, Event.  I denna sciencefiction-serie åldras de utomjordingar som är seriens huvudfigurer betydligt långsammare än vanliga jordingar. Betyder det att de är odödliga? Är de en del av den världskomplott som är seriens huvudtema.  Är TV-serier och film själva en del av en enorm maskopi för att förändra och infiltrera mänskligheten, är åter mina egna funderingar?

Se där vad enkel samvaro vid en fikapaus i Saltgruvan kan utmynna i. Ett ämne kastas fram och kan utmynna i de mest fantastiska utsvävningar. Ett hål i marken kan föra tankarna ut bland nebulosor och svarta hål. Ibland bara ut i det blå.

Idag drabbades jag av stora frossan när jag upptäckte vem som var i antågande och vad som hände med mina byxor. Ett gäng som mestadels bestod av unga damer besökte Saltgruvan i akt och mening att få en uppfattning om slitet i gruvgångarna och om hur arbetsmiljön är. Blyg är jag inte i vanliga fall men idag fick jag gå och gömma mig när de passerade.  Men det är en annan historia.

 

På väg mot solen