Mitt liv med djuren

Ibland får jag frågan varför jag inte har något husdjur, katt eller hund, till exempel. Ofta svarar jag att mitt hus ligger så nära landsvägen att eventuella husdjur riskerar att bli överkörda. Fast det är bara en del av sanningen. Resten torde vara att jag är lite bekväm av mig. Jag är av den bestämda uppfattningen att ett husdjur, om det så är katt, hund, ödla eller en get så fordrar de en del omsorg och framför allt en viss mänsklig kontakt. Lite vänskap och pajning som vi säger här i Österbotten. Jag är helt enkelt rädd att jag inte har tillräckligt tålamod i långa loppet.

Sedan har jag tillgång till husdjur ändå så jag får min dos likväl. Blir jag riktigt kattsjuk besöker jag sister Jane och där finns hela tre kattor att gosa med. Två innekatter och en rebell som gör som den vill.  Ibland är jag också kattvakt när de är borta på resa så då får jag se till att de överlever några dagar eller ett par veckor.

Min niece Christina har också ett litet charmtroll till hund. En nätt liten sak som lystrar till namnet Doris. Rätt ofta får jag träffa Doris.  Rasen har jag glömt bort.

Mina grannar på andra sidan skogsbacken har både katt och hund. Även där får jag ibland sköta Giisa, lapphunden, trind och tillgiven. Helst klättrar hon innanför skjortan. Katten Maja är mera svårflörtad och klarar sig själv i nästan alla väder. Ofta ser jag henne på besök runt mina hus i jakt på möss och sorkar. Det tackar jag för. – Hennes mor Lisa försvann i våras och har troligtvis gått till de sälla jaktmarkerna.

Ja visst, så har jag fåren i hagar alldeles nära hela sommaren. De har vant sig vid mig och ofta kommer de springandes i flock när de ser mig. De är både kloka och dumma. Ibland har de en räv på besök i hagen. Den bryr de sig inte om. Den har vistats här sedan sensommaren och smyger runt om buskarna.

För att inte tala om alla fåglar som kajor, kråkor och skator som troget flyger sin rond varje morgonen. Kajorna i skorstenarna har jag dock sluppit, det får jag tacka högre makter för! Till och med svalorna har i år varit ytterst skonsamma mot Bettan och få lortar har hamnat på hennes ömtåliga lack. Hädangångna Brunte hade betydligt svårare att värja sig.

Ibland får jag också skymt av älg och hjort, vad mera kan jag begära? Det skulle då vara en varg men de verkar hålla sig borta från byn.

Det bästa har jag sparat till sist och det är Nelli från den lyckliga staden som kom på besök igår. Husse och matte är på resa så då får hon komma hit och förgylla min tillvaro. Även här har jag glömt vilken ras men maken till snäll och lustig hund får man leta efter. ”Hon förstår allt, men hon kan inte prata” säger matte. Ungefär som mina kunskaper i finska då. Ha, ha. Fast Nelli förstår mycket men kan inte prata, jag förstår lite och kan prata lite. Så det jämnar ut sig.

Så vad säger ni, har jag inte fullt upp med djuren? Inte behöver jag skaffa husdjur när jag kan snylta på andra och vilda djur finns runt knuten.

Tyst och stilla sov Nelli hela natten i stolen utan ett knyst.

En bild med mobilen. De vågade sig inte riktigt fram till stängslet i morse när Nelli och jag hälsade på. Bästa att avvakta lite.

 

Att samtala med och utan språk

Jag har idag suttit en god stund vid tangentbordet och skrivit. Inte blogg utan en berättelse om hur det var på 50-talet i folkskolan här i byn. Till sommaren brukar det årligen komma ute en skrift ”Orvas” i Oravais Hembygdsförenings regi. Ofta kontaktar de mig och undrar om jag har något jag kan bidra med.

Till en början står det helt stilla och jag kan inte komma på ett endaste vettigt att skriva om, dåligt minne som jag själv har. Som tur är har en medlem i torsdagsklubben gott minne. Han är återflyttare efter att i Stockholm kört buss största delen av sitt yrkesverksamma liv och därifrån har han många roliga och märkliga historier men det är kanske inte sådant som det skrivs om i en hembyggdskrift från Österbotten.

Men han kan också bjuda på historier från byn den tiden innan han åkte till Stockholm. Som när han som skolgosse brukade besöka en äldre kvinna som bodde nära skolan och som var ruskigt duktig på att berätta spökhistorier. Då var det inte roligt att gå hem i mörkret. Han kanske lärde sig något av berättandet där.

Skolan på 50-talet i byn, ja, det blev det som blev mitt bidrag detta år till Orvas. Om det godkänns, vill säga. Han berättade, jag skrev. Vi får se vad slutresultatet blir.

Det är inte allom givet att vara en god historieberättare. Och nästan lika svårt är att få det på pränt. Eller svårt och svårt. Det svåra är att minnas alla detaljer och kluriga ordvändningar.

Igår mötte jag förresten en äldre kvinna som brukar rasta sin svarta schäferhund på vägarna i södra delen av byn. Hon var också pratsam och vi samtalade en god stund om allt mellan himmel och hjord. Hon är nämligen f.d. får- och getfarmare.

Bl.a. berättade hon att hon för ca två år sedan tog sin kappsäck samt hund och flög till Provence i södra Frankrike och bodde där ett halvt år i en liten stad utan att kunna någon franska alls. Det tyckte jag var häftigt för vad jag vet så är hon ingen globetrotter. Hon kunde lite engelska men det hade hon inte stor nytta av där.

Hon tog både dags- och timslånga promenader, handlade som vanligt i närmaste affär, gjorde samma mat som hemma och klarade sig gott utan närmare socialt umgänge. Jo, i butiken blev hon känd och lärde sig också så småningom något franskt ord men mycket gick ut på att peka och visa. Också ett sätt att samtala på. De döva gör det varje dag.

En gång hade hon som vanligt parkerat hunden utanför matvaruaffären. När hon handlat klart och skulle gå hem ösregnade det utanför och till på köpet var hunden borta. Hon blev helt bekymrad och trodde först att någon stulit hennes hund. Det visade sig dock att en av tjejerna i affären tyckte synd om hunden när det regnade och hade tagit in den i affären lite vid sidan om.  – Det tolkade hon som en vänlig handling och som ett erkännande att hon var accepterad i kvarteret.

Och visst är det så, visar man bara lite vänlighet och mod klarar man sig långt utan att kunna språket och även skapa någon form av kontakt med ortsbefolkningen. Samma var det när det fanns flyktingar i vår by och vissa av dem visade intresse för att få kontakt trots språkproblem. Mycket går om man vill och försöker.

Hunden igår sprang först omkring och skällde lite, tittade bekymrat på mig och nafsade lite lätt. Jag var nog en farlig typ som skulle hållas kort var budskapet. Vartefter vi stod och pratade lugnade hunden ned sig och helt plötsligt kom den fram till mig och satte sig nära och tryckte sig tätt mot mitt ben. Vi hade nog kunnat bli vänner också vi, även om vi inte pratade samma språk.

Ett behagligt ljus igår men ändå svårt att fotografera. Än ligger isen tung.

Fint besök

Hon är kvällstrött verkar det som. Redan vi tiotiden igår kväll intog hon sin sovstol och sedan var hon helt stilla till fyra på morgonen. Då kom hon fram till min säng, liksom för att kolla om jag var kvar, sedan gick hon och lade sig igen fram till 05.45 när telefonen väckte oss.

Jag har Nelly på besök en tid. Nelly är en nätt, liten hund, rasen kan jag inte uttala mig om för det är jag dålig på, men sällskaplig och lättskött är hon. Noggranna instruktioner om maten har jag fått så det är enkelt och rastningen sker också regelbundet.

I morse vid halv nio gick vi en liten promenad ned till byn. Det skall nosas här och var och speciellt vid uppfarten till grannen som också har hund. Det viktiga är att alla bestyr utförs. När vi sedan kommer hem kör vi roliga stunden. Det innebär att jag skall jaga henne, med sin favoritleksak i munnen, runt köksbordet 10 varv. Inte en chans att jag skulle hinna nappa till mig favvisen.  Ett litet kast med huvudet och sedan smiter hon in under bordet för att komma ut på andra sidan. Mest motion får jag.

Någon linslus är inte Nelly. Hon har en fenomenal förmåga att försvinna när kameran plockas fram och att få henne att snällt posera är nästan en omöjlighet. Hon hinner nästan alltid vända bort huvudet eller så bara går hon. Jag hittade en bild från i somras när jag hann överraska henne. Nåja, någon bild skall vi väl få dessa dagar. Jag tror jag väntar lite och ser om det kommer snö för då syns hon så mycket bättre. Inte alls om grannens katt Lisa som är nästan helvit.

Temperaturen låg kring noll i morse men det kändes som -20 eftersom en envis vind låg på från öster. Snö väntas snart så vi kan väl med fog säga att vinterhalvåret är här. Däckbyte står också på agendan den närmsta tiden och vinterhastighet på våra vägar införs på torsdag. Vi tar det med ro, Nelly och jag.

En stilig dam är det, Nelly-Pelly som jag kallar henne

Djuren och jag

Denna helg har jag varit tillsynsman över djuren. Och fodervärd. Fodervärd låter fint men exakt vad det betyder vet jag inte. Jag har i alla fall gett djuren mat.

Min granne fåraherden med familj har i helgen befunnit sig på annan ort och då fick jag uppdraget att se till deras djur.

Hönsen höll sig helt stilla men de levde. Inte ens tuppen gol vilket var ovanligt. Här var det inte mycket att göra. Baggarna tittade frågande på mig när jag kom till deras hage på utsidan deras kasern. Fast det är vinter så går de ändå gärna till utsidan för att få frisk luft. Inomhus var det ordnat på förhand så där var det inte heller mycket att göra.

I stora fårhuset var det däremot ett liv utan dess like. Så fort de hörde att jag var på kommande satte de igång med sitt bräkande. En mångstämmig kör uppfyllde rymden med blandade läten så långt från Sankta Lucia man kan komma. Som ett upproriskt dagis. Här var det lite jobb att göra. Jag drog fram hö och fyllde deras foderrännor. Vart efter de fick något att tugga på så tystnade oljudet och jag kunde åter höra mina egna tankar. Nu blev det ett envetet tuggande som om de aldrig fått mat tidigare. Maten tystar mun kan man lugnt säga.  Nöjda såg de ut att vara och ägnade mig inte en blick därefter.

Sen skulle katten Lisa ha mat och jag fyllde skålen. Lisa såg jag inte till mera än en kort skymt när hon försvann in under huset. Hunden Giisa skulle ha sin motionsrunda och vi tog en tur mot byn. Först var det glatt och på språng men när vi sedan vände och gick hemåt då blev det väldigt segt och allt skulle det nosas på; allt för att dra ut på tiden. De är inte dumma, husdjuren.  Nåja, hem kom vi och skildes gjorde vi, jag och djuren, till gälla skall av Giisa. Hon är otroligt sällskapssjuk.

Jag vandrade hem genom den vintriga skogsbacken. Men vänta, även småfåglarna, ekorrarna och alla möjliga stora flygare skulle också ha mat. Jag fyllde som sist på med nötter och solrosfrön i fågelbrädet hemma hos mig samt kastade några nävar på marken till ekorrarna. Annars klättrar de in i fågelbrädan och förser sig medan småfåglarna får vänta och se om det alls blir något kvar till dem.

En stund senare kom Lisa på besök under fågelbrädet. Kanske för att se om det gick att överraska någon ouppmärksam talgmes? Då fick jag en bild också av henne om ej i bästa kvalité. Det får duga. Giisa gjorde sig i inte på bild denna gång, det blev bara suddigt. Det tar vi en annan gång.

Höns
Hönsen beundrade mest utsikten genom fönstret.
Får
Här kommer baggarna nyvakna ur halmen,  nyfikna på vem jag är.
Får
Mat, mat, var är maten?
Får
Sen blev allt frid och fröjd. Och tyst!
Vinterskog
Hemåt jag gick i morgonstund…
Vinter i Oxkangar PJ
…för att mata fåglarna
Lisa
Ha, där fångade jag dig allt på bild lilla Lisa!

Den vilda och den sömnige

Min granne fåraherden och hans familj har varit på resa och jag har då haft uppdraget att se till hund och katterna tre. Hunden Giisa, en lapphund, kallar jag den vilda för hon är så entusiastisk att hon kunde krypa in under skinnet på en om det gått. Hon hoppar och kastar sig på golvet så det är stört omöjligt att koppla henne för en promenad eller cykeltur. I ren glädje, skulle jag säga. Kan ibland bli lite jobbigt innan hon fått springa av sig.

Motsatsen är katten Joulukka som jag skrivit om tidigare en gång. Det är en pensionärskatt på 18 år som är raka motsatsen till Giisa. Han sover mest här och där. När han vaknar till liv kollar han sömnigt omkring sig och raglar iväg till matskålen eller ett annat ställe att sova på. Att han är gammal syns men fortfarande finns det lite go i honom. Giisa var lite störig och hade svårt att sitta stilla men det fixade Joulukka men en rejäl fräsning och skuttade iväg med fart. Den ungdomen, den ungdomen tänkte han säkert i sitt stilla sinne fast Giisa inte mera är någon valp. Mor åtminstone en gång vad jag minns.

Tidigare har folk inte fått röra Joulukka men nu går det bra att klia honom lätt bakom örat och han verkar känna igen mig. Kul, för han är på något sätt sympatisk med sitt sega gammelmansliv. Joulukka är finska och torde ha något med jultomten att göra. Kanske Julgubben på svenska?

Joulukka sover
Joulukka sover. Favoritsysselsättningen.
Joulukka vaken
Joulukka är vaken, fast det skulle man kanske inte tro.
giisa in move
Giisa kan inte konsten att posera på bild. Inte stilla en sekund.

Tessa

Kan ni tänka er, idag blev jag nästan förälskad! När jag steg ur bilen kom hon emot mig med små steg och blöta ögon, viftande på svansen. Inte alls blyg utan ville genast stifta bekantskap. Det var Tessa, en hund på fyra år och specialist på harjakt. Men hon är inte min, hon är en annans som det heter i visan. Tja, vilken visa vet jag inte men säkert finns det någon sådan visa.

Jag har inget eget husdjur, varken katt eller hund, men när jag idag såg denna fina hund var det så att jag smälte direkt. Så mjuk i pälsen hon var! Nåja, grannens katt Lisa stryker omkring här och tidvis har jag min ekorre boendes på vinden. Länge sedan jag sett den nu, kanske vintern varit för mild? Jag läste någonstans att den milda vintern inte gör gott för vissa djur.

20140228_144018_Tessa
Skulle jag välj hund skulle det bli en lik Tessa

En flugfångare

Jag har inga egna husdjur; katt, hund eller någon annan fyrbent varelse. Det är lite som med blommorna; jag har inte gröna fingrar och jag har inte heller särskilt stort intresse av att påta i jorden. Därför blir det att njuta av gamla blommor som salig mor planterade eller blommor som sattes en gång långt tillbaka i tiden av förfäder. Eller de blommor som dyker upp i gräsmattan och som sparas under den tid de blommar.

Det är samma med djur. Jag tycker om djur men att har valt att inte ha egna. Jag får ändå min dos av grannarnas kattor och hund för att inte tala om fåren som betar 10 meter bort från min stuga. På sätt och vis har jag ändå husdjur om jag räknar ekorren som har vinterbostad på stugvinden någonstans, fågeln som har (haft) bo alldeles vid foderbrädet till ytterdörren och alla svalorna som härjar i uthuset. Som tur är verkad de ha gett sig av nu, jag är ingen stor vän av dem för de skiter på Brunte.

Nu har jag dock fått en ny hyresgäst. Det är en spindel som vävt ett stort nät vid farstubron medan jag gjorde min Norrlandsresa. Min första reflex var att helt kallt riva ned nätet, det är ju bara en spindel och det ser ostädat ut med spindelnät. Men så såg jag hur vackert det skimrade i solens ljus och i sista sekund hejdade jag mig. Det var som ett konstverk, naturens egen arkitektur. Och visst, där satt spindeln själv i ett hörn och lurade. Jag lät nätet vara kvar och spindeln fick ha sin födkrok intakt. Lite grann får jag väja för att inte skada nätet men det gör inget.

Spindeln ser kanske inte det vackra för den är mest ute efter att fånga insekter som den sedan äter upp. Härom kvällen fångade jag den med kameran när den höll på med att emballera ett flygfä i sitt nät. Den gör ju lite nytta och varför måste jag som människa genast förstöra så fort jag får se något litet och obetydligt som kämpar för sin existens. Nej, leva och låt leva så länge det går! Tids nog river vind och regn spindelns nät.

spindeln
Spindeln i nätet går sin gång på flortunna trådar.

Frös som en hund

Idag utdelade jag åter en spark i röven. De som minns mina frustationer i trafiken kommer säkert också ihåg att jag bestämt men kärleksfullt utdelar ett antal sparkar i röven till mina medtrafikanter när de slökör och inte får gaspedalen i nivå med tillåten hastighetsbegränsning när väder och trafiksituation så tillåter. Finns det något mera irriterande än när trafiken löper långsamt som en snigel p.g.a. en söndagskörare främst i kön? Eller rättare sagt, nummer två i kön som inte kör om utan ligger tätt bakom safarituristen.

Denna gång handlar det inte om trafik utan om något annat som blev måltavla för min träsko.

Först lade jag märke till en liten gosse i köpladan som grät hjärtskärande när far och mor inte ville lägga en förpackning med plastskelett i köpvagnen. Sedan försökte jag hitta ett fotoalbum i hyllorna, något som visade sig vara svårt. Flera expediter hjälpte till innan vi hittade en liten hyllsektion där det fanns några album som dock inte alls föll mig i smaken. Finns det idag efterfrågan på fotoalbum eller förlitar sig de flesta på den digitala tekniken? Själv brukar jag beställa papperskopior på de bästa bilderna för att ha något den dagen det moderna samhället störtar samman. Eller är det bara gammal vana att ha bilder i fotoalbum?

Jag kände att plånboken behövde påfyllning och begav mig till uttagsautomaten som befann sig på utsidan templet. Ingen kö, jepp, detta gick bra tills jag fick syn på hunden som satt bunden vid cykelstället. Den lilla, nästan hårlösa voffsen frös som en hund. Den skakade i hela kroppen. Här infann sig tanken: hur kan någon lämna en hund ute, med försumbar päls i det kalla aprilvädret när snöflingor fortfarande envisas med att dala ned och nordanvinden fortsätter med att vina runt knutarna. Det var i det läget jag utdelade en imaginär spark i röven till matte/husse som lämnade hunden ute i det kalla vädret. Många hundraser klarar säkert april månads väder galant men denna utan nämnvärd päls är utsatt.

En kvart senare när jag tittade efter satt den fortfarande kvar och skalv men ca. en timme senare när jag var klar med mina inköp var hunden borta. Man får hoppas att den trots allt har det bättre hemma än vid köpladan idag. Men det är inget jag vet utan något som jag hoppas.

Att jag inte var överdrivet blödig visade att när en äldre man även han fick syn på hunden ömkade sig över den lilla hunden som frös.

Inget litet, nyfött lamm med kallt ändå med litet päls i snålblåsten.

Mitt i vintern for Nelli

Mitt i vintern anser jag att vi befinner oss nu. December, januari och februari är vintermånaderna med korta dagar, mörker, snö och kyla medan mars är första vårmånaden. Jo, så står det i almanackan. För mig får våren gärna komma 1 februari men jag får väl ge mig till tåls en månad till. Jag får trösta mig med att dagarna håller på att bli längre. Redan borde dagen vara över en timme längre sedan vintersolståndet och dagarna blir allt snabbare längre.

Så var det sista dagen som Nelli bodde hos mig. Ikväll for hon tillbaka till Den Lyckliga Staden. Vistelsen blev kortare än tänkt. Lite saknar jag  henne nog för hon var så trevlig och passlig, det kortbenta charmtrollet. Varje gång vi kom in från promenad skulle det lekas med pipande bollen. Hon bar omkring bollen och lurade under stol och bord med avsikt att jag skulle försöka ta bollen. Försökte jag ta bollen smet hon snabbt vidare för att dyka upp på ett helt nytt ställe. Tröttnade jag för snabbt kom hon och lade bollen vid mina fötter för att se om hon inte kunde locka mig till lek en stund till. Hon gillade inte när jag talade i telefon, satt för länge vid datorn eller när jag högg ved.

Hon var kvällstrött; redan klockan nio började hon rulla ihop sig och sova med följd att hon redan fem på morgonen var pigg på lite skoj. Helst en sväng ut på gården. Jag kom på att sätta ut henne en stund på gården vid halv tio-tiden på kvällen. Då piggnade hon till och jag fick sova lite längre på morgonen i stället.

Visst var hon trevlig att ha till låns men det blir nog ingen hund för mig ännu. Kanske när jag blir pensionär men dit är det en bit ännu. Ett antal vintrar skall avslutas och somrar upplevas innan det blir dags.

Isnen lägger sig sakta vid Byholms hamn. Här svängde vi idag på vår sista långa promenad, Nelli och jag.
Nelli ville gärna hjälpa till. Här gör hon i ordning tändor till spisen. Lite skräpigt blev det allt.

Besvär i snö

Nu har det äntligen kommit lite snö. Inte mycket med tillräckligt för att anlägga skidspår för de hugade. Nelli och jag tog en tur genom skogsbacken till grannen i syd. Det var jobbigt för Nelli den första biten över ängen där det fanns drivsnö. Är man kort i rocken så är man. Men när jag gick före och trampade upp spår så gick det bra även för en kortbent. Inne bland träden var hon åter den som var först.

Hon tycker inte om när jag stannar till och fotograferar. Onödigt, verkar hon tycka och vill vidare. Hon vill också rusa efter bilar vilket kan sluta med en olycka. Jag minns en hund vi hade i min barndom. Nonna hette hon och hon var också svår på att springa efter bilar. Det gjorde hon ända tills den gången hon inte såg bil nummer två. Hon blev inte överkörd men fick sig en smäll så att hon ylande sprang tillbaka. Hon överlevde och slutade med sin farliga hobby.

På tal om skidspår så minns jag att i min barndom brukade vi själva anlägga egna skidspår. Inte fick vi färdiga spår utan de fick vi göra själva. Själva spårandet var lika roligt som att sedan skida fort i det frusna spåret. Det gällde att hitta bland gran och fur, ute på åkrar och över mossar och kärr. Även hoppbackar brukade vi preparera och ibland kunde vi t.o.m. bygga själva ”hoppan” av bräder eller slanor vi hittade i skogen. I byn fanns inga riktigt stora backar så själva anfarten blev blygsam och själv hoppet blev bara någon meter. Men kul hade vi.

En gång minns jag att vi ungar fick faster Signe med i skidspåret. Vid Dånaback, som då var ett kalhygge, hade vi gjort en liten hoppbacke. Stor var den minsann inte men vi tyckte att den var rena Holmenkollen. Hon hade hittat ett par riktigt gamla skidor i uthuset, hemgjorda, svarttjärade och med nästan ingen böj framtill. Skorna träddes in i ett par *”stroffor” och så bar det iväg.

Framme vid backen skulle hon också åka utför och göra ett hopp. Hon stakade iväg och rände halva backen innan hon tappade balansen och dråsade omkull bakåt i skidspåret. Där låg hon i sin svarta fårskinnspäls i världens största grop utan möjlighet att ta sig upp för egen maskin. Skidorna hade lossnat och försvunnit någonstans djup in i snödrivorna. Vi hade ett fasligt sjå att hitta skidorna och att få upp faster ur gropen var inte heller något enkelt företag. Vi fick hjälpas åt att baxa henne på fötter men lätt var det inte. Backen blev förstörd och troligen var det sista gången faster Signe stod på skidor.

*Stroffor, så minns jag att vi kallade dessa gamla don för att fästa skorna till skidorna. Vad de heter på finsvenska vet jag inte.

Snö upp till näsan men vad gör det när det finns spännande saker i skogen