Livet på landet

Fripassagerare

Åter fick vi en fin och solig dag men många har de inte varit denna senhöst. Imorgon har vi ruskväder att vänta. Snön som föll igår hade på sina ställen lagt sig fint i träden och dagens temperatur var behagliga några minusgrader för att på kvällskvisten sjunka till – 11 C.

Idag var det dags att posta julkorten, de som skall skickas med röda kuvertet och därmed åsamka mig något mindre porto. De som skickas utrikes betingar dock samma pris som övrig tid på året. De tog en stund att skriva adresser och klistra på frimärken.

Därefter tog jag en tur med Bettan ut i skogen längs en villaväg på jakt efter den perfekta vinterbilden. Den uteblev men en och annan bild fastnade ändå på minneskortet.

På väg tillbaka så körde jag bakom en skåpbil som plötsligt stannade. Vad an detta? tänkte jag. Runt skåpbilen snurrade något litet djur. Kanske en räv, tänkte jag. Men nej, sådan ser icke en Mickel ut. När skåpbilen körde iväg och jag närmade mig djuret så såg jag att det var en liten hund som frimodigt travade på med siktet inställt på Bettan.

Nära jag sakta skulle köra förbi gömde den sig i diket men kom naturligtvis fram och vips hade jag ingen koll på var hunden fanns. Förmodligen i närheten eller under bilen. Jag blev tvungen att stanna och försöka schasa bort den men den lät sig inte bekomma utan kröp fram och hoppade glatt in genom öppna bildörren och lade sig bekvämt tillrätta bredvid gaspedalen. Då åker vi, tycktes den säga.

Nej då, så enkelt får du inte obetald skjuts med mig sade jag och lyfte ut hunden som annars verkade vara väldig pigg och vänskaplig. Hela tre gånger smet den in i bilen innan jag till sist lyckades krångla mig in i bilen utan att hunden också följde med. Då äntligen ställde den sig med bedjande ögon i snödrivan och lät mig åka iväg.

Inte låter man väl en sådan fin och trevlig hund bli kvar i stora skogen medan solen dalar mot horisonten? Nej då, en bit längre bort hade jag passerat en jägare med bössan klar och jag antar att hunden och jägaren hörde ihop för kring halsen bar voffsen ett halsband som mycket väl kunde ha varit en sändare för pejlning. Fast jag undrar vilket vilt som jagas med en sådan liten hund. Älghund torde det inte vara. Kanske någon mera jaktkunnig kan tipsa om det?

Så kan det gå till en helt vanlig dag i december på landet. En vardagsberättelse. Nu väntar vi bara på ruskvädret som redan har drabbat Island och är på väg över Atlanten.

På väg hem passerade jag Hellnäs hamn där solen sjönk allt närmare skogen från en inte alltför hög höjd mitt på dagen. Uppe i norr råder nu polarnatt utan sol. Vi får dock ha kvar en stimma solljus mitt på dagen om det är molnfritt, vill säga.

På väg hem efter mötet med den kortbenta liftaren.

Till sist en bild på den glada rymmaren. Hur det gick med jakten vågar jag inte sia om. Kanske voffsen var trött så att det inte bidde till något och ville åka hem? Kanske någon också kan tala om vilken ras det är fråga om.

6 kommentarer

  • annepauline

    Här har snön regnat bort och det har blåst som bara den. Igår var det halt. Jag såg ett cykelbud som var tvungen att bromsa in för en fotgängare. Upp och ner flög han och cykeln kanade iväg flera meter på isen. Det var en ung och rask kille så han skadade sig inte, han borstade av sig, hämtade upp cykeln och fortsatte. Men något blåmärke lär han säkert ha idag. – Vilken lustig hund du träffade på! Han var trött och ville vila sig i en varm bil och inte ränna runt i skogen. Rasen lär vara strävhårig tax.

    • Per

      Här har det också varit halt och på vägarna spårigt. Det gäller att ha tungan i rätt mun när vurpan lurar runt hörnet.
      Jo, det var en trevlig hund. En sådan kunde jag också tänka mig om jag inte vore så förbenat bekväm.
      Kanske taxen ville ta taxi hem?

  • Wesber

    Vilka fina foton du fick till ändå, hunden är samma ras som grannen här har haft och som han skulle jaga med. Det slutade alltid med att hunden sprang hem till oss hela tiden med tungan hängande en meter !!!??? ut. Lite överdrivet, men en halv meter ut i.a.f. Hmmm

    • Per

      Nåja, några bilder blev väl ändå ok men jag hade i sinnet att få solbelysta granar med tung snö på grenarna men det hade jag inte turen att får. Dessa hundra är kanske minst lika mycket sällskapshundar som jakthundar?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »