-
Sommarens första glass
Jag är ingen glassentusiast men någon enstaka klimp brukar ändå slinka med per sommar, de flesta blir jag bjudna på. Mitt i dagens varmaste eftermiddag passerade jag Oravais centrum och jag hade visst lovat mig själv att där inhandla sommarens glass på nyöppnade Amalias glasskiosk. Jag hade tidigare en bild på denna något märkliga men fina, lilla byggnad med avancerat plåtarbete som blickfång. Utbudet var inte överhövan stort men min blick fastande på Gunilla Norrlins glassar där jag valde en traditionell jordgubbsglass och si, den var riktigt god! Inte alltför söt men inte heller menlös i smaken. Jag skulle säga en frisk smak. Med tanke på hur kräsen och sparsmakad…
-
Lador
I fredags när jag körde norrut på riksåttan mot Jakobstad och Karleby så passerade jag också slätten strax söder om Kovjoki. Där uppdagades en stor förändring i landskapet mot tidigare. Elva gamla lador som stått på åkern och syntes bra från vägen var nu borta. De hade rivits av bonden/markägaren, något jag läste om redan 3 januari i Vasabladet. Och det syntes verkligen, eller rättare sagt, ladorna syntes inte mera. Som den laduromantiker jag är så tycker jag det är väldigt sorgligt att ladorna inte fick stå kvar, speciellt de gamla stockladorna. Samtidigt förstår jag bonden som behöver marken och omaket att ratta runt ladorna men ändå. Dessa enkla och…
-
Ladorna som bollats bort
Sen lördag eftermiddag körde jag en sväng till provinshuvudstaden. På väg tillbaka så fångade mitt öga en s.k. brädlada i förändring. Den höll tydligen på att rivas. Runt om fanns vita plastbollar med gräs. Det är den nya tekniken som rationaliserat bort lador, folk, hässjor och störar från åkrarna. Tidigare var juli månad den kanske mest arbetsintensiva månaden för jordbruket när årets höskörd skulle säkras. Det gällde att ha tur med vädret för vilket elände blev det inte när det ibland regnade flera gånger på höet innan det kunde köras in i ladan. Då var lador nödvändiga byggnader och på många åkrar fanns det mängder med lador. Idag blir de…
-
Skogen
Efter några gråa och trista dagar blev det åter lite sol och varmare väder på eftermiddagen. Regnet som kom var välbehövligt för nu börjar grönskan spira på riktigt. De första knopparna har redan sprungit fram ur sitt hölje och små skira blad tittar nyfiket fram. Jag beslöt mig för att ta en tur i skogen. Fåglarna levde ett herrans liv och det pipades, skrattades, visslades, tjoades på snart sagt varje gren och i granens topp. Jag strövade på måfå runt på både kända och okänd stigar och kunde njuta av skogens hela väsen med sina vinkande grenar, dunklet bland tätt växande skog, spretiga ungbjörkar och gråa alar. Jag kunde konstatera…
-
Dyrbar ved
När jag idag besökte en av köpladorna i provinshuvudstaden föll mina ögon på en hög lådor som kunde inhandlas till priset av 6,95 europenningar per låda. Skulle jag få det priset för en liten famn ved hemma i byn av en trogen skara köpare skulle jag snart vara en förmögen man. Inte visste jag att jag har en liten skatt i vedlidret; bara att bära in och elda upp så har jag förtjänat 6,95 europenningar. Så kan man också se det. Kung Bore vill ännu inte ge sig utan låter kylan slicka kind och barr. Senaste natt var det rejält kallt på sina håll. -35 C utmålades på nätet även…
-
Luckan till underjorden
Jag tror att jag hittat luckan till underjorden. Mitt på gårdsplanen finns en fläck som på vintern, när det är fruset, ger ett ihåligt ljud från sig när man går över den. Knarret under skorna får ett helt annat ljud just på det stället. Det låter helt enkelt, ja, ihåligt. Så har det varit varje vinter som jag bott här. Vad gömmer sig där under? Kan det vara rester efter en brunn, en husgrund eller är det något skrymt som gömmer sig där? Jag är inte vidskeplig men man vet aldrig. Det kan finnas mycket gömt i jorden. I en grannby fanns det en hembrännare som var flitig vid hantverket…