Enkel strandbastu eller genomtänkt arkitektur

Eftersom jag igår lördag besökte begravningsplatsen i byn, allt i god sed och ordning, tog jag idag en tur ut till min lilla sommarstuga innan snön kommer. Ifjol kom den redan 25 oktober. I år kom snön också 25 oktober men knappt så det täckte marken och ganska snart var den borta. Så det räknas inte.

Egentligen är det en strandbastu med spisrum där man också kan sova. Inte många kvadrat men så är väl också tanken att man mest skall vara utomhus när det är fint väder. Sitta på verandan eller vara nere vid stranden. Kanske ta en tur med båten, om den är i sjön vill säga. Det har den inte varit på många år men någon gång skall det väl bli av.

Jag har haft byggnaden i 35 år och inte är det mycket jag gjort sedan den byggdes förutom att måla och reparera verandan som är utsatt för väder och vind. Huset har bara stått där i ur och skur och kommer förmodligen att stå där i minst 100 år. Stock är ett rejält byggnadsmaterial och finns bara tak och grund så klarar sig kåken länge.

Jag kom ikväll att titta på ett program från norska NRK, Arkitektens hytte. Ett intressant program som jag anbefaller. Programserien visar fritidshus som olika arkitekter ritat och ibland också byggt. Intressant är att höra och se hur de resonerar kring dessa hus och rent allmänt hur de ser på fritidshus, eller hytter som norrmännen säger,  hur de passar på tomten och i terrängen. Dessa yrkesmän har många gånger en annan syn på byggandet och byggnaden. Sådant som vi vanliga dödliga inte ens en gång kommer att tänka på eller vågar föreslå. Olika material, ljusets spel och inverkan, former, funktioner och anpassningar till naturen.

Samtidigt är de flesta hus som visas i serien inte för en vanlig människa. Gott om penningar bör det finnas i börsen hos beställaren. Enbart att ha en arkitekt som ritar huset kostar en vacker slant för att inte tala om tomtens pris, olika speciallösningar som fordrar byggkonst utöver det vanliga och transport av byggnadsmaterialet.

Jag är i alla fall intresserad av arkitektur om det så är en hytte eller ett palats. Det enkla och billiga kan också vara värt begrundan och beundran. Sådant man kan göra själv. Men också det spektakulära och storslagna. Det är själva idéerna som intresserar mig. Hur kommer de på allt?

Jag gick runt och funderade vad jag skall göra nästa sommar på min sommarstuga. En ny bänk nere vid stranden skall det i alla fall bli och så en del målningsarbeten. Inga arkitektoniska underverk utan små förbättringar. Sådant har också sitt värde.

Fast egentligen, varför vänta till våren, jag kan väl snickra ihop en bänk redan nu, så märkvärdigt är det väl inte. Sedan kan jag åka dit ut och sätta mig väl påpälsad, kanske med varmt te i termos, och iaktta när den första isen blank och fin lägger sig allt längre ut mot fjärden. Sådant tar tid men det är just det som är tanken, att se det ytterst långsamma och få tid till eftertanke och meditation på samma gång. Det kan alla behöva ibland.

Hur ofta utnyttjas sommarstugan eller hytten bara till att stilla sig och bli ett med naturen på strandstenarna? Blott se solen sjunka ned mot väster och höra isen sjunga. Bli en del av skymningen.  Inte så mycket mer.


Arkitektens hytte – serie från NRK som också går att se utrikes

Vägen dit är ännu snö- och isfri.

Så ser mitt lilla château ut från baksidan.

Och snart lägger sig isen snällt innan den i vinterkylan börjar klättra på strandstenarna.

Två gåvor

Visst är det trevligt att ibland får små, oväntade gåvor bara så där? Senast det hände mig var för några dagar sedan. Två gåvor till och med.

Svåger, han som var med på resan, hade köpt en liten skrift med information, kartor och fakta om Algarve. Frid och fröjd ända till jag upptäckte att hans nyförvärv inom reselitteraturen var avfattad på tyska. Hans kunskaper inom tyska är ytterst begränsade varför det var honom till besvikelse. Han hade nämligen tänkt sig ett alster på engelska.

Eftersom jag förstår en del tyska försökte han avyttra boken till mig men förhöll sig kallsinnig till mitt skambud på halva priset. Ända tills sista dagen när jag fick boken i gåva. Se där, även från detta resmål fick jag en läcker infoskrift med mig hem. Bara att tacka och bocka!

När jag kom hem väntade en gåva till. Även detta en bok. Sister Jane och svåger, de på andra sidan byggdevägen, har nämligen besökte den trevliga staden Piteå uti Norrbotten. Svåger sjunger nämligen i kör och nu hade kören gästat sagda stad för ett framträdande. Sis, förutom att hon käkat palt, hade på ett loppis upptäckt en billig bok som hon trodde skulle intressera mig och förvisso, hon träffade rätt.

Boken heter ”Norrbotten – värt en resa” med text av Ulf Boström och handlar, som titeln antyder, om Norrbottens sevärdheter och märkvärdigheter. Boken är från år 1995 men det mesta som omnämns torde finnas kvar. Som t.ex. Malören (inte ett missöde utan en liten ö utanför Kalix), Rådhustorget i Piteå, Ladriket i Avan, Gallejaur (det stället har jag besökt), Nasa silverfjäll, Vuollerim, Ájtte (fjäll- och samemuseum i Jokkmokk som jag också har besökt), Brudslöjan, Suptallen, Treriksröset och mycket mera.

Det blir att studera boken ingående kommande vinter så att jag kan lägga upp en spännande roadtrip sommaren 2019. I sommar lär det inte bli av, eller vänta nu, visst skall jag ditåt, men i ett ärende som inte medger alltför många sidosprång. Återkommer till detta längre fram.

Igår besökte jag villan för första gången denna sommar; jag såg två svalor igår så då är det sommar! Isen har gått fort och nu låg fjärden blank och fin. Räfsade löv från stigarna runt min strandbastu och såg framför mig en del underhåll som skall göras. Främst målningsarbete.

Denna första sommar som friherre kommer jag att tillbringa betydligt mera tid vid min sommarstuga än tidigare år. Om jag hinner, ha, ha.

När fick du senast en oväntad gåva som du uppskattade? Eller gav en spontangåva till någon?

En vy som jag sett många gånger men som jag inte tröttnar på, Kalotfjärden.

Nytt att läsa

Härligt att sitta på varma strandstenar i sommarkvällen

Vår vackra natur

Sent igår kväll for jag åter ut till villan. Samma fina scenario men kanske inte lika färggrant på himlen som i förrgår för det fanns nästan inga moln i väster som skapade den gyllene himlen. Men det var ändå vackert med den spegelblanka vattenyten som enbart bröts av småfiskens glada (jodå, jag föreställer mig att de var glada) hoppande i närheten av strandstenarna och, vill jag påstå, harmonsiska svallvågor efter en snurrbåt med lagom fart. Det var åter kväll i mitt eget lilla paradis.

Jag kände mig dock trött och slängde mig på soffan för en liten tupplur. Tupplur, längre än jag tänkt mig, fram till 02.45 då jag åter tog mig en titt på härligheten. Så tyst, så stilla, bara måsarnas skrän ute på grynnorna hördes (sover de aldrig?) och någon enstaka fågelsång i skogen. Även det mesta av småfisken verkade ha gått till ro för natten. Ok, jag sover en timme till, tänkte jag. Det blev två timmar för kvart i fem vaknade jag nästa gång. Aj, aj, nu missade jag soluppgångens gyllene timme. Dock syntes solen knappt i skogen annat än genom enstaka lågtstående strålar. Det var en stilla, magisk stund när jag greppade kameran och gav mig iväg med Brunte.

Jag åkte runt på skogsvägar och stannade till när jag såg ett passligt motiv; halade fram kameran och tog bilder här och där. En liten fotosafari i den tidiga morgonen. Det är på tidig morgon och sen kväll som man skall ta bilder på sommaren. Det är då man får det bästa ljuset, annorlunda vinklar och den trollska stämningen. Min gamla skolkamrat från Irland sa att det inte är lönt att ta naturbilder efter kl. nio på morgonen och jag är benägen att hålla med honom.

Förutom själva fotograferandet njöt jag av stillheten och svalkan. Gårdagens hetta hade jag i minnet och luftens friskhet var uppiggande. Inte en människa i rörelse, därför stannade jag Brunte mitt på vägen när andan föll på och där fick han stå tills jag var klar med fotograferandet. Ingen var ändå vaken så tidigt på morgonen och på väg till jobb. Först klockan sex när jag återvände till byn såg jag skymten av en krigare på väg till Saltgruvan. Stackare som måste jobba i denna värme.

oxkangar natur 2014
På väg till villan igår kväll.
oxkangar natur 2014_2
En krusning på vattenytan. Någon som sa hej!
oxkangar natur 2014_3
Lugna svallvågor sökte sig sakta mot strand
oxkangar natur 2014_4
På andra sidan sundet kvart i fem på morgonen. Solen hade redan varit uppe en timme.
oxkangar natur 2014_5
Inne i skogen var det det dock lätt dimma en stund till.
oxkangar natur 2014_6
Min torrtall stod kvar och väntade de första solstrålarna i toppen.
oxkangar natur 2014_7
Dimman lättade när solens strålar sänkte sig alltmer över skogens rike
oxkangar natur 2014_9
Åter vid sjön, fast på ett helt annat ställe, simmade sjöfåglarna med sina kullar.
oxkangar natur 2014_8
Denna brygga älskar jag. Inte för att den är direkt vacker men den fungerar och den bryter av i skarp kontrast mot alla perfekta och påkostade landningsställen som annars finns. Måtte den inte förändras väsentligt! Solen stod redan högt på himlen och jag återvände till byn.

Sommarkväll

Jag var vid villan i gårkväll och det var en så otroligt fin kväll med sol, nästan helt vindstilla och ändå ingen mygg. Jag hade kunnat stanna hela natten men valde ändå att åka hem innan solnedgången. Jag borde nog utnyttja min sommarstuga mera än vad jag gör.

Några bilder, varsågod!

villan4
Utsikt mot fjärden.
villan3
Inget märkvärdigt men jag tyckte stenen hade sådan fin färg i sig.
villan1
Verkligen lugnt och stilla, tid för själens hängmatta

 

 

En tur bland kobbar och skär

Igår gjorde nästgårdssvåger och jag en liten tur med hans båt och naturligtvis måste jag filma och fota lite. Vi åkte förbi en udde (Kalotskat) där det ofta är besvärliga vågor så det gick inte att hålla kameran helt stilla. Tur att den inte flög till sjöss för ett tag krängde båten rätt bra. Därtill började det regna men det var en fin tur ändå. Vi tittade lite på alla villor som finns längs stränderna; både koja och slott finns det. Vi har nog en fin skärgård här och konstigt är det inte att stadsborna vill ut till detta paradis där de har sina villor, vissa riktiga skrytbyggen, andra mera jordnära.

Hmm, borde jag kanske lägga ut min båt denna sommar, något jag inte har gjort på flera år trots att jag bor i skärgården.

 

En tur till stugan

I söndags gjorde jag mig en tur ut till sommarstugan eller villan som vi säger i republiken. Det var någon gång på senhösten som jag var där senast och jag tyckte att det var dags för en inspektionsrunda. Snön var inte så djup som ifjol vid denna tid och till på köpet hade en traktor med breda däck kört nästan ända fram till stugan så det var bara att trava på utan att ens bli lite småsvettig. Jag kunde i lugn och ro se och höra naturen utan att störas av mitt eget flås.

Inte var det mycket att höra, småfåglarna hade inte kommit igång med sina läten och det var nästan vindstilla. Det var bara tystnaden att lyssna till och det är inte dåligt heller. Tystnad är idag en bristvara.

Tanken slog mig att det är det sista av vintern som nu råder. Om ett par veckor är vi inne i mars månad; månaden som av gammalt också kallas vårmånad. Den riktiga våren lär nog vänta på sig än på dessa breddgrader men vårvintern som infaller i mars bär ändå förebud om våren. Många vårtecken börjar då synas så en ny tur ut till stugan blir då aktuell.

Jag hade med mig kameran men solen dolde sitt anlete och bilderna blev inte de bästa. Jag får bida min tid för någon gång måste solen ändå titta fram även denna vinter. Jag läste annars någonstans att denna vinter har varit den mest solfattiga på 25 år och frågan är om det inte är sant.

En tur till stugan

Vägen var ännu körbar men jag gissar att kommande två veckor är det inte nådigt att köra i onödan ut till villan (sommarstugan). Menföret väntar. Jag tyckte dock att jag borde göra en tur dit ut för tillsyn av bryggan och byggnader. Isen brukar bråka med bryggan och man vet ju aldrig om något träd fallit över taket på strandbastun efter vinterns stormar.

Dock var det inte större missöden på gång. Ena benet på bryggan var visserligen lite ur läge men med järnspett justerades felet lätt. Värre var det för en granne vars stora brygga så ut att ha slitit sig helt och låg inbäddad i isen utanför strandstenarna. Han har nog arbete som väntar.

Vädret var fint och riktigt ljummet. Småfåglarna i skogen jublade och sjöng och verkade ha hur roligt som helst. Jag såg t.o.m. en mygga som surrade iväg ut mot fjärden som fortfarande ligger istäckt och kommer så att göra ännu ett par veckor. Låt mig gissa att den myggan inte kommer att bita mig i sommar för den hade oddsen mot sig när den vinglade iväg över isen.

Men våren är ändå på väg och jag tror jag har medhåll av naturen när jag utropar: Vik hädan vinter!

Än vilar isen tung över fjärden men dagarna räknas tills öppet vatten snart glittrar på fjärran våg

Sätt hickan på stickan…

Hur kan det komma sig att jag fick tillbaka ont i mitt vänstra knä efter en hel dag i lugna semesterfirandets tecken förutom en dryg timme när jag klippte gräsmattan i gårkväll? Lägg därtill att jag vilat mig två hela dagar innan. En vända på gräsmattan gjorde att jag åter känner av huggen och värken i benet. Håller jag på att bli gammal?

Gårdagen tillbringades hos Glada Tomaten och hans familj på deras sommarresidens i södra delen av landskapet. Egentligen hade vi även tänkt ta en båttur ut på öppna havet med si det glömde vi bort när vi satt där på verandan och njöt av god mat, fin utsikt och livliga samtal. Inte ens en ynka liten mygga störde oss, ej heller någon geting eller broms.

Värden drabbades dock av singultus. Så heter den medicinska termen för hicka. Den plötsliga luftströmmen ner i lungorna får stämbanden att slå ihop varvid det hickande ljudet uppstår, läste jag på Wikipedia. Vi läste ramsan ”Sätt hickan på stickan och för den till granngårdsflickan” men det hjälpte inte ett dugg. En metod att bota hicka är att dricka kallt vatten, gärna från glasets bortre kant, dvs. upp och ner. Hur det skall gå till utan att få det mesta innanför skjortan kan man fråga sig. Hade vi vetat det hade han gärna fått försöka, oss andra till gamman och munterhet.

Som kusk tjänstgjorde Stora Yxan som lät sin springare susa fram i god fart genom Pampas platta landskap. Som sällskap i droskan hade vi damen i navigatorn som kom med diverse märkliga köranvisningar när vi behagade köra en annan väg än den hon stakat ut. Hade vi då följt hennes tjatande hade vi nog fått ta oss en närmare titt på landskapet: växthus, kohagar, guppiga skogsvägar, sädesfält, videbuskar och ödehus. Kanske vi i bästa fall fått stifta bekantskap med någon inföding som undrat vad vi hade att göra vid hans gödselstack. Till slut lugnade hon sig och friden återkom.

Som slutkläm kan jag göra lite reklam för värdinnans blogg, HannazLiv, där det bl.a. finns fina bilder på deras ljuvliga sommarställe. Att hon är intresserad av inredning och foto går inte att ta miste på.

Kissmissen Stella är ställets väktare mot möss och dylikt.