Allehanda

Det som var en gång

Det är roligt att cykla omkring i sommarkvällen.  Förutom motion får man ofta en pratstund med folk längs vägen eller syn på något fint fotomotiv. Kanske man upptäcker någon övergiven fallfärdig stuga eller skrotbil i skogen. Konstiga maskiner och bortglömda anläggningar kan finnas på de mest osannolika ställen.

Alla företeelser har en historia och det finns oftast en eller flera människor som skymtar i kulisserna från gången tid. Ibland får man en aning om människoöden, ibland kommer fantasin i rörelse och man försöker få en förklaring och en mening med dessa fynd, ofta gömda i grönska, buskar och mossa. Man skulle, för en kort stund, vilja förflyttas decennier tillbaka i tiden för att få se när dessa platser var befolkade, dessa maskiner var nya, allt nu multnande virke var nytt och doftande, den nyspikade väggen beströks med färg.

I våras fick jag mig till livs en historia om ett sådant ödehus som byggdes upp från en vanlig lada till ett trevligt och gångbart sommarställe. Då var det människor på plats som bodde, sov, åt och byggde. Då var det liv och rörelse, nu stillhet, förfall och ödslighet. Sådan är tidens gång. Allt har sin tid och sedan kommer något nytt. Tar inte naturen ett övergivet ställe, tar andra människor över och en fortsättning följer. Det som var en gång, finns inte mer. Historien sjunker djupt in i väggarna eller tonar sakta bort utan att någon kan fånga den.

Igår kväll när jag cyklade hem passerade jag ett ställe där jag visste att det fanns en gammal stuga. Nu syntes den inte från vägen men jag banade mig fram i manshögt ogräs och buskar fram till huset. Byggnaden stod kvar men i mycket dåligt skick. Vid ena gaveln stod en övergiven Ford, i farstun skymtade en gammal motorcykel. I köket var det kaos och förödelse med nedfallet innertak och gamla möbler omkullvräkta som om en jordbävning drabbat huset. Trots detta stelnade inferno har här människor en gång i tiden bott, sovit, druckit kaffe, grälat, skrattat, arbetat, levt. Nu tar naturen över, obarmhärtigt, sakta men säkert. Kalla det nostalgi, längtan, förundran men det som var en gång, finns inte mer.

Hopplöshet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate blog »