Från norr till söder, allt för att sprida budskapet

Härförleden hade jag ärende söderut, något som jag nämnde helt kort. Ett litet självpåtaget uppdrag. Nu är det genomfört.

Jag hade nämligen beställt 5 stycken affischer från Urkult för uppsättning på lämpliga ställen längs med den österbottniska kusten. Två stora, tre mindre kom per post. Min avsikt är att göra eventuellt intresserade österbottningar uppmärksamma på denna fina festival 2-4 augusti.

Jag tror att Urkult är ganska så okänt i landskapet och det tänker jag råda bot på. Åtminstone försöka.

Festivalen är ju inte orimligt långt borta vare sig i tid eller i avstånd. Åker man med färjan från Vasa klockan nio på morgonen den 2 augusti så är man framme i Näsåker klockan 16 samma eftermiddag och klockan 19 startar de första banden upp på festplatsen.

Det var inga svårigheter att få sätta upp affischerna, ingen tyckte det var opassligt.

På biblioteken i Jakobstad och Vasa finns nu de två stora affischerna på väl synlig plats. Biblioteket i Närpes fick en av de mindre som genast uppmärksammades av intresserad betraktare. Även dörren till Herlers bokhandel och Lillkungs konditori i Nykarleby hyser nu en affisch för detta evenemang. Sist men inte minst fick Tesses Café en plakat på ytterdörren något som jag är mycket nöjd med. Där springer folk hela tiden för att luncha och många genomresande stannar också för en kopp kaffe eller en matbit. Just den placeringen är jag speciellt nöjd med.

Hur min drive lyckas återstår att se. Förhoppningsvis hittar fler österbottningar till Urkult i år och det blir spännande att se om fler österbottniska prickar finns på den karta där man kan visa varifrån man kommer. Vi får se. I alla fall ett försök.

Kommer du att besöka någon festival, annat musikaliskt evenemang eller sommarteater denna sommar?

En bra placering på Tesses café vid Vassor fjärdsända. Efter noggranna studier vid ytterdörren vankas här både god måltid och kaffe med dopp.

Ett par bilder från Jakobstad när jag ändå var i trakten. Loppis på torget framför rådhuset.

Gågatan i Jakobstad var ganska folktom men förhoppningsvis befolkas snart sofforna. På Jakobsdagarna i slutet av juli är här fullt ös.

Annonser

Är poesi svårt?

Är poesi svårt? Denna fråga ställdes inledningsvis igår kväll på Campus Allegro i Jakobstad när evenemanget ”Platsens poesi: Om identitet och språk” inleddes.

På plats fanns Adrian Perera, David Väyrynen och Roxana Crisólogo, alla tre poeter och skribenter. Samtalet gick på svenska, engelska och spanska med Lisen Sundqvist som moderator.

Först såg det ut att bli en väldigt fåtalig publik men sedan fylldes ändå Black Box upp ganska bra. När jag anlände till Campus Allegro var det en herreman strax före mig som var väldigt talför och öppen. Öppen höll han också upp dörren för mig på långt håll. Det var ju positivt. Positivt var också att jag hann växla några ord med David Väyrynen innan samtalet på scen drog igång. Det var i första hand för hans skull jag var på plats efter att ha läst hans debutbok ”Marken” i höstas.

Till frågan: Är poesi svårt? Jag kan bara tala för mig själv och något erinra mig vad som sades på scen. Ja, poesi kan vara svårt men behöver inte vara det.  Det kan vara en enkel dikt till ens käresta, det kan vara en dikt som man bara själv tycker är bra. Eller så är lyrik något som skall tuggas och smakas av kultureliten och bedömas som en kulinarisk högtid eller en IKEA-köttbulle; i de etablerade kretsarna på poesins område.

Jag är ingen poesispecialist. Poesi, det låter så högtravande och förnämnt. Som en dimma i tidig sommarmorgon. Jag är mera den som använder ordet dikt. Dikter som Dan Andersson, min dikt-husgud, har skrivit. Eller dagens dikt som Ulla Maria Johansson skriver varje dag på sin blogg/Facebook. Eller dikter som Nicke Sjödin skriver på ångermanländsk dialekt. Eller ”Tomten” av Viktor Rydberg.

Jag förstår mycket väl att poesi är så mycket mera än min lilla värld. Dels finns det en akademisk sfär, dels finns det en mylla där allsköns frön spirar som kan bli något explosivt eller något som faller samman med en suck. Likväl vågar ställa mig fram och säga: Jag vet intet om detta, berätta!

Jag förhåller mig till poesi som till jazz och abstrakt konst. Uttrycksformer jag vet väldigt lite om men som jag är nyfiken på. Skapande jag ofta har svårt att förstå – i dess mera avancerade former – men som jag själv väldigt gärna skulle vilja utöva.

Tänk att få skriva en dikt bara rakt av, eller efter idogt grubblande, en mustig gryta av ord och finurligheter. Leka med pianots tangenter eller med pensel skapa något fritt ur ens fantasi. I och för sig fritt fram för vem som helst men hur ofta görs det och ännu mera, vem visar det för omvärlden? På allvar!

Samtalet på scen igår kväll böljade fram och tillbaka. Ibland hördes rösterna inte helt bra, mikrofoner användes tyvärr inte.

Något som framkom och som förvånade mig stort var att författare och poeter i Finland som skriver på annat språk än finska eller svenska inte kan få stipendier för sin verksamhet via etablerade kanaler som medlemskap i Finlands Svenska Författareförening och dess motsvarande organisation på finskt håll. – Verkligen förlegat och anmärkningsvärt! Har vi inte kommit längre?

Adrian Perera berättade om sin tillvaro i Finland. Hans mor är från Sri Lanka, hans far är finländare. Hur hans namn ibland uppfattas som spanskt och hur det kan uppstå absurda situationer när stereotypa uppfattningar bland finländare absolut vill placera honom som spanjor.

Roxana Crisólogo, ursprungligen från Peru, läste en dikt på spanska som jag inledningsvis förstod rätt bra. Någonstans i mitten förlorade jag koncentrationen. Glad jag är ändå att jag hängde med en bit. – Förstod jag rätt så pratar hon finska men förstår också svenska. Jag noterade hennes nickande när David Väyrynen hade ordet.

David Väyrynen verkar var en så himla snäll kille. Hans resonemang hördes bra och tydligt. Han ombads av publiken att läsa något avsnitt av alla påbud som finns i hans bok ”Marken”. Han gjorde en tummning mitt i boken och det kom att handla om sexualitet. Tänk så himla massa förbjudna förhållanden det finns, något vi inte tänker på till vardags. Något som vi bara är en del av och som vi förhåller oss till rent automatiskt.

Detta var min första poesiafton. Även om stolarna var något obekväma var det en upplevelse helt betagande. Där satt fyra människor som diskuterade poesi, plats och identitet, ämnen som är mig intressanta. Jag spände öronen till det yttersta för att lära mig något. Gjorde jag det? Jag vet inte men så mycket vet jag att jag är öppen för nya impulser och frågeställningar.

Och så fick jag prata med David Väyrynen både före och efter. Det blir spännande att se vad han mera presterar.

ÄR poesi svårt? Vad tycker ni? Är poesi mest trams eller något som vidgar ens vyer?

 


Roxana Crisólogo 

Adrian Perera 

David Väyrynen

En ropande röst i obygden – mitt första inlägg om  David Väyrynen

Ulla Maria Johanson – umj.art 

 

En dålig bild från min mobiltelefon men bättre det än inget alls.

 

Sommaren är här, julpizzan bokad

Ömsom regn, ömsom sol. Men jag gillar läget för det är ganska varmt och jag tycker om när solen åter tittar fram bakom molnen och lyser upp. Egentligen en fin sommar så långt.

Semestern har för många kommit igång och både husvagnar och husbilar är en vanlig syn på våra vägar. Även cyklister med stor packning trampar tappert vidare. Ikväll mötte jag ett gäng tjejer, utrustade med tält, som stävade på i motvind mot mörka moln i öster. Det såg tufft ut just då men ikväll lyser åter solen.

Cykelsemester några dagar, max en vecka, har alltid varit en dröm för mig med det har aldrig blivit av. En version av denna form av semesteraktivitet är att alltid ha medvind. Styr dit vinden visar och kommer man till en sjö som sätter stopp en dag eller två, vänta tills vinden vänt, ta det lugnt och bada, ströva omkring, läs en bok i hängmattan om vädret tillåter. Poängen är att man inte vet vart man hamnar och kanske just därför upptäcker sådant som inte finns i turistbroschyrerna. Eller bara dala ned till en nivå på gränsen till uttråkad; något som kanske behövs för dagens stressade människa?

Igår kväll bevistade jag den årliga sammankomsten i Pörkenäs. Ett vackert ställe med fri syn över det till synes oändliga havet men med samtidigt skyddat läge för de värsta nordanstormarna. Bortom horisonten ligger kungariket.

Vi är ett gäng som träffas ett par gånger om året; radiolyssning är vårt gemensamma intresset. En blandad skara men vi trivs ihop men utövar vår hobby oftast i enskildhet samtidigt som vi har en hel värld gemensam p.g.a. den nya it-tekniken.

Några stora beslut togs inte men den traditionella julpizzan kommer vi att aväta i Jeppo där en särdeles förträfflig pizzeria lär finnas. Sommaren är kort, det gäller att ta vara på varje stund. Snart piskar snöstormen på väggen och vi äter åter en pizza i decembermörkret. Låt er inte nedslås av detta faktum utan slå ihjäl ytterligare en mygga medan skymningen sakta  sänker sig över sommarnatten!

2016-07-01 Pörkenäs 035
Klippor i kvällsljus

2016-07-01 Pörkenäs 043
Kväll vid Bottenhavets strand.

 

Att gå på konsert, dröm eller mardröm?

Som planerat sågs KAJ, humorgruppen, igår kväll i Ebbas stad. De körde sina kända hits och läste t.o.m. en nyskriven dikt till staden. Folket applåderade och såg allmänt nöjda ut. De mest entusiastiska hade bänkat sig långt tidigare och fick då även ta del av det i mitt tycke utmärkta, lokala rockbandet Solid Faces.

Närmare 10 000 hade samlats i Skolparken vilket gjorde att det var trångt om saligheten. Inte fick vi se mycket av grabbarna, någonstans mitt i folkhavet som vi stod. Däremot hördes de desto mera, dock utan att ljudnivån blev alltför hög och skrällig.

Detta fick mig att fundera på detta med att gå på konsert. När det är stora evenemang, med tusentals och åter tusentals människor samlade på en plats för att se och höra sina favoriter, vilken kvalité på upplevelsen blir det då? Det är inte ofta jag går på sådana stora konserter men om man inte får plats långt fram i publikhavet, hur mycket får man då se av artisterna annat än som små prickar långt där framme eller möjligen på en storskärm? Har man otur ser man inte annat än skjortan eller ryggtavlan av en närmare 2 meter lång människa framför sig. Och ljudet! Ljudnivån är hög och någon studiokvalité är det inte som når åhörarnas öron. För att inte tala om stök, trängsel och väntan lång. Skall man ha en position långt fram gäller det att vara på plats i tid och har man otur hamnar man mitt i vågen av överspeedade fans som böljar fram och tillbaka och nära på trampar omkull en. En mardröm.

Jag kan tänka mig att ens egen närvaro vid stora uppträdanden är viktigare än den musikaliska upplevelsen. Som ett bevis på att man hört idolerna live, känt en viss samhörighet med andra med samma smak eller bara hoppat runt i begeistring till tunga bastoner. Man var ju där!

Annat är det på mindre konserter där man får en helt annan närhet till scenen. Jag tänker närmast på när jag senast besökte ”Visor på väg” på Carpella. Där såg man alla artisterna, även om man satt lite längre bak i lokalen, och ljudet var njutbart. Artisterna kom så mycket närmare; en hamnade t.o.m. i knäet på mig. Där kan vi tala om närhet jämfört med att man ibland ser ett huvud som guppar upp och ned 100 meter längre bort i folkhavet och som förmodas vara storstjärnan.

En annan gång var jag på en liten musikalisk tillställning i Barcelona. I en aula till ett konstmuseum framförde ett par musikanter blues i den högre melodiösa skolan. Några meter bort satt vi och läppjade på lite vin medan underbara och rena bluestoner strömmade ur högtalarna. Efteråt handskakning med musikanterna. DET var kvalité!

En konsert jag minns med glädje är när danska Gasolin spelade i Folkets Park i Malmö. Det måste ha varit på 70-talet. 1978 närmare bestämt, visade det sig. Visserligen mycket folk och hög ljudnivå men vilken stämning. Det fanns bänkar att sitta på men där satt ingen utan folk stod på ryggstöden för att komma upp. Att det blev tungt och obekvämt säger sig självt men vad gjorde det när man var ung och stark.  Efteråt köpte jag deras LP ”Live in Scandinavia” som spelades in på turnén. Till min belåtenhet finns också samlingen på Spotify (https://open.spotify.com/album/1xe5oPhIEZ2SyE6HOqQ8s9) och måste spelas ikväll för att återuppleva den kvällen för 37 år sedan. Det var tider det! Vid sökning på nätet finner jag att gruppen upplöstes 1978 och att deras sista konsert gavs i Malmö 21 augusti 1978. Då var jag med!

Vi lyssnar på en av låtarna som spelades i Malmö på deras sista konsert. Kolla trumsolot! Om det är en inspelning från Malmö vet jag inte men varför inte tro det?

skolparken jakobstad 2015_2
Folk så långt ögat nådde i Skolparken igår kväll. Ända bort till kyrkan.
skolparken jakobstad 2015
Musikerna i Solid Faces syns lite grann om ni riktigt kollar längst bort. Bilden fick jag med kameran sträckt högt över huvudet. – Gubben i mitten verka vara den mest framträdande på scenen men befanns sig dock på ett försvarligt avstånd från estraden. Han verkade lugn och oberörd av all uppståndelse och öronbedövande larm. Det lär vara bergsrådet Wilhelm Schaumann som blickar ut över människomassan.

Äntligen…

…har jag fått semester! Två veckor ligger nästan orörda framför mig. Men väntan har varit svår. Aldrig förr har sommaren känts så långsam och samtidigt varit så kort.

Längtan efter semestern har gjort sommaren lång; aldrig ville den dag infinna sig när jag kunde stämpla ut och känna mig fri som en kalv på grönbete. Samtidigt har en stor del av sommaren redan passerat och ingen riktig sommarfeeling har infunnit sig. Mycket beroende på vädret som varit både svalt och regnigt. T.ex. har jag inte gjort en enda simtur trots att vi redan passerat medlet av juli. Eller röjt buskar och ogräs kring tomten som är en typisk semestersyssla. Semestern blir i år betydligt senare än normalt och när vi nu äntligen får vår ledighet återvänder många till jobbet.

Nästa vecka går Urkult av stapeln, sommarens, för att inte säga, årets stora händelse. Naturligtvis styr jag kosan dit och idag har jag gjort några inköp med tanke på campingen några dagar. Tyvärr ser vädret inte ut att bli det bästa. Regn utlovas torsdag till lördag och därför har två mindre presenningar inköpts för att ytterligare garantera vätans frånvaro vid mitt nattläger. Förhoppningsvis får jag en sådan tältplats att jag kan spänna upp extra regnskydd mellan tallarna.

Jag får ta det som en utmaning och en erfarenhet. Huvudsaken är jag ännu en gång får uppleva Urkult. I bästa fall sker ett omslag i vädret och att det ändå inte blir så pjåkigt.

I morgon avslutas Jakobs dagar i Ebbas stad och tanken är att då besöka staden. Hyfsat väder har utlovats. Äntligen semester!

urkult väder 2015
Även om väderprognosen idag från yr.no ser så dyster ut för Näsåker nästa vecka så åker jag. Min Helly Hansen tröja finns i packningen. Temperaturerna är inte heller något att skryta med.
Urkult t-shirt
Hinner den bli torr till i morgon em?

KAJ och deras kaklåt

Jag fortsätter något på det språkliga temat och då speciellt dialekten.

En vecka jobb kvar, sedan blir det två veckor semester. Det firar jag med en helkväll i Jakobstad nästa lördag. Det är ju Jakobs dagar med massor av program hela veckan men det är på lördag jag tänkte hedra staden med min närvaro om bara vädrets makter är oss nådiga.

För första gången kommer jag då att se humorgruppen KAJ på scen. De om några skäms inte för dialekten och har gjort stor succé i Svensk-Finland. För mina rikssvenska läsare torde dock gruppen i de flesta fall vara okänd. Att de är från samma kommun som undertecknad gör inte saken sämre. Pjas är ett varumärke för gruppen och betyder ungefär strunt, smörja, larvigheter, skoj.

Den senaste låten – Pa to ta na kako? | オフィシャル ビデオ låter säkert inte klokt för de som inte kan dialekten. Även för de som kan dialekten kan det behövas en extra fundering innan texten får sin mening. Det låter mera som japanska, ”Pa to ta na kako?”, vilket betyder: Brukar du ta någon kaka? Korta enstaviga ord som man nog kan härledas till vanliga svenska. Det är bara ordet pa = brukar, som är lite svårare att förklara.

Jag har en annan mening i samma stil som jag brukar köra med för att lyfta fram det exklusiva i vår dialekt. He ti meir. Ti ta te ti na! vilket betyder: Det till på köpet. Att ha dig att göra någonting! Bör uttalas med ett visst staccato. För tydlighetens skull vill jag betona att det är en svensk dialekt som inte har något med finskan att göra även om det kan finnas vissa låneord från finskan.

Ja, då lyssnar vi på KAJ!

Julpizza även i år

Ikväll blev det traditionell julpizza i Ebbas stad med gänget. Kumars restaurang har blivit stamstället för denna tilldragelse. Runt bordet satt en samling herrar, inga damer tyvärr, som lät munlädret gå med rapportering om det senaste som hänt inom vårt gebit, med diverse historier och anekdoter och inte minst reseminnen från jordens rund. Flera av herrarna är vitt beresta och fängslande berättarkonst saknades inte ikväll. Det var med andra ord en underhållande stund med många skratt och rappa kommentarer. Ingen satt där och sov. Det är så man tycker en samvaro skall vara.

Själv blev jag utomordentligt trött när jag kom hem och nu väntar bingen och en ny jobbedag i morgon. Och jag som trott att jag skulle få vara ledig ett par veckor men se där lutar det åt fel håll.

Jakobstad1
Hjärtat, ankaret och korset är symbolerna för jul i Ebbas stad.
Jakobstad2
Ankaret fick jag också med på bild men hjärtat fanns en bit längre bort och dit sträckte sig inte sig mina promenadsteg denna kväll.