Landet som inte längre är

Igår såg jag åter ett av dessa underbara program om handlar om vanliga människor som ändå är något utöver det vanliga. Dokumentären har spelats in under 11 år och är gjord av Peter Gerdehag vars filmer ”Hästmannen” och ”Kokvinnorna” är mästerverk som nu får en efterföljare i programmet ”Landet som inte längre är”.

På en mindre bondgård i Småland bor ett äldre par, Sture och Britta, som driver ett småbruk med gammaldags metoder tillsammans med Stures bror Karl-Uno. Där finns 17 kor, häst, gris och höns för att inte tala om katten Kurre, kung på gården.

Filmen har vackra naturscener och trakten påminner mycket om det som finns häromkring men med mera sten i åkrarna och långa stenrösen. Hur nu detta är möjligt för sten finns det också här i mängd. Naturen finns hela tiden nära inpå. Även ljudsättningen passar mycket bra in med blandning av musik och de ljud som finns på en lantgård med djur. Korna har en central roll på gården och syns ofta i filmen.

Långa stengärden och gärdesgårdar med 47 grindar att sköta när korna flyttas mellan olika hagar syns. Sly skall röjas, slanor för gärdesgårdarna skall skaffas fram ur skogen, gräs skall slåttas med hästdragen slåttermaskin, vårsådden skall klaras av. På hösten anlitar de en granne med skördetröska men säden sätts i säckar som bärs upp på andra våningen i sädesboden, även av en gammal man på 80 år. Ett strävsamt liv men med en annan, lugnare rytm än dagens rusa-runt-samhälle.

I köket finns Britta, navet i familjen, som står för matlagning men som också hjälper till i ladugården. Interiören i bostaden är så där gammeldags som det var förr i världen med fotografier på väggen av tidigare generationer, amerikaklocka på vägen (liknande som jag också har på väggen), radion står på när väderleksrapporten och gudstjänst sänds. För det är ju därför som radion finns till.

Men filmen handlar också om åldrande, svart sorg och svåra beslut som måste tas efter att Britta gick bort. Saknaden efter Britta tär men paret har varit troende i många år och det gör att Sture orkar vidare. Speciellt gripande är en scen i ladugården, deras gemensamma arbetsplats, där Sture tar avsked av Britta med en bön.

Man kan kanske tycka att filmen romantiserar en tillvaro som inte längre är men just så var det även om det inte alltid syns den svett och det många gånger tunga arbete som måste utföras i ett lantbruk som inte var mekaniserat i någon större omfattning. Jag känner själv till detta när jag som liten gosse och yngling fick delta i hemgårdens arbete med häst, kor och höns.

Filmen är sevärd och kommer i repris i STV2 på onsdag (4.1) kl. 12.45 SNT och finns även tillgänglig för oss i republiken på SVT Play: http://svtplay.se/v/2658872/dokumentarfilm/landet_som_inte_langre_ar