Gamla och nya bekantskaper
Det är intensivt grönt ute, trots regn och gråväder. Ibland tittar solen fram och låter dropparna i träd och gräs glittra en stund innan molnen åter vältrar sig in över nejden och snart låter sitt våta svepa fram över stock och sten. Sommaren vill inte riktigt ta sig trots att vi hade en solig vecka för inte så länge sedan. Det behövs mera sol och värme innan jag ens börjar fundera på sommaren första dopp. Det behövs, rent ut sagt, lite gnäll över värmen innan jag fattar att sommaren är här.
Tidigare om somrarna brukade jag denna tid flera gånger i veckan åka ut till min sommarstuga och ta ett dopp sent på kvällen och sedan soltorka i den sjunkande solens strålar allt medan jag filosoferade och funderade. Det är sommarnöje för mig.
Nåja, i fredags var det ändå fint väder och riktigt roligt att åter besöka sommardansen i Maxmo. Det var en fin sommarkväll. Där var mycket folk, både kända och okända. Många talade jag med och en och annan mera sällsynt bekant fick jag också växla ett par ord med. Bl.a. lärde jag känna ett par grannar som jag tidigare inte sett trots att de enligt egen utsago bott ganska många år i trakten. Visserligen bor de 3 km borta i väster med mycket skog emellan, men ändå. Nog borde jag ändå ha sett dem vid något tillfälle. Eller, är man grannar när det är längre bort än några hundra meter?
Allt medan jag i godan ro stod och väntade på att få beställa en öl i det allmänt benämnda öltältet, som egentligen inte var ett tält utan en hage med staket runtom, kände jag ett par armar som greppade mig bakifrån och nästan lyfte upp mig. Först trodde jag att det var vakterna som fått syn på mig och ville förpassa mig ut ur oasens vattenhål (runt om fanns det bara sand, sand och tallskog i massor) men det visade sig snart vara en dam som hälsade på detta sätt. Hon och hennes make var också tillstäds och de minglade friskt i vimlet. Snabbt fick jag frågan när jag skulle komma på besök; lika snabbt svarade jag: i morgon kväll. Så blev det också och jag gjorde sommarens besök i paradiset på lördagskvällen. Ifjol rökte vi vattenpipa vid mitt besök men nu var tobaken slut och vädret var inte heller lika fint som då. Så det blev inget verandahäng och bolmande denna sommar men gott ändå. Vänskap med gamla bekanta skall man alltid odla, man vill ju inte att de skall bli sällsynta rariteter.
Du kanske också gillar
14 kommentarer
Erik Forsling
”Det är intensivt grönt ute, trots regn och gråväder”. Trots. Så säger du; jag säger p.g.a. Men vi glor väl ur olika perspektiv. Tror att du är något av en livsnjutare, i positiv bemärkelse, som när du skriver denna mening skådar i ditt inre efter en vacker bild av årstiden och din upplevda dag. Själv har jag glott tjurigt ut över en industritomt, som jag i viss mån, är satt att förvalta.
Det strilar och det pissar ovanifrån. Underifrån emanerar en vidunderlig växtkraft. Fiendehären reser sig likt Birnams skog mot MacBeth. Så känns det i alla fall.
Slyn växer, gräsmattan växer, grusplanerna växer, tomtens fyllnadsmassor växer. Det finns en sång; ”Med ögon känsliga för grönt”. Allt är grönt.
Så upphör regnet. Ut med grusharven, tänker man, (det primitiva dragfordonet är redan tankat), ut med ogräsjärnet. Slå ner upproret! Men, … då ringer telefonen i fickan – och helt vips försvinner resten av arbetsdagen i ett oannonserat mysko inomhusprojekt. Bära, bubba, riva med skruvdragare, mejsel och hammare. Det ska renoveras. Allt gammalt ska ut. Riv ner, bär bort, bort med möbler – vart fan ska vi göra av dem – Kretsloppsverkstaden i Tierp får dem mot att de hämtar – gammal elinstallation – en förmögenhet – åker ut i luften, och ner på backen på parkeringens asfalt, från en av tredje våningens nödutgångar … Suck. Pang i backen. Gissa vem som ska ta reda på skiten imorgon!?
Och ute renoverar sig det uppror jag kuvade förra sommaren, liksom helt av sig självt. Opretentiöst!
Don PJ
De flesta fenomen i naturen har sin skönhet även om de inte alltid passar oss rent praktiskt. T.o.m. ett riktigt störtregn med åska är något man kan njuta av men det får inte blir för mycket av det goda. Då blir det långtråkigt. Just nu ligger solen rejält på minus, känns det som.
Vi närmare eftertanke så kanske det gröna är starkare när det är mulet. Inget starkt solljus att tävla med och skuggorna är nästan borta.
På något sätt påminner din arbetsdag om Saltgruvan i vintras. Då renoverade vi också, rev, rensade, kastade det gamla och omoderna från tredje våningen.
Nu har vi stor fin flat-TV på väggen i personalmatsalen och vad visar den för spännande? Jo, trist statistik på hur produktionen förlöper. Man blir trött för mindre.
Erik Forsling
Rörande sista stycket; samma sak på den mellanstora fabriken i norra Uppland, bara det att antalet skärmar är flera än en! Inte minst i anslutning till kaffeautomater och fikahörnor. Men vi storsvenskar måste väl vara värre. Har personligen tillsammans med kollega från mekverkstan monterat två stycken rejält stora exemplar i rejäl takhöjd ute i produktionslokalerna. Funktion – att kunna övervaka vissa produktionsenheter på långt avstånd, men propagandan och meddelandena rullar även där.
I min värld såg jag embryot till denna utveckling redan som drifttekniker på det stora värmeverket i södra Uppland, vid mitten av 2000-talet. När jag 2008 tjänstgjorde som inhyrd på den internationella läkemedelsfabriken, inte långt från värmeverket, hade trenden börjat florera.
”Man blir trött för mindre”. Just det!, man kommer inte ens undan när man drar sig tillbaka som ett sårat djur. Min smala lycka är att jag som vaktis, och relativt nyanländ, inte fattar ett skit av skärmens bildväxlande mellan kurvor, siffror och produktionsbudskap, men möjligtvis meddelandet om när företagssjuksköterskan nästa gång besöker etablissemanget. Därför ignorerar jag.
Dessutom är jag solitär – en ensamarbetare, som lever i en egen bubbla, ett eget universum – dock starkt påverkad av andra medarbetares behov, nycker och även externa faktorer. Men jag är placerad på reparationsverkstaden.
Och där vi ingen skärm; Vi är bara ett gäng halvtorra gubbar runt ett ovalt fika/matbord – tillsammans med ett varierande antal entreprenörer, leverantörer och spontana besökare. Men denna dränering av kvinnlig närvaro, på en fabrik som f.ö. har ett mycket högt procenttal av kvinnliga medarbetare på alla plan, denna brist på nyanser, är också tröttande.
Verkstaden är väl traditionellt ”the men´s world”.
Don PJ
Jag har alltid tyckt att det är bäst med en blandning av folk på en arbetsplats. Det blir liksom lite roligare då. Män, kvinnor, unga, gamla, invandrare, vanliga infödingar. Och framförallt bör det finna en och annan humorist och spexare som piffar upp vardagen.
Erik Forsling
Helt enig med dig i ditt svar om mångkultur, men vill bara erinnra om att jag glömde min syrliga kommentar om Whiteboardtavlor; väggfasta, mobila vändbara på hjul med broms, och de som skall monteras ner. Är liksom gnuttan inblandad i den hysterin.
Men … ni har väl också whiteboardtavlor?
Don PJ
Njaeäää… whiteboardtavlor fanns kanske någon enstaka men de har nog passerat revy.
annepauline
Så Maxmo danspaviljong är i gång igen. Stället låg öde och nästan igenväxt under ett antal år med skrotbilar runtom. Där har jag dansat många gånger medan ungar i de nedre tonåren söp allt vad de orkade ( inte så mycket ) och raglade redlöst omkring utanför området. Det var roligt att dansa men beklämmande att se alla dessa redlösa småungar.
Don PJ
Jo, i Maxmo dansas det åter. En uppryckning har skett.
Ungdomarna skötte sig bra i fredags och mig veterligen inträffade ingen beklämmande incident. Det enda som störd mig var att visst manfolk tog sig friheter i det fria och inte alltid utnyttjade toaletterna när blåsan sa ifrån. Skärpning!
lagottocattleya
Utedansbana? Tak över ser det ut som – men härligt! Dans överhuvudtaget, men särskilt om sommaren… ljuva minnen. Och trevliga bekantskaper får man. Det finns bara ett par nackdelar: dåliga dansörer och mygg. Faktum är att jag hellre tar myggen än det förstnämnda. När jag var ung var dansbanan mitt andra hem. Flera gånger i veckan åkte man iväg i hela gäng och roligt hade man. Det raglades en del av ungdomen på den tiden också, men det hör kanske till? Själv tillhör jag den grupp som nobbade överförfriskade danskavaljerer – är detta vanligt nuförtiden tros?
Don PJ
Mysko, jag hade svarat på din kommentar innan men den verkar ha försvunnit.
Jo, det är en utedansbana fast med tak över och med massor av tallar omkring på sandmark. Vid stranden finns brygga för de om färdas med båt. Ett fint ställe som var mycket populärt när jag var ung och grön.
Överförfriskade danskavaljerer finns det säkert nu också och säkert får en och annan nobben just därför.Men det var inget som var utmärkande för denna sommardans.
kalle
se där…du har gps spårningen på så man ser var bilden är tagen…
Don PJ
Stämde ju riktigt bra. 🙂
kalle
tyvärr så va den inte på vid kantarellerna…
Don PJ
De va tur de. 🙂