Det osynliga

Trots att vatten finns i bastun blev det ändå inget bastubad ikväll. Tidsbrist skyller jag på, trots semester. Men mitt första dopp i sjön tog jag dock så nu är jag ingen badkruka mer denna sommar. Jag satte mig för att torka i kvällssolen på strandstenarna och det gick bra en stund tills myggen upptäckte mig och ville kalasa.

Kalasa ville jag också härom kvällen. Jag rullade iväg ned till kiosken vid bron för att inhandla ett par korvar. Jag gjorde min beställning men fick besked att jag måste vänta 45 minuter innan jag kunde få mina korvar.
– Varför då, undrade jag?
– Det är så lång kö, svarade damen i gluggen.
– Jasså, svarade jag och tittade mig konfunderad omkring. Några människor satt vid borden på terrassen men bakom mig och framför mig var det tomt. Inte en kotte så långt ögat kunde nå.
Jag försökte åter göra beställningen med motiveringen att det bara var två korvar jag skulle ha men möttes åter av svaret: Det tar tre kvart för kön är så lång.

Jag blev nu riktigt orolig för att mitt hjärnkontor inte hängde med: kanske jag fått solsting eller berodde det på att jag inte tagit mina Omega 3-piller senaste vecka. Kö och kö, en person bildar väl ingen kö? Var fanns alla andra? Fanns de omkring mig som osynliga spöken?

Efter ytterligare dividerande om den långa kön kom det slutligen fram att folk tydligen gjort telefonbeställningar av grillmat för avhämtning vilket gjorde att jag fick förklaringen till den långa kön och kunde pusta ut med tanke på min psykiska hälsa. Varför kunde hon inte sagt det med detsamma så att jag slapp bete mig som ett fån i mina fruktlösa försök att få ett par enkla korvar mig till livs.

Istället åkte jag till ett annat ställe och där var det ingen osynlig kö vid disken. Det blev en hamburgare som smakade riktigt bra och utsikt över böljor blå fanns det även där.