Slarver

Jag vet inte vad jag gjort men plötsligt har jag en massa kor på skärmen när jag startar datorn. Jag måste ha dribblat lite oförsiktigt tidigare idag när jag valde ut bilder som jag skall skicka för framkallning. Det brukar jag göra. Jag sparar inte  mina bilder endast på datorn utan skickar också utvalda bilder för papperskopia. Sedan placeras dessa i ett fotoalbum. På gammalt sätt.

Det var korna från Fladan i somras som spökade en stund på skärmen men nu är ordningen återställd.

Något annat som spökar är mina stugnycklar. Fullständigt bort, jag hittar dem ingenstans. Tvingas jag erkänna att jag är en liten slarver? Igår efter inköpsrundan till provinshuvudstaden låste jag upp dörren och bar in två stora kassar med matvaror. Då fanns mina nycklar; idag när jag skulle ta en tur med Brunte var de borta. Jag letade högt och lågt, kollade kylskåp, skåp och lådor, lyste med pannlampan på golvet i alla vinklar och vrår, sökte i vedlidret, kollade soppåsen, letade i fickor på mina ytterkläder, kände bakom örat så att jag inte lagt dem där. Nope, de är borta.

Jag åkte ändå iväg med olåst ytterdörr för det var inte så lång stund jag skulle vara borta och här är det föga troligt att någon ovälkommen gäst besöker min stuga. Det är en av fördelarna med att bo i byn.

För en tid sedan letade jag efter skidan till min kniv. Den hittade jag ganska snart; det var en småsak och hade en förklaring. Värre är det med nycklarna. Som tur är har jag en reservnyckel.

Tur i oturen är att nyckeln till Saltgruvan är utbytt mot ett chips. Tidigare satt den nyckeln i samma knippa.

Skall jag säga som det är har jag varit inblandad i en annan nyckelhistoria. Den tiden jag bodde i Malmö var jag anställd på ett företag som råkade ut för inbrott. Alla lås byttes ut efter inbrottet och pansarglas monterades i fönstren. Jag fick min nya nyckel samt en ytterligare en nyckel som jag senare skulle förmedla till en annan person i företaget. Den nyckel hängde jag på en krok och glömde sedan helt bort var nyckeln fanns. När personen sedan skulle ha sin nyckel kunde jag inte minnas var jag lagt nyckeln. Hur jag än rådbråkade mitt minne så var nyckeln borta ur minnet. Alla lås byttes ut en gång till, för säkerhets skull. Lite skämmigt var det, speciellt som nyckeln hängde rakt i blickfånget för alla och envar. Några dagar efter andra låsbytet såg jag nyckeln och ett stort aha gick upp för mig: där hänger ju nyckeln.

Förhoppningsvis dyker mina nycklar upp endera dagen. Någonstans måste de finnas och för jag har väl inte ha eldat upp dem?

gumse
En sista bild från vintermarknaden i provinshuvudstaden. Gumsen har nog inget minne heller.

Annonser

10 thoughts on “Slarver”

  1. Ja du är lika virrig som jag PJ, det har hänt att jag åkt hem o lämnad kvar väskan med pengar och körkort i kundvagnen vid Coop, den hade en ärlig människa lämnat in till kundtjänst som tur var. Sist vi var på semester hängde jag upp nycklarna till jobbets omklädningsrum på en spik bredvid datorn, sen tog det två veckor innan jag råkade lyfta blicken uppåt och fick syn på knippan. Vi är nog inte dementa, vi går mot 60, det är bara att gilla läget.
    Ledig idag. plusgrader ute o strålande sol. Idag blir det ” surikatläge ” ute i en solstol med bena väl invirad i en filt.

    Gilla

    1. Normalt brukar jag nog hålla ganska bra koll på mina grejor men denna gång slant det. Jag utgår dock ifrån att jag kommer att hitta dem för de finns här inomhus någonstans.

      Solen lyser med sin frånvaro men temperaturmätaren visar på fina +4,6 C. Det borde vara läge för snögubbe.

      Gilla

  2. Min man har en förmåga att inte hitta saker längre – framför allt nycklar. Själv kan jag bli av med saker jag också, men vet att jag oftast hittar genom att gå tillbaka i minnet och se för mig när jag hade saken senast, följa mina spår därifrån och lösa mysteriet. Däremot har jag börjat tappa namn. Usch så arbetsamt…Aldrig på elever, trots att jag har ett hundratal, och aldrig på kollegor, men på skådespelare, musiker, sångare, författare…

    Gilla

    1. Det blir spännande att se var de fanns där de väl dyker upp.
      Egentligen har jag aldrig haft bra minne, kanske jag inte försökt anstränga mig; däremot har jag ett ganska bra lokalsinne. T.ex. minns jag inte mitt eget mobiltelefonnummer. Däremot minns jag ett telefonnummer som för länge sedan är ur bruk och som jag inte har något som helst nytta av nu.

      Gilla

  3. Det här med nycklar är en ren noja för mig. Jag vet inte hur många gånger jag irrat runt och letat efter nycklar. Både mina egna och ve och fasa, till jobb. Det är INTE roligt att slarva bort jobbnycklar..
    Vilka ljuvliga fårskinnsfällar på din bild. Vet du vem som säljer dem? Jag vill ha en sån där gammaldags stor fårskinnsfäll ihopsydd av flera fårskinn men det verkar inte finnas någonstans.
    Säljer din granne, fårbonden, fårskinn?

    Gilla

    1. Det är inte ofta som jag letar mina nycklar och när det händer brukar jag hitta dem ganska fort. Men icke denna gång.

      Jo, min granne fåraherden säljer fårskinn men jag vet inte som de är ihopsydda till ett större. Jag skall fråga honom.

      Gilla

  4. Det där händer också mig ibland, i synnerhet när jag har bråttom. T.e.x. Kommer till Plejset i Gamla Hembygden, rusar in, packar ur lillskodan, vrider upp värmen, om årstiden är sådan att det behövs, tittar i kylskåp och skafferi efter vad som behöver handlas – listorna jag skrev innan jag for förra gången är … liksom … inte med. Snabbkoll som sagt, det är fredag eftermiddag, kanske har jag tittat in hos farsan på vägen, kanske har vi t.o.m. varit till ”körrgårn” och besökt morsan; jag vill uträtta och sedan installera mig snarast; måste till det där stället som stänger 18:00 – det kan vara allt från systemet, glasmästaren som jag aldrig hinner till, eller Röda Korsets secondhandbutik; måste handla matvarorna, och nu är jag sen. Pulsen rusar. Frågan ställs: ”Varför blir det alltid såhär”?

    Dags att dra, men var faaaaan är bilnycklarna. Inte i köket, inte på diskbänken (där jag ofta brukar slänga ifrån mig dem), inte i rumsdörren, inte i ytterdörren, inte i någon av bildörrarna (och varför skulle de sitta där?), inte i bilens tändningslås. Hela baklängeskedjan är utlöpt. Inga associationer kvar. Bara att börja om. Försök till kreativitet. Var jag kanske in till nattlägret i brådskan. Men bädden saknar annat än sängkläder, o.s.v. Irrar. Självklart var byx- och jackfickor det första man sökte i, och söker i igen.

    En gång visade det sig att jag hade resejackan på mig, men spontant släppt knippan i fickan på en jacka som hängde på en väggkrok, omedveten om att det inte var gångjackan som jag hängt av mig där. Såg väl bara en jackficka. Du vet, … lite som en illa haltande metafor till det där fenomenet att leta efter glasögonen som man redan har på sig, eller pennan som man har i handen. Fast tvärtom, när en tredje parameter tillfördes. Det lär kallas tankspriddhet.

    Det där händer, om än i starkt begränsad upplaga, även här i Tierp. Och berättelsen om mina reserv/extranycklar, som kvitterades ut vid inflytten skall jag bespara dig och dina läsare!

    Vet inte hur du hanterar dina nycklar, sådär ”ryggmärgsvis”; kvar i låset, i fickor på jackor eller byxor, etc., eller far du omkring med dem i handen – för att sedan lägga ifrån dig dem när du ska göra något annat än att bära omkring dem. Förlusten kan komma sig av något av dessa ryggmärgsbeteenden. Man kan ha gjort något man inte brukar göra. När man plötsligt och oväntat finner det sökta är det självklart hur det hamnade där det nu återfanns, men den orten fanns definitivt inte i sökmotorn.

    Är man dessutom stressad, som i exemplet med Plejset, då kan man se dem ligga där framför ögonen, utan att se dem. Precis som i ditt, kanske mindre stressade, exempel med nycklarna på spiken. Någon perceptiv funktion har stängts av. Men, det där med fickor kan vara förrädiskt, beroende på fickans utformning. Jag hade en arbetskamrat som tappade bort, länge letade efter och lite vände upp och ner på familjens hem. Ondgjorde sig över händelsen på jobbet.

    Efter en tid återfanns knippan mellan två sittkuddar i en soffa, framför TV:n.

    Gilla

    1. Fin beskrivning av hur det brukar gå till också hos mig. Det blir att yra kring en stund tills man finner sina nycklar eller vad det nu är som är borta. Det är nästan värre när kammen är borta än när stugnyckeln är borta.

      Jag brukar nästan alltid lägga nyckel, plånbok och telefon på samma ställe, just för att inte behöva leta. Men ibland dabbar jag mig och då blir det att surra runt och söka. Naturligtvis är det också för det mesta en tid som behöver passas när det drabbar mig.

      Nåja, den lär väl komma fram vid nästa storstädning om inte annat. För inne i huset är den någonstans.

      Gilla

  5. Ska inte betunga din bloggs kommentaravdelning med ytterligare en drapa, men med stor häpnad och nästan gapande mun inser jag hur näst intill profetisk gårdagens kommentar var, inför vad som skulle komma, denna enkla och anspråkslösa tisdag i slutet av februari, dagen efter lönedagen – dagen då ännu en rest återstår på kontot innan gireringarna har tömt det med obönhörlig kraft. Det var så att jag snarare blev flinnödig än förbannad. När dagen ramlade ner på mig.

    Det var som om jag igår skrev en förenklad marschorder, eller dagordning, inför denna dag! Fantasi tror jag säkert att du har, så låt associationerna få fritt spelrum!

    Gilla

    1. Aha, då kan jag tänka mig att bilnycklarna är ute på egenhändig ihopsnickrad seglats. Något är på språng utom din kontroll iaf.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s