Latmask eller trollslända?
Nu skall jag vara lite provokativ och irritera kanske några av läsarna. Jag går också på tvärs av vad många kommentarer innehöll i provinshuvudstadens ledande svenskspråkiga tidning härom dagen när de fick läsa en liten notis som förargade de flesta kommentatorerna. Många blev faktiskt upprörda. Håll i er men jag håller faktiskt med en ung dam som skrev en insändare i Oskarshamns tidningen Barometern som hade rubriken: ”Jag är nitton år. Jag vill inte arbeta”.
Jag är själv 58 år och jag vill inte heller arbeta! Det oaktat har jag arbetat sedan jag var 16 år med undantag av lumpen och utbildning. Inte för att jag velat utan för att jag är tvungen för att få korven på middagsbordet, betala boende, bensin och annat. Jag har då resonerat som så att eftersom det är svårt att leva utan inkomster så får man ställa sig i selen och göra det bästa av situationen. Enklast är då är att göra ett så gott arbete som möjligt; allt annat vore slöseri med den tid jag säljer, jag slipper skäll och sneda blickar och tiden på arbetsplatsen blir inte olidligt lång. Därför bästa vänner, uppfattar jag mig som en god krigare och arbetare.
Det handlar dock inte om min personliga förträfflighet utan om principen med arbetet. Många hyllar arbetet som ett självändamål: det är människans lott att arbeta. Detta skrevs redan i Bibelboken för länge sidan: I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd. Vi har fått det inpräntat sedan barnsben: den som inte vill arbeta, han skall inte heller äta. Dessa budskap sitter i ryggmärgen på de flesta och ifrågasätter någon denna dogm höjs indignerade ögonbryn och opponenten beskylls för att vara en latmask. Latmask är något av det sista en människa vill kallas för.
Bästa vänner; ärligt talat, vem vill egentligen arbeta och då avser jag under de villkor som de flesta arbetar, nämligen utan nämnvärd kontroll och styrning över eget arbete, endast utförande av order, produktion av allsköns varor som i många fall ändå inom rätt kort tid ligger i en förbränningskammare eller rostar och ruttnar bort, tjänster som likt daggen dunstar bort?
Det är egentligen inte arbetet som sådant jag ifrågasätter utan formen och syftet. Jag har också haft intressanta arbeten men de flesta ”massarbeten” är monotona och själsdödande. I dagens hårda och ofta stressade arbetstakt finns det lite utrymme för människan. Det är som tjejen, Sofia Lentini, skriver: ”… under rådande premisser ses varken individen eller kollektivet som någonting annat än arbetskraft och parasiter.” Det är synd att det skall vara så.
Det som är intressant och också lite roande är de ofta ilskna reaktionerna på hennes ganska oskyldiga skriveri. Upprörda stämmor hörs från olika håll på den politiska kartan och jag vill citera ytterligare ett par rader av denna modiga, unga dam: ”Vänstern vill belöna folk med arbete och högern vill bestraffa folk med detsamma. Vad av det som är värst kan jag inte besvara”
Till sist vill jag påminna om min definition av det goda livet: Jag vill vakna med förväntan och stiga upp när det mig behagar.
Du kanske också gillar
8 kommentarer
kicki
Håller helt med ditt resonemang. De flesta av oss gillar väl mest att vara lediga, om vi hade möjligheten att välja. Men som sagt, vi måste helt enkelt tjäna vårt uppehälle på något sätt. Precis som du säger är det då bäst att göra jobbet så bra som möjligt för att få allt att löpa friktionsfritt. Arbetsglädje kan vi ju också känna emellanåt – men mest när vi jobbar för oss själva på fritiden.
PJ
Med lite spänning öppnade jag kommentarerna för nu får jag nog på öronen, tänkte jag, men hittills var det ju milda tongångar. 🙂 . Det som jag ser som mest besvärliga är om man inte själv har kontrollen över arbetet. Det har man för det mesta på fritiden.
wesber
Precis mina tankegångar också, jag håller med till 110 %. Trivs på mitt jobb men just nu när jag snart skall iväg o jobba till halv 10 ikväll så känns det lite surt. Hem o sova och sen ska man vara där halv 7 i morgon igen. Men min äkta hälft, han är nöjd han, från den 1 september kan han leva efter din definition om hur det goda livet ska vara ” han kan stiga upp när det honom behagar” o göra det som han tycker är roligt. Ack ja nu drar jag till den stora staden och jobbar in lite klöver.
PJ
Minst lika viktigt som att kunna stiga upp när det mig behagar är att vakna med förväntan. Ja, kanske t.o.m. viktigare än valfri tidpunkt för att stiga upp!
Karvat
Vilket svammel nu ser vi framåt:)
Sandra
Men det är ju så det är. Jag känner nog ingen som VILL jobba, men man måste ju göra det för att kunna överleva. Håller med i allt du skrev.
PJ
Det finns de som har ett intressant och givande arbete men det finns också många som glorifierar arbetet som sådant oberoende av vad slag det är. Det uppfattar jag som att de inte förmår fylla sin tid med något mera meningsfullt; därför har arbetet blivit ett självändamål för dem. Själv brukar jag säga att egentligen skulle jag inte ha tid att arbeta men jag är ju tvungen. 🙂
PJ
Ytterligare stoff som berör ämnet finns idag att bl.a. läsa på Huvudstadsbladets hemsida.
http://hbl.fi/nyheter/2013-04-15/439121/meningslost-jobb-ger-lata-arbetare