Tidsfördriv

Igår hade jag gott om tid på JFK. Jag fick vänta en och en halv timme innan de öppnade check-in. Vad göra? Jo, jag ställde mig vid utgången där flygresenärerna kommer. Inte för att jag väntade på någon men det var intressant att se möten mellan människor. Man kunde riktigt se hur de med spänd förväntan spanade mot glasdörrarna. Sträckte på halsarna, kollade klockan, skickade meddelanden, förflyttade sig närmare. Och så kommer deras resenärer och ansikten spricker upp i leenden, händer viftar, kramar utdelas. De hjälps åt att ta hand om bagaget.

Speciellt lade jag märke till en familj med 20-årig dotter som väntade på någon. De pratade franska. Så kom resenären genom svängdörrarna. En man i 30-40-års ålder. Kramar och kindpussar utdelades till de båda föräldrarna innan han vände sig till den unga damen. Han sträckte fram ena handen i höjd med midjan, med handflatan nedåt och sade något innan också hon fick kramar och puss på kinden som brukligt är i stora delar av världen. Jag kan ingen franska men jag kunde inte tolka situationen som annan än att han inte sett den unga kvinnan sedan hon var i åldern av en-meters-nivån. Och såg jag inte helt fel så var det nog en och annan tår i ögonvrån hos de inblandade. – Man blir själv glad då man ser sådana möten.