När jag inte kunde hålla snattran
Ikväll har jag bevistat kyrkbyns revy ”I Tid och Jävighet”. Detta årligt återkommande jippo drar fulla hus och gänget på scen gjorde en mycket fin insats. Vad annat att vänta med en regissör som Alfred Backa som är en ordkonstens mästare. Jag skall inte skriva någon recension men av alla numren vill jag ändå lyfta fram Göran och Alvar, Samarbetsförhandlingar i kyrkan och Vlad i maten. Den sista handlar om en viss herr Putin som i egenskap av TV-kock gör en kaka bestående av Europas länder som ingredienser. Sång och musik inte heller att förglömma där ”Oj, Närpes, oj” framfördes särdeles bra.
För att få en bra plats vid långborden skall man infinna sig i tid. Vi anlände hela 50 minuter innan revyn startade. Väntan kan bli lång om man inte kan sysselsätta sig. Själv hade jag inga problem med sådan dötid eftersom jag befann mig i trevligt sällskap. Dock hade revygänget utrustat borden med A4:or bestående bl.a. av ordlekar som man kunde fylla i och bilda nya ord. USILHB blir Husbil, ja ni vet.
Ivrig och aningen högljudd grep jag mig uppgiften an. Tydligen tänker jag bäst när jag får tänka högt. Detta föll dock inte i god jord hos min bordsgranne som fann sig nödd att hejda mitt resonemang. Hon ville själv hitta lösningarna och naturligtvis hade hon rätt.
Under pausen fann jag för gott att fråga vem hon är. Jag menar att detta kan vara en nog så bra fråga för att inleda en konversation. Något svar fick jag inte men hon ville med en motfråga veta vem jag är vilken jag svarade utförligt på. Ok, en bagatell men som också visar hur reserverade vi nordbor är att inlåta oss i kontakt med främlingar.
Ta bara detta med att åka hiss. Vi tittar i väggen, taket eller golvet den korta stund vi tillsammans färdas i vertikal riktning. En enda gång här i republiken har jag blivit tilltalad av en komplett främling i en hiss. Det var i köpladans hiss. Ifjol om jag minns rätt. I Buenos Aires var det kutym att hälsa när man steg in i en hiss, annars gjorde man bort sig. Ja, som det fanns folk färdigt i hissen vill säga.
Eller t.ex. om man åker kollektivt. Man kan sitta timtal i ett flyg eller på ett tåg utan att yttra ett ord med människan som sitter bredvid. Är det sunt och riktigt? Nejdå, låt oss blir mera öppna och prata med alla som kommer i vår väg. Så menar jag och också försöker tillämpa även om jag ibland hänfaller till stirra-i-väggen-syndromet. Joodå, sånt är livet, hårt men rättvist!
Du kanske också gillar
10 kommentarer
Erik Forsling
Det kan onekligen vara svårt att hålla babblan när man blir alltför entusiastisk inför något. Och inte minst jag är en person som har en tendens att höras, utan att jag själv fattar det. Ska jag vara diskret får jag tänka mig för – rent röstmässigt. Andra människor kan yttra sig så diskret och tystlåtet att man knappt hör vad de säger.
Pinsamt kan det då istället bli, när man titt som tätt måste be om ett upprepande. Ofta under livsvandringen har det hänt mig att jag inte hör, eller förstår, vad en viss person säger. Jag har lagt skulden på mig själv och känt en viss oduglighet, … ända tills man kommer in i den sociala kontexten kring personen. Då när ett antal andra också instämmer i att de har samma svårighet.
Nästan komiskt blir det om en sådan person utbrister att: ”Du får väl lyssna på vad jag säger”, eller ”Lyssnar du inte på vad man/folk säger.” ”Du får väl vara lite uppmärksam!”, och då kanske halva omgivningen stått på helspänn för att lyssna.
Två andra fenomen vad gäller att ljuda. Bär jag hörselskydd av något slag, eller hörlurar med musik ljudande i, då är det bara att avlägsna dem innan jag yttrar mig. Jag har ingen som helst kontroll över röstläget. Och inte heller det gäller bara mig. Det andra fenomenet är just hörlurar med prat/musik i. Om jag sitter koncentrerad över något med sådana på, då har jag en massa omedvetna ljud för mig – det påstår i alla fall Gisle. Pinsamt. Grymtningar och stånk. Någon som känner igen sig. Eller tiger omgivningen flinande?
——————————————————————————–
Apropå att prata. Tack för ditt trevliga e-brev. Rolig filmsnutt, och du har rätt – det finns mycket av och med denne kraftsupande bohem på internet. Men prata var det. Långt tidigare idag lade jag in två länkar där – i ett potentiellt svar. Men varför inte nu istället, när pratandet ändå är på tapeten; varför man nu formulerar sig så? På tapeten.
Du skriver följande: ”Det som jag tycker bäst om med dessa filmer är deras något uppstyltade sätt att tala, liksom både högtidligt och mästrande på samma gång.” Det var lite lustigt att just denna veckan presenterade Vetenskapsradion på P1 två program på detta tema; inte just samtalandet då, men stramheten i titulerandet. Tydligen ett svenskt historiskt problem. Båda programmen berör såväl Ni-reformen som Du-reformen.
Ni-reformen hade jag aldrig hört talas om tidigare – och uppenbarligen inte heller så många historiker har uppmärksammat den. Ni-reformen var ett försök att upphäva titelsjukan i tilltalen, det lär ha varit en slags sjukdom i den svenska umgängeskonsten, men jag ska inte pladdra sönder temat. Jag bifogar länkarna – så får du välja själv om du vill lyssna. Och kanske det finns andra språkintresserade som vill ta del. Ditt brev i övrigt, som jag uppskattade mycket, får jag återkomma till. Där fanns så mycket i det paketet. Tack igen.
1. Vetenskapsradion Språket: ”Nakenfis avslöjad i olika devices”: Här presenteras Ni-reformen, och därefter följer andra språkfrågor – intressanta de med. Även Du-reformen berörs. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/507549?programid=411
2. Vetenskapsradion Historia: Ni-reformen hatad av folket: Här går man lite ytterligare in på reformen, därtill kommer ett intressant inlägg om C-14 metoden inom arkeologin. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/507630?programid=407
Håll till godo av populärvetenskapen, eller avstå.
De där pilsnerfilmerna, som vi skrev om, får förmodligen under glansepoken ses som inrymda i en period mellan försöket till Ni-reform och Du-reformen.
Men gillar du högtravande språk, så varför inte läsa Strindberg – och då ses han ändå som en språkreformator. Den ”nusvenska”, som efterträdde ”nysvenskan”, tillskrivs i stor utsträckning hans inflytande. Märkligt med markeringar i språkförändringar, men ”nysvenskan” i sin tur dateras till den översättning av Nya Testamentet som ingår i Gustav Vasas bibel.
Hjalmar Söderberg – en stilist- en av mina genuina favoriter. Gillar du honom. Där har du bra språk, även om också det börjar få gnuttan patina. Många icke-svenskar har genom nutidshistorien framhållit honom som sin förebild och egentliga språklärare. Kanske jag överdriver, men jag fick ett exempel på det senast i veckan – från oväntat håll.
Och vips inser jag att jag nu skrivit dubbelt så långt som ditt inlägg. Kanske är det oförskämt, men du får se det som att du inspirerar mig. Och så mycket återstår att kommentera vad gäller den mellanmänskliga delen. Men hisshistorien minns jag när du skrev om. Men inte exakt vad. Rätta mig gärna. Du var glad då, när du skrev. Och det var på ett stort varuhus om jag inte tar miste. Hon var ung och finsktalande. Ett positivt mikromöte – ett sådant där som betyder något, också i förlängningen. På ett eller annat sätt. Jag gissar att du aldrig sett henne igen.
Vlad, Vlad Tepes, … nä nu får jag ge mig.
PJ
Jag brukar faktiskt använda ni rätt ofta. Inte helt ovanligt är det heller att ungdomar använder niandet vilket inte alltid uppskattas av äldre personer. I svenska är det kanske lite föråldrat men i tyska och spanska är det fortfarande viktigt. I tyska är titlar fortfarande viktiga. Missa inte att kalla en doktor för doktor. Intressant är att när niandet infördes på 1800-talet så var det en modernitet, en reform. Man ville lägga bort titlarna och då blev ni en utveckling.
För att krångla till det ytterligare brukar jag ibland använda vi istället för jag. ”Vi skall snart åka till jobbet” fast det bara berör mig. Detta kan förvirra folk men de som är vana vid mig vet att det bara är ental det handlar om. Brukar någon påpeka det felaktiga brukar jag svara: jag och min skugga. Kungligheter kallade sig förr i världen för just vi.
I programmet du länkade tog upp de också upp ”historiskt presens” något som jag upptäckt att jag använder ibland. Om det är rätt eller del kan säkert diskuteras men det kan faktiskt användas om man är rätt insatt i situationen.
Strindberg har jag läst en del. Kanske inte allt och nu är det åratal sedan jag hade hans texter för ögonen. Däremot är Hjalmar Söderberg och hans verk jungfrulig mark för min del. Vi får se…
Du har rätt, jag har inte sett henne senare. Däremot finns det vissa människor som jag ofta ser i köpladan på fredagseftermiddagar. Bl.a. en kvinna som alltid bär lång kjol och lång kappa, enda ned till fotknölarna. Håret stramt uppsatt och så kör hon en äldre Merca. Hon är inte rom och verkar inte heller vara utländsk så då brukar jag fantisera om att hon tillhör någon sträng religiös lära av något slag. Än har vi inte mötts i hissen.
Erik Forsling
”För att krångla till det ytterligare brukar jag ibland använda vi istället för jag.” Pluralis Majestatis kallas det.
”Den allvarsamma leken”, ”Martin Bircks ungdom”, ”Gertrud”, för att nämna tre av de populäraste alstren (utan inbördes kronologisk ordning) är utmärkt litteratur av Hjalmar Söderbergs hand. Men mest bekant är förmodligen ”Doktor Glas”. H.S. var även en stridbar person, inte minst i politiska och religiösa frågor, under nittonhundratalets riktigt svåra år. Men han avled 1941 i Köpenhamn innan han fick uppleva en ljusare nyans.
PJ
Det visade sig att jag har Doktor Glas i bokhyllan om än oläst så långt. Oj, oj så mycket man än borde hinna med innan man kastar veven!
Erik Forsling
Tjatiga jag igen! Fick ett brett flin i nyllet idag. Jag har ju en liten käpphäst i förhållande till dig. Kronärtskockor. Kronärtskockor, färska eller på konserv, konserver med bottnar eller hjärtan.
Trevligt att du har Doktor Glas i din ägo (det finns ju bibliotek också, om man inte vill samla på sig), den berättelsen är mycket bra, och avhandlar i vardagsformat existentiella frågor. Svåra frågor. Den är tunn, och faktiskt, lättläst. Uppenbarligen köpte jag mitt exemplar 1985 – för 30 år sedan.
Jag har också sett den som enmansföreställning med Krister Henriksson på scen i Stockholm. Mycket bra, för att inte säga magnifikt iscensättande. Man blir tagen. Bara en person på scen – och hela texten anpassad till scenformatet, och reciterad utantill som en jättemonolog. Imponerande. Det är många som gått ner på knock-out efter den föreställningen. Och det var därför jag fick möjlighet att se den tillsammans med Kära M, repertoaren förlängdes.
Ett par klipp:
http://www.svd.se/kultur/scen/doktor-glas-i-existentiell-berusning_367484.svd
Och en internationell variant – på svenska:
http://www.dn.se/kultur-noje/krister-henriksson-gor-succe-i-london/
Men det är inte därifrån som flinet emanerade, Jag gick in i det moras som är värre än mitt s.k. kontor, kallförrådet, som mitt vardagsrum kallas. Där finns skönlitteraturen. Jag hämtade ut Dr. Glas, och i samma grabbnäve ”Historietter”. Likaledes en tunn, väl läsvärd bok, med korta berättelser. Mycket bra. Jag lyssnade halvt på radio, halvt bläddrade jag i pocketböckerna. Jag behövde bara hålla Historietter en kort stund i handen innan det där aha dök upp. ”Jag undrar om inte …” Kronärtskockor. Visst var det väl så? Bland de här berättelserna. Behövde inte bläddra länge innan jag på sid. 59 fann ”KRONÄRTSKOCKAN” (1897). Jag har läst den flera gånger. Så här inleds den:
”Jag fick en gång en ny vän.
En dag åto vi middag tillsammans på en av sommarrestaurangerna. Jag har föga sinne för mat, rätterna erinrar jag mig icke; det är icke ens säkert, att jag kände namnen på dem medan jag åt. Emellertid minns jag mycket väl, att vi bland annat roade oss med att äta varsin kronärtskocka, och till den drucko vi en mycket god bourgogne. Jag har alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dess fjälliga, svart-gröna tingestar aldrig berett mig ett så utsökt nöje som just den gången.”
PJ
Som svar på din senaste kommentar 2015-03-02 19:56
Lustigt att kronärtskockor dök upp igen därför att när jag nu senast besökte Björkarnas stad serverades en sallad med stora, fina, delade kronärtskockor i blandningen. Jag har inte, vad jag kan påminna mig, sett kronärtskockor i en sallad tidigare. Gissa om jag tog för mig!
Angående Doktor Glas så kom tanken att en så tunn bok borde jag snabbt läsa ut och förvisso får jag snart ta tag i den och bekanta mig med innehållet.
På tal om enmansföreställningar så kom jag att tänka på en Tv-teater som gick någon gång på 80- eller möjligen i början av 90-talet på SVT. Jag minns inte titeln på pjäsen, ej heller mycket av handlingen förutom att det handlade om en polsk soldat som förde monolog i närmare två timmar.
Klädseln var enkel, bara en lång soldatkappa. Ja, ibland var kappa på, ibland var den av, vilket betydde att han ibland var helt naken i rutan. Detta var en märkvärdighet, den andra var själva monologen. En man som i två timmar talade rakt ut. Tanken infann sig att detta måste vara en riktigt kulturell pjäs på hög nivå och med hög nördfaktor. Jag vet inte, orsaken till att jag tittade pjäsen var att skådespelaren var en gammal barndomskamrat till mig. Han gjorde karriär inom teatern och naturligtvis var det intressant att se honom i Tv, med eller utan kläder, det hade inte så stor betydelse.
Länge efteråt har jag funderat vad denna pjäs möjligen kunde heta, författarens namn och vad handlingen gick ut på. Jag menar, Tv offrade ändå hela två timmar på denna pjäs förutom övriga kostnader. Då måste det ändå ha varit en pjäs och föreställning av tyngd. Ja, det är sådana tankar som dyker upp ibland.
Erik Forsling
Borde tiga nu, men jag snöade in på senare delen av ditt svar. Jag är ju inte direkt TV-gubben, men under de decennier som du nämner var jag dock omgiven av dessa fjärrsändare, via familjen (känd som Gamla i mina skriverier). Jag grubblade väldeliga på dina ord om TV-monologen. Utan framgång. Polsk historia.
Det jag givetvis genast kom att tänka på var ”Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget” av spefågeln Jaroslav Hašek – men den skrönan är en tjeckisk historia. Dubbelmonarkin Österrike-Ungern visserligen, men knappast Polen. Har du f.ö. läst denna skabrösa historia från Första Världskriget? Ett stort skratt, och ett finger mot militarism och despoti. Vi som är äldre förstår nog de dåtida dråpligheterna bättre än moderna ungdomar.
Grubblade länge på ett annat namn som fanns så där ”på tungan” – länge förgäves. Till slut kläcktes ägget. ”Woyzeck” av Georg Büchner. Men han är ju tysk. Ingen framgång i detta ärende. Jag går också bet på ditt exempel på TV-teater. Vi får söka tillsammans. Problemet måste ju gå att lösa!
PJ
Njaee, inte ”Woyzeck”. Det var en ensam polsk soldat. Så mycket minns jag.
Jodå, om Švejks äventyr äventyr har jag läst även om det är något årtionde sedan dess. Men den var det helt säkert inte.
uupee
Har också beskådat Oravaisrevyn och fick öppna skrattlådan ett oräkneligt antal gånger. Hissfenomenet känner jag igen, under så korta resor brukar jag inte anstränga mig speciellt mycket för att få igång en konversation. Men skall jag sitta bredvid någon på tåg eller flyg brukar jag åtminstone göra ett försök. En resa känns mycket kortare om man har någon att prata med. Min erfarenhet är att äldre har lättare att umgås med främlingar än ungdomar som är rädda att göra bort sig för hela resten av sina liv. Vi som är i medelåldern har inte så mycket att förlora i det avseendet 🙂
PJ
Det sista du skrev om att ju äldre man blir desto lättare blir det att umgås och ta kontakt med främlingar kan jag gott hålla med om. Man kan luta sig tillbaka och inte ta saker och ting så hårt även om man får nobben i ett försök att inleda en konversation.