Allehanda

Rascacielos, något högt i det blå

Ikväll har flitens lampa brunnit. Pluggat glosor och löst hemuppgifter inför morgondagens kurs i spanska. Det är intensivt nu med både det ena och det andra vad gäller spanskan. Jag lär väl få återkomma så småningom med det andra. Huvudsaken är att det är kul och att åtminstone något fastnar i sågspånen.

Det märkliga när jag pluggar ord och försöker få dem att fastna i minnet så är vissa ord, även om de kan vara svårstavade och allmänt krångliga, lätta att minnas, medan andra som verkar enkla och t.o.m. svenskliknande inte alls vill bli min vän. Jag brukar kalla dem ”outsiders”. Ibland är de nästan omöjliga att lära sig för de har skapat en blockering i hjärnan, vilket är min lilla teori.

Ta t.ex. ordet rascacielos som betyder skyskrapa på svenska. Hur svårt var inte det ordet innan jag till sist fick det in på hårddisken. Jag gav mig gubben på att jag skulle lära mig det ordet om det så var det sista jag gjorde. Jag ville besegra ordet!

Lärarinnan berättade om forskning som visade att små barn behöver höra ett ord 70 gånger innan de minns ordet. Jag testade metoden och upprepade ordet 70 gånger men inte mindes jag det för det. Jag slet mina sparsamma hårtofsar, skrev ordet på små lappar som jag bar med mig, försökte upprepa ordet 110 gånger. Samma dålig reslutat. Jag kunde ordet en kort stund, när jag kom tillbaka från kylskåpet var det som bortblåst. Kanske det fastnade i kylskåpsdörren? Ordet var något som gäckade mig och svävade högt i det blå som en cirklande örn utan att jag kunde nå det.

Jag var närapå att ge upp när jag plötsligt fann mig minnas detta ord. Det bara dök upp ut tomma intet en gråmulen dag när det fått vila en vecka: rascacielos, mitt bångstyriga ord. Ungefär som när en glömd melodi dyker upp i huvudet och snurrar vilt och bara vill ut med vissling och sång. Så kändes det och nu tror jag det sitter för tid och evighet. Fast vem vet, det var ett lurigt ord och lite skeptiska är jag ännu. Bara det inte spelar mig ett kortvarigt spratt?

En bild som jag tog med min första digikamera och som jag tycker mycket om. Den kameran är idag hopplöst föråldrad men vilken fin bild den ändå tog. Tycker jag själv i alla fall. Året var 2003.

10 kommentarer

  • Tom Sörhannus

    Trägen vinner 🙂

    Det var intressant hur ordet bara dök upp då helt plötsligt. Det behövdes väl den mängden upprepningar innan det satt där. Lycka till med spanskan!

    • Don Juan (the PJ)

      Någonstans måste det ha fastnat och sedan lossnade det som en lavin. Märkligt är ändå att vissa ord ställer sig på tvären, även om alla inte är lika svåra som rascacielos.

  • lagottocattleya

    Jag tycker snarast att jag tappar ord som jag redan haft…men förmodligen drabbar detta de flesta när de blivit så gamla som jag. Kanske dags att skaffa sig nya. I långsam takt, då.

    • Don Juan (the PJ)

      Vanliga ord är inte så vanligt att jag tappar, däremot namn kan ibland vara svåra att få tag i. Visst, nya ord är alltid bra och intressanta. Man kan säga att jag är en ordsamlare.

  • Erik Forsling

    Vet inte om du kommer att finna min kommentar, eftersom det är ett tag sedan du skrev ditt inlägg. Hela historien påminner mig om en personlig inlärningsprocess som tog sin lilla tid, med början i somras. Jag gillar också ord, och har sällan svårt för dem. Men ibland är det nästan tji. Som när Örjan lärde mig det finfina, och näst intill helt oanvädbara ordparet ambidextri/ambidexter. Om Örjan säger att det betyder att vara lika bra på att använda båda händerna, då gör det det – men jag kollade upp det i alla fall. Och någonstans där började processen.

    På något vis hade jag svårt att ta till mig ordet, och vad värre var, så lyckades jag på något vis röra ihop förledet ambi- (som betyder båda, dubbel) med demi-, hemi- och semi-, som alla står för halv. Och var gång Örjan med kamrater dök upp på den lilla reparationsverkstaden i den mellanstora industrin i Norra Uppland såg jag till att få använda ordet för att visa hur duktig jag varit att lära.

    ”Va ä´dä förnågonting”, sade han med djup röst. Demidexter hade ordet memorerats som. Och håll med om att det ligger bra i munnen, det allittererar. DEmiDEexter. Men det är fel. Och jag hade självklart försökt stila med mitt nya ord när alla var samlade vid det lilla fikabordet. Dessutom minst två gånger vid olika tillfällen. Skammens rodnad, men den som sätter sig på en oinriden häst, skall väl kastas av!

    Länge satt den lilla pappersbiten med ”Ambidexter” upptejpad på min skithusdörr. När jag satt på ringen var dörren och lappen till vänster, och korsordstidningarna på badkarskanten till höger. Till slut gjorde noteringen tjänst.

    Numera anser jag att jag kan jag ordet, men senast ikväll var demidextern på väg att slinka ut! Och även häromveckan. Det var länge sedan jag tvekade kring den rätta ordalydelsen, men när Örjan bullrande anropade mig på en lokal parkeringsplats – jag kände knappt igen honom i vintermundering och skägg – så var det sånär dags igen. Bara för att det var han.

    När något blir fel från början …

    Appropå oanvändbara ord, ord som få känner till – och ambidexter är onekligen ett av dem – så hände en lustig sak kring juletid. Min son, med familj, från Kanada var på kärt besök. Av någon anledning dök ordet än en gång upp, troligtvis för att jag nyligen hade kastat lappen. Jag blev mycket förvånad, när han nästan omgående replikerade: ”Ambidexter, det är väl en sån där som är lika bra med båda händerna”? Men, han är akrobat, och kanske kan det vara ett mindre ovanligt ord i den branschen! Eller på franska?

    Ber om ursäkt för att jag bredde ut mig, men jag har vissa problem med att göra en historia kortfattad. Detta är mitt första och hittills enda inlägg på din blogg. Skulle det slumpa sig att bli ytterligare, då ska jag försöka …

    Din blogg hittade jag f.ö. via ”Glömda ord”. Det är trivsamt att titta in ibland. Undrar bara vad ”Saltgruvan” egentligen står för. Är det ett lokalsamhälle, en större enhet, eller en hemlighet? Förväntar mig inget svar, det kunde t.o.m. förstöra.

    • Don Juan (the PJ)

      Ord kan vara kluriga och envisa, ibland rent hopplösa att minnas. Ambidextri är nog inte ett ord man använder till vardags. Däremot kan ordet ambivalent (kluven, osäker) dyka upp ibland.

      Själv använde jag idag ordet embryo vilket någon hängde upp sig på i Saltgruvan. Jag hade lika gärna kunnat säga liten början eller något sådant men ordet bara slank med. Fast det är jag mest glad för. Jag gillar att använda ett varierat språk.

      Jag såg förresten idag att bloggen ”Glömda ord” hade med ett ord jag som jag
      föreslog för några dagar sedan: skank.

      Jo, jag fördrar att skriva anonymt (nästan) i bloggen utan att alltför ofta nämna folk, platser och saker vid rätta namn. Saltgruvan (som inte har något med vare sig salt eller gruva att göra) är alltså företaget där jag arbetar tillsammans med kollegor som jag gett indiannamn, typ Stora Yxan. Jag bor i Pampas som är ett annat namn för Österbotten i Finland (republiken). Och förstår jag rätt så bor du i kungariket (Sverige).

      • Erik Forsling

        Kortfattat – men det blev det inte! Bröt redan idag mitt löfte!!!

        Jodå, visst residerar jag i grannmonarkin, eller västra rikshalvan, som det hette när dina förfäder? befolkade den östra. Appropå det, så läste jag genom en slump om Hakkapeliterna på internet i förrgår.

        Ambivalent är ett kärt och väl inarbetat ord – dessutom för mig intimt förknippat med min relation till Finland. Jag är p.g.a. enklare privata historiestudier (fr.a. vad gäller nittonhundratalet), skönlitteratur och film åtskilligt finlandsförtjust, för att uppfinna ett nytt ord. Trots att det finska språket är en främling för mig. Och trots att jag bara besökt Finland på genomresa.

        Orsak och verkan: har teoretiskt imponerats och fascinerats av den finska mentaliteten, men befarar att kynnet är alldeles för kärvt för mig. Betraktas inte ofta svensk mandom som feminin, t.ex. även i Saltgruvan. Platsar nog tyvärr inte. Men, du verkar vara en trivsam och avslappnad person. Skrivet utan fjäskambitioner.

        Appropå ditt tungomål, så verkar svenskans ställning i republiken vara en het potatis i debatten. Har sedan länge med visst intresse tagit del av den språkfrågan. Tackar för länktips från din sida!

        Embryo. Har bara tjänstgjort vid den mellanstora industrin i bruksbygden en kortare tid, Tycker själv att jag använder svensk normalprosa, men redan på ett tidigt stadium glunkades det runt fikabordet om ”fina ord”. När en entreprenör slutligen förklarade att han inte begrep vad jag sade, raljerade jag tillbaka med: ”Du kan väl för fan inte anklaga mig för att du inte har något ordförråd”! Det var först långt senare som jag begrep att han var någon slags talesman.

        Jag är ingen högfärdig typ. Tvärtom. Precis som du gör, vill jag framhålla vikten av ett varierat språk. Språket är dessutom en maktfaktor, varför skänka bort det. Lyssnade igår på svenska riksnyheterna till en invandrad kriminell gängledare (utpekad, men inte dömd). Hans brytning var tydligt uppenbar, men hans vokabulär på en upperligt hög nivå.

        Runt fikabordet hade säkert någon kunnat raljera över hans bakgrund och accent, utan att förstå hans ord. Trots att modersmålet är deras eget. Tänker på hur mycket mera övertygande ett bra språk, en god retorik, är, än ett torftigt skitspråk – med en svordom som var femte glosa. Man kan yvas över att vara född med sitt modersmål, utan att ha förmågan att ta till sig annat än skräpteve.

        • Don Juan (the PJ)

          Jo, det förekommer att rikssvenskar uppfattas som lite blöta och alltför diskussionsbenägna medan finländare är mer fyrkantiga och handlingskraftiga. Även om det till viss del kan stämma är det mesta generaliseringar och okunskap beroende på vad man sett på TV eller hört i andra och tredje hand. Det är genom att träffa folk i verkliga livet som man också lär känna människor.

          I Saltgruvan har vi faktiskt en äkta stockholmare och han klarar sig bra. Det är nog för det mesta bra stämning, skoj och hjälpsamhet som gäller. Så det är lugnt.

          Finskan är nog inte det lättaste språket att lära och själv har jag stora luckor i mina kunskaper, mycket beroende på att jag inte haft finska arbetskollegor i någon större omfattning.

          Vi brukar faktiskt diskutera ord, deras betydelse och bakgrund ganska ofta i Saltgruvan så helt ensam om intresset är jag inte. Ibland tar vi Internet till hjälp för att lösa något språkligt mysterium. Huvudsaken är att man har roligt.

          Jag var också med om i kungariket att det fanns folk som tog på näsan om de riktigt inte behärskade alla ord och uttryck på svenska trots att de var infödda svenskar. Som icke född i Sverige förväntades man inte kunna språket bättre än de infödda trots att svenska var mitt modersmål. Men det är sådant man får ta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.