Skriv, medan tid är!

Igår fick jag ett meddelande från Vilhelmina församling. Jag hade på sensommaren skickat en förfrågan dit om en grav som jag såg på kyrkstaden Fatmomakkes begravningsplats. Det var en enkel sten som låg inbäddad i jorden.

Fatmomakke Staffan och Härje

Jag blev intresserad av vem dessa två, Staffan och Härje, var. Finns det en historia bakom? Även namnet Härje är ovanligt. Kyrkogårdsvaktmästaren i Vilhelmina har gjort en förfrågan om denna gravvård och fått fram att det var två pojkar som troligtvis var kusiner inom släkten Ahlenius i Marsliden. Staffan avled 1930 i hjärnhinneinflammation, 10 år gammal, och Härje dog 1938, 2 år gammal. Staffan var bror med konstnären och författaren Yngve Ahlenius. – Så mycket mera framkom inte men är jag ändå tacksam att de tog sig tid att forska lite kring denna grav. Om inte annat så finns nu informationen på den bildsida på Flickr där jag lagt upp bilden.

Det kan tyckas konstigt men ibland när jag gör mina resor brukar jag också besöka begravningsplatser. De har ofta en hel del att berätta om bygden runt om och har jag tur får jag kanske en stunds samspråk med någon som sköter om gravarna. För att få igång samtalet brukar det räcka med att titta sig omkring och uttrycka sin uppskattning av begravningsplatsen och traktens skönhet. Ofta får jag en och annan intressant historia till skänks. Detta händer ibland på mina resor i Norrland och inte sällan känns det som om jag talar med någon från vår by. Samma sätt att uttrycka sig, samma erfarenheter av hur livet tedde sig förr, samma enkelhet.

Igår träffade jag en dam som borde vara runt 90 år. Hon bor tillsammans med sin man på ett äldreboende i närheten och hon kommer från liten grannby här i skärgården. Det var en sådan nätt, liten dam med vitt hår och pigga, glada ögon. Vi kom att samtala och hon berättade var hon är född och lite annat från förr i världen. Jag minns allt, sade hon, och jag tror henne. Det som då slog mig är att någon (jag då?) borde låta henne berätta om hur det var förr i världen och göra anteckningar för eftervärlden. Snart är alla de som kan något om vår lokala historia från 1900-talets början borta och vem skall vi då fråga? Speciellt som denna dam har alla mentala gåvor kvar och ett sådant fantastiskt minne.

Som Henry Miller sa: alla är värda en egen bok, det gäller bara att ta fram det väsentliga.

Och nyss, i skrivande stund, nåddes jag av budet att ännu en av byns äldre innevånare har lämnat jordelivet.

Fatmomakke kyrka
Fatmomakkes kyrka
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s