Vårvindar friska, leka och viska

I söndags tog jag en tur till villan för att kolla läget. Vädret var fint och vårvintern stod i givakt. Isarna har fått ta mycket stryk den senaste tiden och idag skall man vara mycket försiktig var man rör sig på isarna. På många ställen har isen fått ge vika för öppet vatten, något som de första svanarna uppkattar. Vid villan kvittrade fåglarna och en frisk sunnan blåste. Riktigt skönt att höra vindens sus i trädtopparna. Något så rogivande, tycker jag. Som om skogens träd vaggade i takt till vindens musik.

En del av vägen dit ut är nu under menföre men på vägen längre ut fanns det ännu is och snö att köra på. Jag brukar följa med isläget vid villan denna tid på året så jag kanske cyklar dit eller t.o.m. tar en rask marsch kommande helg. Allt för motion och frisk luft.

Ett ord dök upp häromdagen i Saltgruvan. Senda, vad är det? Dialekt naturligtvis så mera långväga läsare har kanske svårt att gissa vad detta är? Jo, en senda är ett bryne eller brynsten med vilken man kan vässa skärande verktyg, som t.ex. en kniv. Eller en lie. På dialekt ”vetar” man lien när man vässer den med en senda. Lustigt med dialekten, det är inte alltid man förstår varifrån orden kommer. Som nu denna senda. Varifrån kommer ordet senda, det har ju ingen som helst likhet med bryne eller brynsten. Knappast från finskan heller. De av äldre årgång i Saltgruvan kände till ordet men kunde inte förklara dess ursprung. Ungdomen var det lönlöst att fråga, de hade inte ens hört ordet. Där har vi ett språkligt mysterium, varför heter det senda? Känner ni till ordet eller kanske vet mera om sendan?

villan 2016-03-28
Naturen förändras nu varje dag. Och tiden går fort, knappt så man hinner med. Jag har tyvärr haft en del kvällsjobb denna vecka så jag inte kunnat vara ute så mycket på kvällarna efter jobbet men kommande helg, då!

Och påskbrasan den brann så fint

Igår var det som alla vet påskafton. Ett tämligen hyfsat väder var oss givet. På förmiddagen kom ett sällskap där några små påskkärringar ingick. De besökte sister Jane men upp till mig vågade de sig inte. Två chokladägg hade jag men de blev nu liggandes. Kanske lika bra så eftersom jag bara hade två ägg och påskkärringarna var tre. Fast jag hade garderat mig med en tvåeurosslant ifall de knackat på.

Nåja, jag fick istället ta del av påskfirandet när byarådet tände sin brasa nere vid Fladan, en liten insjö som numera knappt har något vatten alls utan mera vass och gyttja. Men där finns i alla fall ett område nära vägen som lämpar sig för att bränna påskbrasa.

Jag föreställde mig att det bara var här i Pampas längs med kusten som vi brände påskbrasor men där har jag fel. Detta har också förekommit på västkusten i kungariket och finns än på sina håll där borta. På öar i närheten av Göteborg bränns ännu påskbrasor och med en glöd som jag tror att vi inte kan uppbåda. Visst vill vi också ha en stor och präktig brasa och visst kan det finnas en viss tävlan om vem som har störst brasa men på Hönö i den bohusländska skärgården är det mycket mera än så. Där pågår ett krig om de granar som slängs efter jul som innebär att man gömmer sina granar fram till påsk, att man stjäl andras granar och att det även fajtas och begås ett och annat småbrott för att försvara och erövra granar. Kanske lite absurt men också lite komiskt.

Ulla Maria, som driver den utmärkta bloggen ”Kreativ varje dag”, tipsade om ett nu aktuellt tv-program som ikväll visas på TV2 sent ikväll (27.3) men kan också ses på webben. Dokumentären heter passande nog ”Grankriget” och handlar just om händelserna på Hönö före och under påsk när påskbrasorna skall brännas. Se programmet, det är intressant och man får en lite annan syn på detta med påskbrasor.

Byns brasa nere vid Fladan härstammar till största delen från det ris som uppstod när bystugans tomt snyggades till i höstas med huggning av den del träd. Elden tog sig snabbt och snart hade vid ett flammade bål som sträckte sig mot skyn. Rätt mycket folk strömmade till och jag skulle tro att det var ett 50-tal vuxna och säkert ett 15-tal barn som infann sig. Även ett par flyktingfamiljer från byns radhus infann sig och jag tror nog att det blev en lite annorlunda upplevelse för dem.

Vid grillen bjöds rökt fårkött, korv och läsk men även kaffe med kaka hade god åtgång. När det bränns påskbrasa så händer det inte så mycket annat än att brasan brinner och eventuellt att man får sig lite grillat till livs. Annars är det ett fint tillfälle att träffa folk, både bybor och längre bort ifrån komna som har en eller annan anknytning till byn. Det var ganska många som jag inte kände sedan tidigare och då borde man nästan gå fram och fråga vems pojk/flick är du? Så gjorde jag dock inte eftersom det ändå fanns så många kända att prata med.

Jag både fotad och filmade så här kommer några bilder och en video från YouTube.

[youtube=https://youtu.be/FC_TdoPwMIg]

2016-03-26 Påskbrasa Fladan 031-1
En präktig brasa hade vi allt!
2016-03-26 Påskbrasa Fladan 046-1
Allt medan skymningen sänkte sig över byn
2016-03-26 Påskbrasa Fladan 050-1
Till sist gick jag hem och en sista bild tog jag.

Påsk!

Ikväll snodde jag ett av barnens chokladägg och fann två konstiga figurer inne i en kapsel. Chokladen åt jag upp och befriade ett lejon med unge. En god gärning!

Chokladäggen var avsedda för min granne fåraherdens barn men de befinner sig i södra delen av republiken för att fira påsk med sina morföräldrar så några påkskärringar torde inte knacka på i morgon, påsklördag.

Memma, något annat troligt ätbart, en överskattad påsktradition i republiken, vill jag påstå. Hur kan en smet bestående av rågmjöl, rågmalt och sirap gräddad med tillsats av grädde uppskattas så av många? T.o.m. lutfisk och kokt lake är godare och ändå är dessa maträtter inte på något sätt mina favoriter. Sanning att säga så har inte påsken så mycket att bjuda på i matväg. Möjligen då kött av får och några ägg. Jag köpte en bit rökt fårkött av grannen och den var mycket god!

Påskbrasa, det är tradition; jag får återkomma.

För min del inleddes påsken igår skärtorsdag med sittning i Ritz:s fåtöljer i provinshuvudstaden. På vita duken visades 7 Sámi Stories” – sju kortfilmer producerade i och av Sápmi, det som vi kallar Lappland, ett land som finns i fyra nationer. Publiken var fåtalig, vad annat var att vänta? Ämnet var för svårt, för att inte säga omöjligt för Pampas befolkning som trots allt som minoritet i republiken har en del gemensamt med Sápmis befolkning i Norden.

Glädjande är dock att de flesta som såg filmerna var ungdomar. Själv kände jag mig som en katt bland hermeliner. Ingen kände jag men är ändå glad att jag såg filmerna. Fint är också att Kulturskafferiet Ritz låter filmer med så smalt intresse visas i  provinshuvudstaden.

De filmer som berörde mig mest var naturligtvis ”IĐITSILBA” (Burning sun) som går att se på NRK:s hemsida men också ” Hilbes biigá” (Oh Máigon Girl) och ” Áile ja Áhkku” (Àile and Grandmother). En fin början på påsk, tycker jag. Hur firar ni påsk?

2016-03-25 Kinder egg 002-1
Två räddade, ett lejon och dess unge i påsketid.

Drömmar

När vi var barn var det vanligt att drömmar skulle berättas morgonen efter vid frukostbordet. Den som berättade hade ofta haft en ovanlig dröm som bara måste förmedlas och diskuteras. Vad kunde drömmen månne betyda?

Senaste vecka hade jag två drömmar som jag minns.

Jag satt vid orgeln i mitten av en stor kyrka. En kör sjöng och bakom mig satt en stor församling och lyssnade. Kören sjöng sköna sånger och allt var mycket högtidligt. Själv spelade jag avslappnat på den stora kyrkoorgeln i samklang med kören. Det lät inte alls dumt. Mot slutet av konserten skulle jag spela ett solonummer som avslutning och jag satte alla klutar till och spelade tidernas fuga. Jag blev själv mäkta imponerad av mitt spel och allt såg ut att bli en grandios final. Stående ovationer väntade och Markus Wargh blev klar tvåa, tänkte jag. Det var bara ett problem! Jag var klädd i ljus kostym med vitskjorta som räckte ända ned till knäna och byxorna hade trillat ned till anklarna! Detta såg inte publiken men inför kommande hyllningar måste jag resa mig upp och buga och då skulle den nesliga fadäsen upptäckas. Nu blev det en kamp med att få upp byxorna i anständig höjd samtidigt som jag skulle spela ett orgelsolo som skulle blända alla. Inte helt lätt, pröva själva att spela kyrkoorgel med både händer och fötter och på samma gång klä på er! Musiken var helt underbar och jag avslutade med att ta det sista ur orgeln med sagolika piruetter på tangenterna och ett välljud utan dess like. Frågan var bara, skulle jag hinna knäppa byxorna i exakt samma tusendels sekund som musikstycket avslutades? Musiken tystnade tvärt och en enorm tystnad uppstod, mera mäktig än universums oändlighet, innan ovationerna bröt ut exakt tre sekunder senare. Hur det gick med byxorna vet jag inte men jag hoppas att min klädsel var i skick när jag bugande inhöstade publikens eloge.

Den senaste veckans varma väder har gjort att snön smält och tjälen till viss del släppt i grämattan. Det gjorde att fågelbordet där nötterna legat och väntat på mina små vänner hade börjat luta allt mer betänkligt och idag när jag kom hem hade det helt ramlat omkull. Istället för att försöka få det att stå i sitt gamla hål i gräsmattan så lutade jag det mot ett av stugans fönster och fyllde på med nötter. Då skulle jag på mycket nära håll få iaktta alla fåglarna, tänkte jag. Dock hittade de inte dit idag, kanske de behöver några dagar för att vänja sig vid den nya platsen.

Den andra drömmen handlar om fågelbordet. Jag tog nämligen en liten tupplur på sena eftermiddagen och då infann sig följande dröm.

Jag tittade ut genom fönstret för att se om några fåglar flög in för att hämta nötter. Något fanns där, det kunde jag se, men vad? Kunde det vara en hop med talgoxar? Nej, något mycket större, nämligen en gulaktig katt som krupit in i fågelbordet och helt fyllde ut densamma. Hur den kommit in kunde jag inte förstå och hur den skulle kunna slingra sig ut förstod jag inte heller. Hela fågelbordet var fullproppat med katt som glodde intensivt och illmarigt på mig.

Tänk den som haft en Josef som kunde tyda alla drömmar!

Drömmar fara som strömmar och sällan veta vi varför, varthän och hur.

Brukar ni berätta drömmar?

hus vid hus
Kanske lite för nära för att de små vännerna skall våga sig ända fram? Vi får se den närmaste dagarna om de vänjer sig.
skata
Inga talgoxar syntes till men en skata i ett virrvarr av grenar syntes till. Jag blir lite yr när jag tittar på den bilden. Väntas yrväder? Kanske skatan vet? Eller är det ett virrvarr som drömmar är?

Dit for den lördagen

Idag hade jag tänkt göra en insats i vedhopen. Därav blev intet. Jag fastande istället på förmiddagen i ett beroendeframkallande spel på Internet som kallas Geoguessr. Jag blev beroende direkt och först när magen knorrade klockan fem på eftermiddagen upptäckte jag att jag slösat bort en stor del av lördagen.

Men roligt hade jag! Det är väl huvudsaken.

Geoguessr går ut på att man hamnar någonstans i världen med en utsikt som Google Streetview erbjuder. Sedan är det meningen att man skall gissa var någonstans man befinner sig med hjälp av detaljer i terrängen eller stadsbilden. Det kan vara vägskyltar, ortsnamn, naturen, byggnader, företagsreklam och annat som syns på Google Streetview. Man kan förflytta sig och på så sätt få fler upplysningar. Jag gjorde också en del sökningar på nätet för att kunna närma mig målet. När man sedan tror sig veta var man befinner sig så kan man på en karta klicka på den position man tror är rätt och då får man 5000 poäng om man befinner sig inom 150 meters avstånd från platsen.  Fem platser väljs för att genomföra en omgång och man kan också göra det på tid eller utmana någon annan att spela mot.

Spelet påminner något om Tv-programmet ”På spåret” men det bjuds ingen musik och det är en själv som spelar och inget lag i tv-studion. Det finns också en Pro-version som kostar $2,99 per månad där man bl.a. kan göra egen kartor och utmana sina vänner på nätet. Spelet är gjort av en svensk vid namn Anton Wallén.

Egentligen är jag igen spelmänniska men detta uppfattar jag som mera än ett spel. Det handlar om slutledningsförmåga och detektivarbete samt att man får besöka olika platser runt om i världen där Google kört sina kamerabilar. När man får den första titten på stället kan det tyckas jättesvårt men tittar man sig omkring får man ganska snart ett hum om var man befinner sig och sedan gäller det att närma sig plasten allt mera. Jag tror att med lite träning kan man bli rätt duktig på detta.

Första plasten fanns i North Dakota, följande på västkusten i Mexico, nästa på livsfarliga vägar högt upp i bergen i Peru. Jag fick också besöka Piano de Commezzadura i norra Italien och ett ökenlandskap i Arizona. Få se om jag någonsin hamnar i min egen hemby?

När jag planerar mina resor brukar jag också använda Internet på liknande sätt men då vet jag på förhand var jag befinner mig och skaffar mig mera information om plasten och sevärdheterna. Nu slängs man ut någonstans i världen och sedan gäller det att hitta hem. Eller i alla fall veta var man befinner sig vilket inte är så lätt alla gånger. Geoguessr är en aktivitet som passar mig; intresserad av geografi och kartor som jag är sedan barnsben!

geoguessr
Upptäck världen! Det är det som det handlar om. – Bilden är en skärmdump från Geogeussr:s hemsida.

Act of goodness

Senaste lördag besökte jag och sister Jane tillsammans med nästgårdssvåger Wasa Teater för att se pjäsen Act of goodness som handlar om godhet och olika aspekter av handlande i godhetens, hjälpsamhetens och medmänsklighetens tecken. Temat är aktuellt i hela Europa, inte minst på grund av flyktingströmmen som engagerat människor, både de goda och de onda. Kan man skriva så polariserat? Nej, naturligtvis inte.

Både godhet och ondska har sina orsaker, sina grålägen, sina oförklarligheter. Godheten, som denna pjäs handlar om, kan uppfattas som naiv, egoistisk, ersättande, påträngande, misstänkliggjord, oskyldig, äkta, ärlig, självklar.

Inledningen är stark där en person försöker hjälpa en till synes utslagen människa som ligger mer eller mindre naken på gatan. En situation som inte är alltför ovanlig. Vi får bara tänka på missbrukare och uteliggare som kan befinna sig i en utsatt situation. Vågar jag gå fram och fråga hur det står till och vad kan jag göra åt situationen? Kan jag själv råka illa ut? Är det min business? Har de inte sig själv att skylla? Frågor som enbart den första scenen framkallar.

I pjäsen finns ett flertal olika situationer och berättelser som tangerar godhet. Två scener som berörde mig mest var hon som med alla medel ville hjälpa en romsk tiggarkvinna. Hon var rent av påträngande, övergod kan tyckas, men det fanns en orsak.

Eller hon som av sin man fick en semesterresa betald för att hon skulle få vila ut och koppla av; en gåva och välmening som vändes i kaos och gräl därför att kvinnan blev misstänksam och, vill jag påstå, hade dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Hon var inte värd denna ynnest därför kunde hon inte ta emot denna resa utan att bli misstänksam. Det måste finnas något suspekt motiv till varför hennes man gav henne resan.

Jag började fundera på om jag gjort någon särdeles god gärning i mitt liv. Jo, säkert många gånger, men någon som speciellt bitit sig fast i minnet. Jag kom att tänka på den gången i Malmö när en äldre kvinna plötsligt föll omkull framför mig på gatan och blev liggandes. Hon hade problem med hjärtat visade det sig och ångesten lyste i hennes ögon och hon klagade över smärtor, hade andnöd. En annan man kom till hjälp och tillsammans kunde vi baxa henne till ett mera skyddat läge samtidigt som han ringde efter ambulans. Ambulansen dröjde, vi fick göra en ny ringning och jag fick trösta och tala med henne och kunde lugna henne lite. Just det där sista, att jag samtalade med henne och hjälpte henne så länge vi väntade på ambulans gjorde att jag minns denna händelse speciellt. – Hade jag gjort samma om det varit ett fyllo som trillat omkull? Ett fyllo som också fått hjärtattack.

Men jag minns också den gången en sommardag på motortrafikleden i närheten av Helsingborg där en ung kvinna stod och liftade samtidigt som ett blåsvart åskväder närmade sig snabbt. Jag hade ganska fullt i bilen, på hemväg efter semestern, men hon hade säkert rymts med om jag stannat. En halv minut efter att jag passerat henne bröt tidernas skyfall ut. Detta har jag också funderat på. Borde jag ha stannat, hade hon en kumpan som tryckte i närheten, hur gick det för henne, blev hon helt dränkt, eller stannande någon annan bilist sekunderna efter? Trafiken var ganska gles, det är en detalj som fastnat i minnet; risken är stor att hon blev helt genomvåt. – Ibland dyker sekundsnabba tillfällen upp där hjälpsamhet fordras men hinner vi med, noterar vi detta, orkar vi backa tillbaka?

Pjäsen spelas ännu fram till slutet av april och en turné runt om i provinsen är också på kommande. Gå och se den, som en motvikt till alla revyer som nu också har sin tid! Den väcker tankar, den ger aspekter på mänskligt handlande och människans natur. För vem vill inte vara god, om jag bara hann, såg, tänkte efter?

Huvudstadsbladets recension.

[youtube=https://youtu.be/Zdx5qTbW-a4]